The Kop Stand - Kommer vi att sakna Meireles?
Raul Meireles valde att lämna Liverpool , vad kommer detta att betyda för Liverpool?
Raul Meireles gjorde en bra debutsäsong i ett underpresterande Liverpool men har trots detta nu lämnat klubben. Detta mer beroende på att han inte får speltid än att han faktiskt vill lämna, vilket gör att vi har en bra spelare som bevisligen presterar i klubben men ändå inte blir kvar.
Kenny Dalglish verkar ha bestämt sig för att det skall vara britter i laget nu och dessa skall spela, så länge laget vinner är det ju givetvis svårt att säga att han gör fel men det är inte utan att jag undrar vad han har för mål med truppen.
En del i det hela vilket vi har diskuterat tidigare här på Liverpoolsweden är lönekostnaderna som Kenny har sänkt, Meireles var med all säkerhet en av de mer högavlönade och därmed en belastning för lönekontot.
Vad innebär det då att han lämnar? Förhoppningsvis innebär det inte särdeles mycket då det finns gott om alternativ på mittfältet och att dessa förhoppningsvis presterar. Någon måste dock kliva fram och göra de mål som portugisen faktiskt gjorde förra året. Lucas har många kvalitéer men har tyvärr inte ännu börjat göra de där målen. Kuyt kommer säkert att peta in sin beskärda del men det gjorde han redan förra året. Charlie Adam har rykte om sig att prestera mycket mål och assist och det känns som det är upp till honom att hitta in i målprotokollet och fylla den luckan.
Rent breddmässigt är det inga problem den här säsongen då Liverpool inte spelar i Europa, materialet skall räcka till för att spela i de återstående tävlingarna.
//Carl-Martin
Min spontana reaktion så där en kvart innan transferfönstret stängde och beskedet kom var något i stil med känslan när Liverpool slarvade in 1-3 på stopptid i matchen mot Bolton. ”Typiskt att förstöra ett sådan lovvärt uppträdande med sista insatsen”. Det var dock innan jag visste att Liverpool erhöll £12M och jag hade givits tid att smälta affären.
Meireles turbolöpningar från mittcirkeln och in i motståndarnas straffområde var den starkast bidragande faktorn till att det ramlade in poäng medan 2011 var ungt. Portugisens samtliga fem mål i Liverpooltröjan förra säsongen föll i sex ligamatcher mellan den 16 januari och den 12 februari och i den enda matchen där han inte blev registrerad som målskytt störde han fram ett självmål.
Efter denna formtopp torkade förvisso målen in likt tårarna efter kvällens sista fado på en uteservering i Porto, men jag är övertygad om att det hade funnits en roll att spela för Meireles. Kenny Dalglish hade dock en annan syn på hur han ville bygga laget och då passade andra spelartyper bättre. Raul är ingen tvåvägslöpare à la Kuyt, inget sittande mittfältsankare likt Lucas, ingen kantspringare med precisa inlägg som Downing, ingen trixig trollkarl i Suarez fåra och knappast en tjongbollsmagnet från Carrolls skola.
I rollen som släpande anfallare i mitten av trean, där jag tror att Meireles hade hamnat, höll Kenny honom tydligen som högst tredjealternativ. Med dessa premisser går det självklart inte att rättfärdiga att placera £12M på bänken för inhopp i andra halvlek och start i 5-6 matcher där Liverpool förväntas dominera spelet på hemmaplan. Ja, för letar vi efter en spelare som kliver in och tar smällar medan Liverpool desperat försöker vända matchbilden tittar vi förbi Meireles och kanske var det det som slutligen fällde avgörandet.
Jämför med Vladimir Smicer, vars hjältestatus dock utan tvivel för alltid är cementerad efter insatsen i Istanbul, som våren 2002 i en 4-3-3-formation medan Liverpool lekte på hemmaplan framstod som en tjeckisk Jari Litmanen och ett tvåfotat entouchgeni. Att värdera en spelare utifrån liknande utopiska förutsättningar är dock lika förrädiskt som att med åttaölsblick fastställa kvinnors attraktionsgrad genom ett kolsyreisrökfyllt dansgolv i en källare där den sista lampan tändes 1983.
Meireles hade gärna fått stanna – förutsatt att han hade givits speltid – men när vi nu fick £12M och försäljningen tillsammans med utlåningen av Albert Aquilani tydliggjort rollfördelningen och vad Dalglish vill sitter jag också nöjd.
/Mattias Herner
Det fanns alltid en härlig ärlighet över Raul Meireles. Som spelare kunde han leverera det oväntade men som person kändes han rak och okonstlad. Man såg väldigt sällan några intervjuer med honom och behovet av glänsa var aldrig speciellt stort. Under den deprimerande hösten i fjol letade Meireles aldrig ursäkter, hängde med huvudet eller uttalade sig felaktigt i pressen. Istället var han en av få som stod med ett godkänt betyg när Kenny Dalglish tog över klubben och under skotten blommade Meireles som bekant ut till fullo.
När Kenny sedan med all önskvärd tydlighet visade att det är andra mittfältare som kommer prioriteras denna säsong visade sig Meireles ärlighet än en gång. Han ville spela matcher, och var inte beredd att vara andraval och försöka ta chansen när den dök upp. Så starka känslor hade han inte hunnit få för klubben under ett år.
Istället vände sig Meireles mot västra London i hopp om mer speltid, och jag klandrar honom inte för detta. Vi tappar en spelare med utmärkt blick för spelet och en högklassig passningsfot, men med spelare som Suarez, Gerrard, Adam och Henderson i truppen tror jag inte att det direkta kvalitetstappet kommer bli stort. Jag gillade dock alltid Meireles och hade gärna sett honom kvar i truppen.
Nu kommer istället Meireles för alltid att vara ett fint minne. Portugisen som brann i Liverpool under ett år i början av 10-talet. Vi slapp se nedåtgående form, petningar och kontraktsförhandlingar från 28-åringen. För oss kommer Meireles alltid att vara volleyn mot Wolves, länkspelet med Suarez under våren 2011 och avgörandet på Stamford Bridge.
/Sven
