Vad skiljer Liverpool från Manchester United?
En krönika om avstånd i tid och rum
Avstånd framkallar längtan och skapar målet som drömmarna girigt sträcker sig efter eller bygger grunden till en mäktig känsla av samhörighet när de överbryggs – underbart är som bekant kort. En krönika som kan sägas ta avstånd från allt.
En liten värld
Universum utvidgas, men världen krymper. Mer precist är det avstånden i vår referensvärld som blir allt kortare i takt med att alla loggar på och länkas samman. I dag kan vi uppfylla William Blakes föreställning om att hålla oändligheten i handflatan även om det mindre poetiskt görs med hjälp av en 4G-enhet i plast och metall.
Sekunder efter att ett upplopp startat i Mellanöstern har någon sms:at bilder som ligger på en större kvällstidnings startsida. Det var inte länge sedan som kriget både hann bryta ut och ta slut innan nyheten över huvud taget nådde Sverige.
Men avstånd handlar inte bara om sträckor på vår krökta sfär utan även om tid, pengar och poäng. Och att tala om avstånd är högst väsentligt eftersom frågan om vad som skiljer Liverpool från Manchester United är väldigt aktuell.
Så nära, oavsett avstånd
Strax efter halv fyra kommer det att vara den allra bästa av tider eller den allra värsta av tider, mer än så vet vi inte just nu. Huruvida en ny vår och epok av tilltro väntar eller ifall en period av misstro och förtvivlans vinter tar vid återstår att se, för vi har allting framför oss, samtidigt som ingenting väntar, och vi skall alla till himlen eller i rakt motsatt riktning.
Den första delen av Charles Dickens A Tale of Two Cities är passande nog döpt till Återkallad till livet och det är ju så vi känner oss efter tröttsamt landslagstuggande. Tillbaka till verkligheten, tillbaka till Premier League, tillbaka till livet. Som av en tillfällighet för de övriga två delarna, Den gyllene tråden och I stormens spår, onekligen tankarna till You’ll never walk alone, om än i omvänd ordning.
Ingen match kan så sätta tonen för Liverpoolsupportens kväll och vecka samt lagets säsong, men vi kan bara spekulera i om en bankett i dur eller likvaka i moll väntar och det är ju för den här livsbejakande ovissheten av himmel och helvete vi låter oss plågas. Allting framför oss, ingenting som väntar.
1 år – 1 evighet
Vrid tillbaka klockan tolv månader. Tom Hicks och George Gillett såg ut att köra Liverpoolvraket den sista sträckan mot botten och en manager utan stöd hos supportrarna eller med en spelidé ansvarade för laget. Den redan höga skulden ökade för varje vecka, den nya arenan var inte ett spadtag närmare och värvningarna som gjordes framstod bara som missriktade. Vi läste domstolsutlåtande snarare än matchresultat samtidigt som ett av världens mest framgångsrika klubblag befanns sig på randen till tvångsförvaltning!
Vilken skillnad ett år kan innebära. Bara timmar efter att övertagandet var klart reste John Henry utan pressens vetskap till Liverpool för att vandra på gatorna kring Anfield och 2 månader senare satt Henry tillsammans med Tom Werner och Ian Ayre i en livesändning på LFC TV. Däremellan hann Henry ha frukostmöten med supporterorganisationer. Allt detta framstod som fullständigt otänkbart med de förra ägarna.
Henry identifierade en lucka i staben och rekryterade Damien Comolli, hans förmodligen bästa värvning hittills, och förstod att Kenny Dalglish var den rätta ersättaren till Hodgson. Det är en nästan ofattbar lång resa vi har gjort på så kort tid och till och med Jesus hade varit stolt över hur snabbt vi återuppstod från de döda.
Den 17 oktober 2010 bevittnade Henry sin första Liverpoolmatch som ägare och Liverpool föll tungt med 0-2 borta mot Everton. På planen lufsade en ytterst blek Fernando Torres runt med tankarna på annat och i startelvan återfanns Sotirios Kyrgiakos, Paul Konchesky, Joe Cole och Raul Meireles med Ryan Babel, David N’Gog och Milan Jovanovic på bänken. Ett år senare är siffrorna de omvända – Everton-Liverpool 0-2 – och José Enrique, Charlie Adam, Stewart Adam, Andy Carroll, Luis Suarez, Jordan Henderson, Craig Bellamy och Sebastian Coates har ersatt. Ett kort avstånd mätt i tid, men ett ofantligt mätt i förändring.
Gränslöst
På lördag kl 12:45 lokal tid stannar två städer och runtom i världen kommer samtidigt människor hålla sig vakna längre än vanligt, ställa klockan extra tidigt, ta en paus från jobbet, skynda hem från skolan och streama på resande fot, men oavsett tidszon och stad begränsa sin tillvaro och frysa sin fokus mot en och samma sak. Vi rör oss över gränser i tid och rum för att mötas i en abstrakt svårdefinierad gemenskap, men blir ändå kvar, och i Blakes ord fångar supporterskapets evighet under 90 minuter.
När Liverpool sliter sig blodiga och bara når 0-0 hemma mot Sunderland samtidigt som Manchester United gäspar sig igenom en 4-0-seger borta mot Fulham så känns M62:an oändligt lång, men när Liverpool någon månad senare pulvriserar storlag på löpande band ligger vägen till Europa öppen och man frågar sig vad i skillnaden egentligen består.
Så hur kommer vi då fram till avståndet mellan Liverpool och Manchester United? Är det avgörande att Alex Ferguson och Kenny Dalglish föddes på endast 7 kilometers avstånd från varandra i Glasgow, men är separerade med 9 år? Spelar det någon roll att det skiljer 28 000 invånare i citykärnan och 94 år i grundande av städerna eller att det fågelvägen mellan Anfield och Old Trafford är 45 km, men skulle ta runt 10 timmar att promenera?
Är det av betydelse att det skiljer 6 poäng och 17 plusmål här och nu samt 0,6 i medelålder sett till truppen, men historiskt räknat saknas 1 ligatitel, 4 FA-cuptitlar, 3 Ligacuptitlar, 2 Europacuptitlar, 3 UEFA-cuptitlar och 1 Cupvinnarcuptitel i pokalskåpet åt endera hållet?
Nej, för i en enskild match mellan Liverpool och Manchester United skiljer just ingenting.
