The Kop Stand - Del 2
The Kop Stand är tillbaka i tre delar och i den andra delen får redaktionen svara på: Mascherano ut och Poulsen, Mereles, Cole, Jovanovic in. Vad betyder detta i praktiken?
Att truppen är ungefär likadant konstruerad som den var i fjol, men att det inte har tillkommit expertis i den grad som behövdes, samtidigt som Javier Mascherano hade expertis som nu saknas. Christian Poulsen har varit en katastrof och att jag skulle bli besviken över att inte få se Lucas Leiva i startelvan var något jag inte trodde skulle hända…
Jovanovic känns verkligen som en Rafavärvning, gratis och hårt jobbande mittfältare som inte gör bort sig men inte heller bidrar med något utöver det vanliga. En sämre variant av Dirk Kuyt ungefär, och med utgångspunkt från andra kanten.
Joe Cole är en brittisk och roligare variant av Yossi Benayoun och ett välkommet tillskott, men han har inte varit den inspirationsfaktor jag förväntade mig. Raul Meireles är det nyförvärv som imponerat mest på mig så här långt, jag gillar hans tendens att vilja spela på en touch och att han försöker vara delaktig i spelet över hela banan. En klart bättre tillgång i en spelartrupp än Alberto Aquilani om ni frågar mig.
Björn Grafström
Jag slänger in Albert Riera och Yossi Benayoun ut för att ge en mer heltäckande bild av sommarens affärer och då framstår det tydligare att vi tappat fart och rört oss mer från kanten mot mitten precis som Joe Cole gör så fort han får chansen. Milan Jovanovic har väl givit oss den sjuttonde raka icke-naturliga yttermittfältaren på kanten sedan Steve McManaman drog och en ”vänster-Kuyt”.
Vi har inte heller den lugnande sammanhållande kraften centralt, det vill säga den Gary McAllister, Xabi Alonso eller Dietmar Hamann man satt och längtade efter i början av andra halvlek mot Sunderland, som kan vara det öga i stormen som ger stadga och trygghet i laget. I stället får vi en överkompensering genom att spelare som Gerrard och Cole försöker vara överallt samtidigt. Cole har en förmåga eller oförmåga om man så vill att under 20 minuter inte röra bollen för att när spelet förläggs så att han är med vara iblandad i 2/3 av allting framåt och sedan glida ur händelserna igen. Men Cole tar i alla fall löpningar och är inte rädd för att visa sig, så tolka inte ovanstående som att han skulle vara den största syndabocken.
Jag kan förstå att Hodgson på sin hand vill ha ett Christian Poulsen-kort att sätta in borta mot Everton eller i matcher mot Blackburn och Bolton, men hemma mot Sunderland? Nu är det ingen bitterhet över straffsparken utan mer ett stort frågetecken för vad dansken förväntas tillföra i den här matchen som exempelvis Lucas – ja, Lucas! – hade gjort bättre. Eller varför inte nämna ett annat märkligt beslut som stavas Albert Aquilani. Okej, att klubben är så desperat att få tillbaka de £17M att de offrar en säsong på lån för att ge honom maximalt med exponering i skyltfönstret, men någonstans måste man fråga sig vad som ger mest nytta – maximal skademinimering av en försäljning som garanterat ändå kommer att sluta på nettoförlust eller acceptera ett par miljoner back och utnyttja Aquialnis kreativa kvaliteter i just den här typen av hemmamatcher.
Mattias Herner
Offensivt så har Liverpool nu ett mittfält som har fler verktyg i lådan. Cole har en annan fart och tyngd än någon annan tidigare och Meireles bidrar med snabba fötter som jag är säker på kommer att bli en tillgång när han har vant sig vid det lite hårdare spelet i England. Vad Jovanovic skall fylla för hål om han inte skall spela på topp är för mig en gåta då han är en långsammare variant av Kuyt när han spelar, och långsammare är något som Kuyt absolut inte får bli. Christian Poulsen är det stora orosmolnet här, i sina glansdagar så var han en duglig terrier på mittfältet men de dagarna är tyvärr passerade, han klarar sig skapligt när han inte har så mycket boll men i matcher där Liverpool skall ösa på så är han en bromskloss.
Carl-Martin
Att vi har tappat världens kanske bästa bollvinnare och fått in ett gäng spelare som ska försöka fylla det tomrum han lämnat efter sig. Nu är det ju inte bara Mascherano som har lämnat klubben och det är dessutom fler spelare som har anlänt till Liverpools mittfält. I Jovanovic, Meireles, Poulsen och Cole kan vi ställa upp med ett mittfält helt uppbyggt av sommarens nyförvärv.
Av dessa spelare är det Christian Poulsen som får ses som den spelare med en spelartyp mest lik Mascheranos. Att detta är ett rejält nedbyte är det nog ingen som säger emot. Om danskens första insatser för klubben är något att gå på har han en till synes allt för långt väg att vandra för att ens vara i närheten av den nivå som Mascherano så stabilt spelade på under sina tre och halvt år i klubben.
Personligen hoppas jag på ett nyutformat mittfält av mer klassiskt 4-4-2 snitt där Gerrard tar en av de centrala mittfältsplatserna bredvid Meireles som tillsammans med Cole har varit de mest positiva överraskningarna bland sommarens nyförvärv. Den överblivna anfallsplatsen lämnas då till David N’Gog som har imponerat under inledningen av säsongen. Att Torres får lite positiv draghjälp uppe på topp kommer förhoppningsvis höja både hans spel och humör.
Sven Olsson
Att Liverpool blir ännu ett snäpp trögare. Farten var ofta ett problem under Rafa Benitez där framförallt hans yttrars största kännetecken var hög arbetskapacitet men lägre maxfart. I kombination med det lägre pressspelet som Hodgson har infört tappar Liverpool en del av de egenskaperna som ledde till Liverpools mest framgångsrika spel för knappa två år sedan. Då pressade Liverpool högt och hårt vilket ledde till bolltapp långt in på motståndarnas planhalva men med mindre press gör det att kontringarna som uppstår inte blir lika effektiva då laget fortfarande består av tämligen tröga spelare. Hittills har värvningarna varit bättre i teorin än i praktiken (förutom Poulsen – där gick det snett redan i teorin) och Hodgson har ju bett om tio matcher i Premier League innan han bedöms och låt oss hoppas att han fått ordning på värvningarna till dess.
Per Bengtsson
