The Kop Stand
Redaktionen har fått frågan om vad deras bästa respektive bästa minne är från en match mot Manchester United.
Vilket är ditt bästa och sämsta minne från en match mellan Liverpool och Manchester United?
På sätt och vis vore det inte fel att säga att det värsta minnet alltid är från den senaste matchen, men det stämmer ju ändå inte riktigt eftersom vissa förluster borrar sig ner med hullingar i bakhuvudet så att man aldrig kan bli kvitt dem. Sett till vad som kunde ha blivit (för Liverpools del), vad som blev (för Manchester Uniteds del) och hur matchen utvecklade sig väljer jag en match jag ofta refererat till i införrapporter och vid andra tillfällen, nämligen 1-2-nederlaget i FA-cupen på Old Trafford 1999. United vände 0-1 till 2-1 i slutminuterna efter mål av bland annat Ole-Gunnar Solskjaer. United skulle sedermera gå hela vägen och addera tre pokaler till prisskåpet den säsongen. Liverpool hade kunnat påbörja en häftig resa i FA-cupen och berövat Manchester United möjligheten att vinna trippeln, men av det blev det intet. Som god tvåa kommer 89:59-förlusten efter en frisparksnick när Gary Neville i stället för att fira med sina lagkamrater springer en planlängd och torrjuckar mot The Travelling Kop. Osmakligt på så många sätt.
Det bästa minnet är svårare att plocka ut av den enkla anledningen att det var evigheter sedan vi mötte Manchester United i en match som i det ögonblicket verkligen var avgörande för någon titel och uttåget i FA-cupen den här gången hade helt andra förutsättningar än för 12 år sedan. Alla matcher är värda 3 p förvisso, men lagen har inte mötts i ett skede där de kämpat jämsides i topp utan snarare har det handlat om att Liverpool ska undvika att bli matematiskt avsågade och det kallar jag inte avgörande. Med andra ord är jag tvungen att välja en match utifrån dess överraskningskaraktär, spelkvalité eller andra detaljer.
När Danny Murphy avgjorde till Liverpools fördel i december 2000 efter 10 raka bortamatcher i ligan mot United utan seger var det förstås ett stort ögonblick liksom när Liverpool tvålade dit de röda djävlarna med 4-1 för två år sedan, vilket utgör den enda 3-poängaren på Old Trafford sedan april 2004.
Men mitt bästa minne blir en form av tvåstegsraket från 2001 då vi mötte Manchester United två gånger på Anfield efter omkastat matchmötande. I den första matchen vann vi med 2-0 efter en riktig långskottspärla av Steven Gerrard och denna var vi nog inte många som trodde skulle matchas när det var dags för ett nytt möte i november samma år, men ack vad vi hade fel. Michael Owen stod för det första och tredje hemmamålet, men det är det andra som har gått till historien när Dietmar Hamanns petning skickas med Dovredunder via ribban i nät av John Arne Riise och inte ens José Mourinho behövde repriser för att vara säker på att den passerat mållinjen. Ett riktigt Bustermål och det är inte ofta man ser i verkligheten.
På sätt och vis vore det inte fel att säga att det värsta minnet alltid är från den senaste matchen, men det stämmer ju ändå inte riktigt eftersom vissa förluster borrar sig ner med hullingar i bakhuvudet så att man aldrig kan bli kvitt dem. Sett till vad som kunde ha blivit (för Liverpools del), vad som blev (för Manchester Uniteds del) och hur matchen utvecklade sig väljer jag en match jag ofta refererat till i införrapporter och vid andra tillfällen, nämligen 1-2-nederlaget i FA-cupen på Old Trafford 1999. United vände 0-1 till 2-1 i slutminuterna efter mål av bland annat Ole-Gunnar Solskjaer. United skulle sedermera gå hela vägen och addera tre pokaler till prisskåpet den säsongen. Liverpool hade kunnat påbörja en häftig resa i FA-cupen och berövat Manchester United möjligheten att vinna trippeln, men av det blev det intet. Som god tvåa kommer 89:59-förlusten efter en frisparksnick när Gary Neville i stället för att fira med sina lagkamrater springer en planlängd och torrjuckar mot The Travelling Kop. Osmakligt på så många sätt.
Det bästa minnet är svårare att plocka ut av den enkla anledningen att det var evigheter sedan vi mötte Manchester United i en match som i det ögonblicket verkligen var avgörande för någon titel och uttåget i FA-cupen den här gången hade helt andra förutsättningar än för 12 år sedan. Alla matcher är värda 3 p förvisso, men lagen har inte mötts i ett skede där de kämpat jämsides i topp utan snarare har det handlat om att Liverpool ska undvika att bli matematiskt avsågade och det kallar jag inte avgörande. Med andra ord är jag tvungen att välja en match utifrån dess överraskningskaraktär, spelkvalité eller andra detaljer.
När Danny Murphy avgjorde till Liverpools fördel i december 2000 efter 10 raka bortamatcher i ligan mot United utan seger var det förstås ett stort ögonblick liksom när Liverpool tvålade dit de röda djävlarna med 4-1 för två år sedan, vilket utgör den enda 3-poängaren på Old Trafford sedan april 2004.
Men mitt bästa minne blir en form av tvåstegsraket från 2001 då vi mötte Manchester United två gånger på Anfield efter omkastat matchmötande. I den första matchen vann vi med 2-0 efter en riktig långskottspärla av Steven Gerrard och denna var vi nog inte många som trodde skulle matchas när det var dags för ett nytt möte i november samma år, men ack vad vi hade fel. Michael Owen stod för det första och tredje hemmamålet, men det är det andra som har gått till historien när Dietmar Hamanns petning skickas med Dovredunder via ribban i nät av John Arne Riise och inte ens José Mourinho behövde repriser för att vara säker på att den passerat mållinjen. Ett riktigt Bustermål och det är inte ofta man ser i verkligheten.
//Mattias Herner
Mitt absolut värsta minne mot Manchester United är faktiskt från en match, eller rättare sagt två matcher som aldrig har spelats. Säsongen 2001/2002 hade Liverpool besegrat sin ärkerival på hemmaplan under hösten tack vare målskyttar som Michael Owen (2 mål) och John Arne Riise.
I returen på bortaplan kunde en ny seger räknas in tack vare ett sent mål av Danny Murphy och känslan var att Liverpool hade ett övertag på Manchester United den här säsongen.
Vad har det då att göra med två matcher som aldrig blev spelade.
Jo.
På den här tiden begav det sig så att Liverpool deltog i en turnering som heter Champions League och de röda från Merseyside hade baxat sig fram till kvartsfinal genom två hårda och jämna gruppspel. För motståndet i kvartsfinalen stod Bayer Leverkusen, ett lag som inte skrämmer slag på storlagen idag och inte gjorde det då heller. Första matchen spelades på Anfield och hemmalagets finske mittbackshjälte såg med matchens enda mål till att Liverpool hade med sig ett bra utgångsläge till returen.
Just den här returen är en svart fläck på kartan. Leverkusen insåg vad som behövdes göras och tryckte gasen i botten för att komma ikapp och efter en kvart hade de kvitterat. Liverpool stod dock inte rådlösa inför detta och Xavier såg till att de röda åter var i ledning strax innan halvlek.
I andra halvlek hade Leverkusen lämnat allt vad bromsar och försvar heter i omklädningsrummet och nu var det full fart framåt och chansbytande som gällde. Efter 22 minuter hade Ballack och Berbatov (japp, den Berbatov) sett till att Leverkusen gjort de två! mål som krävdes för att åter vara i ledning.
Liverpools vanligen täta defensiv så ut som ett överkört durkslag nu och värre skulle det bli, nu var ju laget tvunget att gå framåt. Med tolv minuter kvar gör Litmanen mål och Liverpool är för stunden vidare igen.
På en pub i nordöstra Göteborg var nagelbanden nästan helt borta och det var fler än jag som desperat nu hoppades och ropade efter någon slags defensiv för att hålla undan sista tio.
Men icke.
Leverkusen fick avsluta en gång i minuten innan det oundvikliga hände och Lucio sköt sitt lag till semifinal.
Ett något bättre defensiv där hade tagit Liverpool till semifinal i den största av cuper i Europa och för motståndet skulle Manchester United stå, ett lag som Liverpool hade ett övertag på då.
En Champions Leaguefinal hade just då aldrig känts så nära som den var då.
Mitt bästa minne från en match mot Manchester United är en svårare fråga, där finns inga finaler jag har sett själv, inga stora utslagsmatcher som har gått åt rätt håll. Så det får bli en ganska färsk match från en period när Liverpool spelade drömfotboll. På våren 2009 hände något med Rafael Benitez skapelse och lag som Chelsea, Aston Villa, Real Madrid och Newcastle m fl besegrades och det klart dessutom. Lägg därtill att laget spelade ut Arsenal hemma och gjorde fyra mål, oturligt nog gjorde Arshavin mål på allt han rörde den kvällen och matchen slutade osannolikt nog 4-4. I den här vevan mötte Liverpool Manchester United på bortaplan och hemmalaget tog planenligt ledningen genom en liten portugis med tveksam frisyr. På straff dessutom vilket inte heller det var någon högoddsare. Liverpool spelade dock med ett lugn och en övertygelse just då så att när matchen var över hade Van Der Saar fått vittja sitt när inte mindre än fyra gånger. En fantastisk match som avslutade med Andrea Dossena gjorde mål, något han alltid kommer att bli ihågkommen för.
//Carl-Martin Landquist
Redaktionen2011-03-06 09:54:00
