The Kop Stand - Del 1

The Kop Stand är tillbaka i tre delar och i den första delen får redaktionen svara på: Liverpool har börjat säsongen utan att göra några större avtryck positivt i tabellen, vad krävs för att Roy Hodgsons första säsong skall vara godkänd och hur lång tid har han på sig för att få laget att göra resultat?

Läs alla gamla The Kop Stand-arkivet här: http://www.svenskafans.com/england/liverpool/artikel.asp?id=359728

Efter att ha varit i europatoppen några år och med i toppen i Premier League så sent som förra våren så var förra säsongen ett bakslag och nu skall man med nyktra ögon försöka bestämma sig för om Liverpool överpresterade de säsonger som laget var långt fram i Champions League eller om det var den riktiga nivån. Svaret är dolt bakom så många frågetecken att det inte riktigt går att urskilja men det som står klart är att Roy Hodgson bygger någonting nytt. Det har inte börjat strålande med ett försvar som ser lite osäkert ut och ett anfall som ser lite trögt ut. Så för att få in Liverpool och ordet godkänt i samma mening när säsongen är slut så måste tabellplaceringen förbättras från föregående säsong samt att det absolut senast någon gång nästa höst måste visas upp ett spel igen som gör att Liverpool åter utmanar om de finaste pokalerna.

Carl-Martin Landquist

En säsong som hade ett uttalat mål att satsa på titeln slutade i en sjundeplats och att Rafael Benítez tvingades ut från klubben. Med en ny manager i form av Roy Hodgson är målet nu plötsligt topp fyra? Vad hände här egentligen, var inte meningen att Liverpool skulle ta ett steg framåt? Det framstår som alltmer uppenbart att avsikten med att växla Rafa mot Roy var ett sätt för styrelsen att köpa sig tid och att kunna sänka ambitionsnivån utan att orsaka ramaskri bland aktieägare och supportrar.

Att Hodgson inledningsvis höll fast vid 4-2-3-1 för att ge laget trygghet och inte förändra för mycket var väntat, men så här med ett tvåsiffrigt antal tävlingsmatcher i ryggen är känslan att Liverpool fortfarande spelar med en Benítezsk uppställning, men utan Rafas organisation. Liverpool under Rafas ledning drog inte in många stilpoäng och det talades om strama tyglar, order om att hålla igen och brist på kreativitet, men vi kunde lita på att det fanns en sammanhållen organisation – åtminstone defensivt – och i de frustrerande matcher som slutade 0-0 eller 1-2 var känslan att det bara var ett litet steg i offensiv riktning i form av en avlastning och vapendragare till Fernando Torres samt en kreativ ytter som skulle inbringa de där poängen som saknades upp till den absoluta toppen. Nu spelar Liverpool som under Rafa, men utan en gemensam plan och med en mycket svajig defensiv.

Jag ska inte sträcka mig så långt som att matchen i lördags var ett brutalt uppvaknande. Snarare markerade matchen den punkt när man inte kan trycka på snooze längre och ligga kvar i det varma skyddet av duntäcket utan måste sätta fötterna på det iskalla trägolvet och konfrontera verkligheten. Utan att dra för stora paralleller går mitt minne förlorat i en bakåtresa till mötena med Valencia och Barcelona för att hitta en match när Liverpool var så totalt överallt och ingenstans och utmanövrerade på hemmaplan som under perioder i 2-2-matchen mot Sunderland. Det här var inte den typen av frustrerande 0-0-matcher mot väggen Jürgen Macho eller irriterande 1-1-kryss och uddamålsförluster där det varit stolpe ur och felaktiga domslut efter 68 % i bollinnehav och 15-20 avslut på mål mot bra motstånd. Liverpool uppträdde likt en desperat identitetssökande tonåring som i varje situation inte gick att känna igen från den tidigare och steget efter försökte hinna ikapp och passa in. Om det behövde påpekas: varken Liverpool eller tonåring rönte någon större lycka.

Liverpool ställde upp med en utvilad förstaelva (man kan diskutera Poulsen mot Lucas och Aurelio mot Konchesky, men det är mest hårklyverier i sammanhanget), bjöds på ett tidigt ledningsmål, fick två domslut med sig som garanterat hade förändrat matchen när Reina inte drog på sig en straff i upptakten till andra och Steven Gerrard inte visades ut för sin armbåge. Ändå är det med nöd och näppe och mot hur spelet under långa stunder såg ut som vi fixar 2-2! Det här var en av de 10 årens fem mest deprimerande insatser av Liverpool och sett till att laget var toppat är det bara en Torres i form som kommer att göra det bättre fram till januarifönstret och när vi når juni är frågan om vi ens behöver bekymra oss om Torres form längre.

Hodgson har sagt att vi ska döma och bedöma efter 10 matcher, vilket ger honom Blackpool (h), Everton (b), Blackburn (h) och Bolton (b) att rädda ansiktet och se till att Liverpool klättar i tabellen. Omgång 6 av Premier League har visserligen med all önskvärd tydlighet visat att i England finns det inga givna 3-poängare, men det går inte att komma ifrån att den kommande kvartetten matcher, lika väl som den mot Sunderland gjorde ska understrykas, framstår som att höra till den lättaste fjärdedelen under säsongen och skulle poängskörden bli lägre än 7-8 poäng (som jag inte på något sätt menar är fantastiskt) så måste Liverpool om inte ändra ambition åtminstone förändra attityd och inställning.

På kort sikt finns det två saker som jag vill se. Det första är att Roy är tvungen att ta tag i ytterbackspelet. Baklängesmålbladet i taktikblocket för ”inlägg från vänsterkanten där Liverpools ytterback tappar position följt av mötande nick på bortre stolpen där Glen Johnson inte löper med sin spelare” börjar nu bli så fullklottrat att man börjat skriva på höjden i marginalen. Den formen av blottande på allmän plats är till och med straffbart enligt lagboken. Det andra är att Liverpool måste inse var laget står och är och detta är inte en välsmord lagenhet med tekniska lirare. Det enda som man kan se till då är att alltid vara det laget som kliver av planen med flest löpmeter, flest blåmärken och svettigast tröjor jämfört med motståndarna. Det är där vi måste börja nu och inte tjata om Torres form, Gerrards utgångsposition eller – var snäll och bespara mig – Lucas Leiva.

Mattias Herner

Hodgson har själv talat om 10-12 matcher, och då antar jag att han menar ligamatcher. Vilket innebär att han har till matchen mot Wigan den 10 november på sig. Fram till dess har han också fyra matcher i Europa League och Carling Cup…nej, den är vi utslagna ur ja… Det har redan börjat pysa så smått och alla som undrade om Hodgson var rätt man för jobbet lär tvivla mer nu än i somras. En förlust mot Sunderland och det hade varit Liverpools sämsta ligainledning på över 50 år.

Björn Grafström

15:e plats i tabellen och utslagna ur ligacupen av Northampton, läget är sannerligen inte vad vi hoppades på innan säsongen började. Det ska dock inte glömmas bort vilket tufft spelschema vi har haft under början av säsongen. United, City och Arsenal har alla redan mötts, och dessa matcher är aldrig lätta, speciellt inte för ett nybyggt lag som fortfarande vänjer sig vid nya spelare, ny tränare och nytt spelsätt.
Respasset ur ligacupen är däremot desto jobbigare att smälta. Ligacupen var ett utmärkt tillfälle för Liverpool att sno åt sig en titel i år. Med så pass många Premier League lag ställda mot varandra redan i tredje rundan verkade vi ha fått en drömlottning i hemmamatchen mot Northampton, att vi lyckas sumpa ett sådant guldläge är naturligtvis inte lätt att ta. Roy Hodgson måste såklart ta på sig en del av skulden för misslyckandet och måste se till att skaka liv i sina spelare nu.

När den svåra säsongsinledning nu är bakom oss är det dags att visa vad vi har för ambitioner under årets säsong. Både Gerrard och Hodgson hade 12 poäng i sikte i ligamatcherna mot Sunderland, Blackpool, Everton och Blackburn, och även om vi som bekant gick miste om den chansen i och med gårdagens svaga insats mot Sunderland har vi fortfarande ett bekvämt spelschema framför oss och det gäller att dra nytta av det.

Hodgson själv har begärt i alla fall 10-12 ligamatcher innan någon börjar döma honom och det känns som en rimlig begäran. Att Liverpool inte är ett lag som slåss om ligatiteln den här säsongen tror jag de flesta av oss mer eller mindre motvilligt har fått erkänna. Men att vi har ett lag som bör klara av att nå en europaplats i år, vare sig det är den finaste av tävlingar eller inte, känns fullt realistiskt, och misslyckas Roy Hodgson med att ta oss dit bör han verkligen ifrågasätta vad han gett sig in på.

Sven Olsson