The Kop Stand - Hur känns det så här nio månader efter att Torres lämnade Liverpool?
Många var upprörda och kände sig besvikna när Fernando Torres lämnade för Chelsea, hur är känslorna så här nio månader senare?
Sveket var stort om än inte speciellt oväntat när Fernando Torres lämnade oss på januarifönstrets sista dag 2011. Med lite nykert perspektiv på situationen så här nästan ett år senare kan vi dock konstatera att vi genomförde en av fotbollsvärldens bättre affärer på senare år i och med försäljningen av spanjoren. Dessvärre endast för att själva genomföra en av de sämsta.
Torres kom till Liverpool och tog hela England med storm. På tre och ett halvt år hann anfallaren som kom till Merseyside för ca £20m göra 81 mål på 142 matcher, vilket ger ett fantastiskt målsnitt på 0,57 mål per match. Många klubbar skulle betala enorma summor för denna 42-månadersperiod, men tack vare Damien Comollis benhårda förhandlngar tjänade istället Liverpool ca £30m när man sålde honom till Chelsea för enorma £50m.
Med tanke på vad Torres så här långt har presterat i Chelsea är det få som kan säga emot att försäljningen av Torres var en briljant affär.
Smolken i mjölken ligger dock i vad Liverpool, Damien Comolli och Kenny Dalglish valde att göra med pengarna.
Jag är väldigt förtjust i Andy Carroll men de £35m pund vi betalade för honom skulle i nuläget behövas delas med tre för att likna en själig övergångssumma. Jag tror mycket väl att Carroll kan komma att lyckas i Liverpool, men 35 miljoner pund? Det blir han aldrig värd.
Men vad känner jag angående Fernando Torres? Inget nämnvärt. Han hade chansen att bli en legend bland de allra största och för evigt etsa in sig i pubhistorierna runt Albert Dock. Istället valde han att bli ännu en i ledet av legoknektar som hoppar på ett annat tåg så fort gräset verkar grönare någon annanstans.
Men å andra sidan - Andy Carroll tog samma beslut.
/Sven Olsson
Jag är född 1980 och är man född då och håller på Liverpool så finns det en giftig anfallare längst fram och med största sannolikhet är den personen dessutom fostrad i Liverpool, det är så det skall vara. Den förste var en viss Robbie Fowler som många kallar för den mest naturlige avslutaren med brittiskt pass genom alla tider, jag med min något bristfälliga insyn i just den historian är beredd att hålla med. Mannen gjorde mål ur alla möjliga och omöjliga vinklar på alla möjliga och omöjliga sätt.
Efter det, eller inte ens efter det utan samtidigt bara några år senare tog sig nästa anfallstalang sig fram från den egna leden. Ingen mindre än Michael Owen. Owen var inte lika diversifierad i sitt målskytte som Fowler, här kom de flesta målen efter ett kvickt ryck i djupled och ett bra avslut. Men han gjorde mål han med, mängder av mål.
Samtidigt som Rafael Benitez tog över så lämnade Owen och det kändes som ett svek av monumentala mått. Owen hade bara något år innan blivit utsedd till Europas bästa fotbollsspelare och det var inte utan att jag undrade vad det nu skulle bli av Liverpool.
Det magiska Champions Leagueäventyret svarade snabbt på den frågan men där förblev ett ärr orsakat av att Owen lämnade klubben, att ersättarna hette Baros, Cissé och Mellor och att dessa i tur och ordning mest ägnade sig åt att: knyta fast luggen i skorna, hamna på högerkanten och inte blomma ut gjorde inte att det läkte snabbare.
När så Torres värvades så var han en värvning i dignitet med Cissé som mest ägnade sin tid i klubben till att bryta sig och klippa sig. Det visade sig dock snart att Torres var av ett annat virke och att han dessutom bedyrade sin kärlek till klubben gjorde att det kändes som att cirkeln nu äntligen var sluten igen.
Spelet hans hade visserligen stagnerat det sista när det var dags att lämna men det fanns ju hela tiden färskt i minnet alla de där underbara målen han gjorde och det var inte utan att jag satt där varje match och hoppades att det skulle ”lossna” igen.
Det lossnade aldrig, det lämnades istället.
Känslan när han lämnade var att nu är Liverpool ett mittenlag för gott, Gerrard fanns visserligen där som klasspelare men de senaste åren var det Torres som gjorde skillnaden. Hur skulle ett Liverpool som varit fullständigt tandlösa utan Torres kunna göra mål nu?
Så hur känns det så här nio månader senare?
Bra, för att inte säga riktigt bra.
Ersättaren Suarez är ett energiknippe och bidrar på ett helt annat sätt till laginsatsen än vad Torres gjorde det sista. Torres själv är inte farligare än en badanka när han spelar och när jag ser hans spel så är jag inte säker på att han någonsin kommer nå upp till de där höjderna igen. Det var kanske helt enkelt en bra affär att sälja honom i det där januarifönstret.
Det faktum att han inte heller kommer från Liverpool gör att det idag fortfarande känns värre att se Michael Owen i en annan tröja än just Torres.
Han kom, han sågs, han segrade och han är snart en i mängden av alla stora spelare som har passerat genom Liverpool.
Godspeed Fernando, Godspeed.
/Carl-Martin
Fernando Torres är en av de absolut mest begåvade fotbollsspelare som någonsin har burit den röda tröjan, men av olika orsaker stannade relationen med Liverpool FC vid ett intensivt och ganska kort förhållande. Torres första säsong var rosenröd med 33 mål på 46 matcher och den följande sommaren avgjorde han EM-finalen med mathens enda mål. Inte ett moln på himlen.
Säsongen 2008-09 nådde inte upp till samma höjder och El Niño fick nöja sig med 17 mål på 38 matcher och även om det antyds av något färre matcher framgår det inte så tydligt att det här var en säsong präglad av småskador som typiskt höll Torres borta i 2-4 veckor följt av 1-2 matcher att komma i full matchform, sedan ett par glimrande framträdanden innan en ljumske eller fotled sa ifrån igen. När Torres var fullt frisk var han precis lika grym som säsongen innan. När han var fullt frisk.
Torres skrev ett nytt kontrakt och nätade 2009-10 22 mål på 32 matcher, en säsong som forwarden avslutade redan den 8 april för att genomgå en knäoperation. Spanien följde upp EM-segern med att finna fotbolls-VM, men en nyopererad Torres gjorde ingen glad och gick mållös från turneringen. 2009-10 låg trots allt närmare 2007-08 än 2008-09 och till skillnad från en massa huxfluxsmåskavanker var det nu fråga om en mer allvarlig, men konkret knäskada. Förhoppningen var att operationen skulle fixa problemen permanent (det brukar vara förhoppningen med de flesta operationer…).
Säsongen 2010-11 är en dyster läsning i Liverpoolarkiven nästan oavsett ämne och så även när det gäller Torres. Om det var småskadorna som kan ha varit kopplade till att han aldrig fick vila och bristen på en rejäl säsongsuppvärmning 2008, om det var knäoperationen och den stressade comebacken till VM 2010, om det var despanifieringen och en dålig relation med Roy Hodgson eller de stormiga turerna kring ägarfrågan får vi vänta tills Torres skriver sina memoarer med att få reda på, men hösten 2010 var det tydligt att något inte stod rätt till.
Att Torres inte längre vräkte in mål och var snabbast i stan är en sak, det blev trots allt 9 mål på 23 matcher 2010-11, men det fanns en föraning i hans kroppshållning, attityd, lagarbete och humör som starkt indikerade att han inte trivdes och hade tankarna någon annanstans. Någon annanstans visade sig vara Chelsea och efter 65 mål på 91 ligastarter vandrade Torres ut genom Shankly Gates för sista gången som Liverpoolspelare.
Det blev en lång inledning, men är tänkt att lägga grunden till mitt svar genom att visa att vid den tidpunkten när Torres lämnade Liverpool så hade han påbörjat nerresan sedan en bra bit tillbaka och det var en konstant sluttande utförsåkning. El Niño nådde aldrig upp till målorgien under debutsäsongen, han plågades av skador under sin andra och tvingades avbryta den tredje i förtid. Slutligen hade han inte längre hjärnan i matchen och hjärtat hos klubben och därför blev inte brytningen så smärtsam som man hade kunnat tro.
Efter uppbrottet hjälpte det givetvis att Torres bara gjorde 1 mål på 23 matcher i sin nya klubb, siffror som är nästan ofattbara att ta in om man jamför med den spelare som förgyllde tillvaron för Anfieldpubliken tre och ett halvt år tidigare. Liverpoolfans över hela världen mös. Till detta ska vi även lägga transfersumman på £50M, där Liverpool till synes håvade in stålar i sista sekund innan Torres marknadsvärde störtdök, och att Luis Suarez så snabbt visade sig vara en supertalang. Nej, jag hann inte ens känna mig sviken.
Jag tänker sällan på Torres över huvud taget och inte ens när jag ser Chelsea spela sticker det till i själen när Torres rör bollen eller om han skulle hitta nätet. Hade han dunkat in mål i parti och minut, och lett Chelsea till seger i Premier League eller Champions League hade situationen kanske varit en annan, men jag är faktiskt förvånad över hur snabbt jag glömde och hur avtrubbad jag känner mig. Det är inte som att se någon man en gång älskade med en annan utan snarare som att se en gammal klasskamrat dyka upp på tv. Det är märkligt hur man fungerar.
/Mattias Herner
