The Kop Stand
Kenny Dalglish är tillbaka, frälsaren enligt The Liverpool Way. Eller vad innefattar egentligen det mytomspunna uttrycket? Redaktionen vet.
Året är 2011 och världen blir allt mer globaliserad, jag själv är ju ett strålande exempel på detta så sitter på västkusten i ett vindpinat land i Skandinavien med obegripligt stora känslor för ett lag i ett land i en stad som jag knappt har besökt. Finns det fortfarande någonting som skiljer fotbollslagen i grund och botten, finns det verkligen en anledning till att jag valde Liverpool eller att det valde mig? Har jag något gemensamt med dess DNA eller har jag formats efter de värderingar som finns i klubben?
Jag vill nämligen verkligen tro att det gör det, för vad är vitsen med att följa ett lag om de ändå alla är likadana?
Så jag börjar med att sätta ner en konservativ fot här och säga att vi är Liverpool FC och vi är inte som alla andra så vad är då vårt DNA, vad är The Liverpool Way?
Det finns lika många svar på den här frågan som det finns supporters till klubben och det här är min egen alldeles privata uppfattning som inte bara innehåller laguppställningar från historien utan även det som jag själv har sett som jag tycker är en del som det är något att vara stolt över.
För mig innebär det att försöka spela fotboll, efter marken och med ett effektivt kortpassningsspel. Långa bollar i djupet finns där men de är där i kontringar eller för att tillfälligt dra isär motståndarlaget. Laget leds av en spelare som är så mycket mer än en spelare, det är någon som har starka band till klubben och som inte sällan visar att han tillhör den yppersta eliten i fotbollsvärlden med sitt eminenta spel. Förluster är aldrig någonsin acceptabla för enligt the Liverpool Way går laget alltid för vinst, oavsett arena och motstånd. Det finns en anfallare som andas klass och målfarlighet och i försvaret har vi en spelare med hjärtat utanpå tröjan och med en placeringsförmåga utöver det vanliga. Hemmaarenan Anfield är ett fort där fansen sjunger högre och vackrare än någon annan stans och mellan de berömda raderna ligger tyngden kvar från de ärr som historien för alltid har printat i folket i staden och i fotbollslaget. För enligt The Liverpool Way You’ll Never Walk Alone!
//Carl-Martin Landquist
The Liverpool Way består för mig av två delar. Den första är mer konkret och enklare att beskriva och kan sammanfattas i en annan fast fras eller Liverpoolklyscha om man så vill och det är ”pass and move”. Egentligen skulle jag vilja säga ”move and pass” eftersom rörelse stimulerar till passningsspel i större utsträckning än tvärtom.
Den andra delen är dock mer abstrakt och låter sig inte lika lätt beskrivas, och skiljer säkert något från supporter till supporter, men för mig utgår den från den heliga treenighet som Bill Shankly talade om i form av spelare, manager och supportrar. I dag går det dock inte att komma ifrån en annan, om än inte lika helig, treenighet i form av manager, styrelse och ägare. Samtliga av dessa har viktiga och avgörande roller, men det är viktigt att ansvarsfördelningen är tydlig och att man inte lägger sig i varandras jobb. Managern måste få fritt spelrum att ta ut laget och sista ordet när det gäller spelarvärvningar. Om styrelse och ägare inte backar upp detta har de helt enkelt valt fel man och ska utse en annan i stället för att lägga sig i.
The Liverpool Way handlar också om att likt maffians ”keep it in the family” lösa konflikter och sköta affärerna internt utan att fläka ut sig i pressen eller skrika från barrikaderna och att inte agera kortsiktigt utifrån tillfälliga toppar eller dalar. Man kan väl säga att de senaste åren inte varit ett fläckfritt tillämpande av The Liverpool Way.
//Mattias Herner
Många hakar upp sig vid att The Liverpool Way handlar om kortpassningsspel, "Pass and move", och även om det till viss del är sant handlar The Liverpool Way om så mycket, mycket mer. När Fernando Torres för ca två veckor gick lämnade Liverpool i en nersmutsad affär var han så långt ifrån The Liverpool Way att det inte fanns någon väg tillbaka för honom. Liverpool är en klubb sprungen ur socialistiska ideal och en av grundbultarna i TLW är för mig mantrat "lager före jaget".
Förutom att tröjan sätts före någon inviduell spelare handlar TLW också om kopplingen mellan stad och lag, känslan av sammanhållning som binder samman hela klubben. Även om det borde vara självklart måste det sägas att i TLW ingår också att alltid stå bakom sitt lag och sin tränare, oavsett var i tabellen vi hittar vårt lag eller vem som står på tränarposten. När vi under hösten skrek efter Hodgsons avgång och jublade när Paul Konchesky byttes ut var vi långt, långt ifrån TLW. Även om vi aldrig skulle ha tappat greppet har vi under Dalglish börjat återfå det.
I dagens Liverpool har vi dessutom TLW personifierat i vår backlinje. Det finns en legendarisk intervju där Jamie Carragher tillfrågas om han inte någon gång skulle kunna tänka sig att gå till en större klubb. Carragher rynkar oförstående på pannan och försöker trevande förstå vad jounalisten menar. "Öhmm... Större? Menar du mera pengar?". Journalisten upprepar sin fråga och Jamie svarar. "Vem är större än Liverpool?". Intervjun är ett utmärkt exempel på varför Jamie Carragher är The Liverpool Way.
//Sven Olsson
Hur ska man sammanfatta en andemening? En värdering? Fråga tio Liverpoolfans vad The Liverpool Way är och du får tio olika svar. För mig bottnar The Liverpool Way i en ödmjukhet och respekt inför varandra – mellan klubben och fansen.
Vi förstår hur mycket ni betyder för oss – och vi förstår att vi betyder mycket för er. Det handlar om att ha fötterna på jorden och veta vart du kommer ifrån – att hur bra du än är blir du aldrig större än klubben.
Det handlar om att ta hand om saker och ting sinsemellan och inte blanda in en tredje part. Det handlar om solidaritet – att kämpa för varandra och alla andra som har sitt hjärta i Liverpool.
Det handlar om att vinna med stil och förlora med stil. Du representerar dig själv, dina lagkamrater, dina fans, din klubb. Var schysst, var ödmjuk, ha respekt, inge respekt.
//Per Bengtsson
