The Kop Stand - Varför kan Liverpool inte stänga matcherna?
Liverpool borde kanske ha haft någon mer poäng den här säsongen, vad kommer det sig egentligen att laget har så svårt att stänga matcherna?
Liverpool har så här långt i Premier League tagit ledningen i 7 matcher och släppt in första målet i 2 matcher. De senare 2 matcherna har slutat med 2 förluster och de förstnämnda 7 har slutat med 4 vinster och 3 oavgjorda, så jag skulle kunna vara trotsig och i stället fråga varför Liverpool är så dåliga på att vända underlägen…
Nu är det dock så att de 3 oavgjorda matcherna har spelats på Anfield och då är inte ens – inkluderat de fyra vinsterna – 15 av 21 möjliga ”första målet”-poäng riktigt godkänt. Tre matcher är visserligen aningen klent för att ha statistiskt underlag till solida slutsatser och dessutom tycker jag vid en första anblick att vi kan hitta olika faktorer.
I hemmamatchen mot Sunderland missar Luis Suarez en straff och Stewart Downing skjuter i ribban på endera sidan om 1-0. Dessutom får Andy Carroll ett mål bortdömt där han helt onödigt sätter upp armen utan att vinna något på det, men ger domaren en öppning att blåsa. I andra halvlek tappar hela laget kraft av tung försäsongsträningen eller annan okänd orsak.
Mot Manchester United gör Liverpool 1-0 rätt sent i matchen (minut 68 för att vara exakt) och direkt efteråt genomför Alex Ferguson två byten. Visst har Liverpool flest och bäst chanser alldeles på slutet, men här är det Uniteds ökade offensiva styrka som förändrar matchbilden och gör att Liverpool inte kan rulla på. Huruvida avsikten vid 1-0 hemma mot Manchester United med 20 minuter verkligen är att gå för 2-0 snarare än att säkra hem 3 poäng kan man fråga sig i sammanhanget.
I matchen mot Norwich kom 1-0-målet retroaktivt alldeles före pausvilan efter en intensiv och chansrik öppning av Liverpool. Början av andra innehåller ett par möjligheter att utöka, men när Norwich väl får in 1-1 förlorar Liverpool kommandot under tio minuter och Craig Bellamys uttåg förstärker bara den mentala uppförsbacken med långsamma ben. Liverpool samlar sedan krafterna och skapar två riktigt bra möjligheter i slutminuterna.
När jag nu gjort en mental reprisering av matcherna och läser ovanstående inser jag att det faktiskt finns ett par likheter. Liverpool som lag reagerar klart negativt på ett mål och då menar jag inte att man tycker att det är tråkigt utan att linjerna i spelet och kommandot på planen minskar eller försvinner under 10-15 minuter. Inte helt exceptionellt oväntat, men det går alldeles för lätt och snabbt för motståndarna att ta över. Den andra gemensamma nämnaren är att krafterna i största allmänhet verkar tryta för Liverpool när en timme av matchen har passerat och detta håller i sig fram till slutet då laget lyckas mobilisera ett par sista anfallsvågor.
Mentalt behöver alltså Kenny Dalglish jobba med hur laget reagerar på ett motståndarmål och fysiskt (eventuellt är även detta mentalt) måste Liverpool se över uthålligheten och resurshushållningen mot slutet av matchen.
Mattias Herner
Klyschor brukar vara just klyschor för att de är sanna och just i det här fallet så är det dags för en av de inom sporten oändligt antal klyschor som finns där ute. Nämligen att bra lag vinner när de spelar dåligt och att lite sämre lag kan spela ganska bra utan att för den sakens skull vinna.
De lag som står där med något skinande i kaptenens händer i säsongens sista skälvande sekunder är nästan uteslutande lag som har fått med sig en del oförtjänta poäng lite här och där under en lång säsong, en del kallar det tur, andra kallar det vinnarmentalitet och en del säger att det bättre laget har nött ner ett sämre motstånd och fått utdelning i matchens sista sekunder.
Igen.
Den store hjälten Ingemar Stenmark konstaterade mest att ju mer han tränade desto mer tur hade han och kanske har vi just där det tydligaste sambandet till varför lag och idrottare vinner pokaler.
Liverpool är väl inget riktigt bra lag just nu då enligt den här principen då laget med jämna mellanrum står för en ganska trevlig fotboll med ett massivt bollinnehav där det skapas ganska gott om chanser. Allt ser ut att vara frid och fröjd ändå tills några som vi kan kalla för Norwich, för att de heter just så, i en liten svacka i hemmalagets spel sticker upp i ett mönsteranfall och placerar bollen i nät.
Kanske är det just så, Liverpool är inte framme som storlag ännu riktigt även om Kenny Dalglish har stakat ut riktningen mot den absoluta toppen igen.
Carl-Martin
Visst känns det igen? De tre oavgjorda matcherna har alla föranletts av att Liverpool har tagit ledningen för att sedan tappa den - och vad mer oroande är, de matcherna har varit på Anfield. Vi kan såklart ta en titt på statistiken som säger att Liverpool må ha skapat lika mycket chanser som sina toppkonkurrenter, men där Chelsea, United et al har gjort över tjugo mål har Liverpool gjort ynka tolv.
Varför utdelningen är svag finns det många förklarningar till och de går ifrån anfallare ur form (Carroll) till slarv i avsluten (Suarez). Men. Problemet att stänga matcherna härstammar inte bara ifrån en oförmåga framför mål utan också ifrån en svajig defensiv.
Ta de tre matcherna där vinst har förvandlats till oavgjort - hur har poängen tappats? Två hörnmål och ett där Reina hängde tvätt. Som alltid är grogrunden till framgång en stark defensiv men där Liverpool tidigare kunde sätta i nyckeln, låsa och slänga den i sjön och ta tre poäng har Dalglish inte hittat rätt än. För när de två nollorna i ligaspelet har kommit mot lag som haft en gubbe mindre på plan så är det något som inte stämmer.
Per Bengtsson
