Krönika: Fernando Torres - min alldeles egen nr 9
För att man aldrig glömmer sin första kärlek.
Den 19 augusti 2007 var början på en historia som jag kommer ha med mig i graven; det var första gången jag såg Fernando Torres spela i Liverpool FC. Han gjorde mål direkt, och jag insåg genast att jag hade en ny favoritspelare. Han fortsatte att göra mål, han öste in mål, det var inget som kunde stoppa honom. Alla supportrar tog honom till sina hjärtan och han gjorde ingen besviken, utan gav alltid allt han hade för klubben och fansen.
Sedan kom skadorna, de skador som skulle hämma en stor fotbollspelare, och begränsa hans matcher till 20-25 per säsong. Men när han spelade gjorde han mål och när han inte gjorde mål assisterade han istället, samtidigt som han ständigt utanför planen bedyrade sin kärlek till klubben. Jag ska vara ärlig, jag köpte allt han sade, jag försvarade honom om någon sa ett ont ord om honom och jag älskade honom.
När man skriver en krönika om något så personligt, som det här är för mig, så blir det ofta väldigt svårt. Svårt att se det från ett annat perspektiv, svårt att beskriva hur det känns då allt känns som om det inte räcker till. Jag hoppas att jag lyckas att få er förstå hur jag ser det. Siffran 9 kommer för mig alltid förknippas med Fernando Torres, när jag ser siffran 9 så förs tankarna direkt till honom. Inte Andy Carroll, inte Alan Shearer, inte Ian Rush, inte Robbie Fowler, utan Fernando Torres. Varför? Varför är inte några av Liverpools största spelare genom tiderna den självklara nian för mig? För att vid tiden som jag verkligen började följa LFC, har hejat på dem i hela mitt 16-åriga liv, så var Fernando Torres Liverpool nr 9. Jag var besatt av honom, jag satt och kollade på youtube på mål som jag har sett flera hundra gånger, men jag kunde inte sluta, jag var trollbunden av hans magi.
Allt det här gjorde hans flytt, eller svek som man kan kalla det, helt oförståelig för mig. Han kunde ju inte lämna, han är ju min favoritspelare. Jag var så förvirrad, och helt förkrossad. Min hjälte, världens utan tvekan bästa anfallare i mina ögon, varför ville han lämna? Det tog mig ungefär fem dagar innan jag förstod att han verkligen hade lämnat mig, för det var så det kändes, och då slog det mig. Jag kommer aldrig att komma över det här, han kommer för evigt vara min favoritspelare och det gör så ont i mig när jag ser honom spela i blått. Vissa säger att det hjälper att han spelar så dåligt, men det gör det ju inte, han är ju min favoritspelare. Jag vill att det ska gå bra för honom, men inte för Chelsea, det här förvirrar mig varje gång jag ser honom spela.
Jag inbillar mig att jag snart kommer att vakna upp en morgon med en känsla av att jag har gått vidare, att jag då säger att allt är förlåtet för min del och att jag önskar honom all lycka i framtiden.
Jag kommer alltid att minnas vad han gjorde för Liverpool och han kommer alltid att vara Liverpools nummer 9, men framför allt min egen nummer 9. Fernando Torres kommer alltid att vara min favoritspelare.
