Chelsea - Liverpool10 - 11
Chelsea - Liverpool 0-0 (10-11 efter straffar): Mästare
Liverpool är engelska ligacupmästare för nionde gången efter segern i straffdramat mot Chelsea på Wembley.
Klopp och Tuchel valde olika vägar med sina målvaktsval till matchen. Liverpooltränaren fortsatte med irländaren Caoimhin Kelleher som vaktat kassen i cupen medan hans motpart förpassade Kepa Arrizabalaga till bänken och gav handskarna till sin ordinarie förstemålvakt Èdouard Mendy. Två bra beslut skulle det visa sig ganska tidigt i matchen där Chelsea inledde bäst och lyckades bra med sitt presspel. De röda var inte riktigt vän med bollen och Londonlaget var nära ett ledningsmål när Mason Mount höll sig på rätt sida och skyfflade fram ett avslut två meter framför Kelleher. Liverpoolmålvakten var följsam och parerade. En episk målvaktsduell hade just inletts.
Första tio minuterna tillhörde Chelsea, men därefter började Liverpool äta sig in allt mer i matchen. Uppspelen började sitta och man kom runt bättre på kanterna. Luis Díaz (hyfsad första månad i rött, eller hur?) hade redan skaffat sig ett övertag på unge Chalobah i Chelsea och utgjorde ett ständigt hot ute till vänster. Trettio minuter in i matchen såg Liverpool ut som det farligare laget och när Naby Keïta sköt och Sadio Mané var först på returen var jag i full färd med att skriva in “1-0 Liverpool” i anteckningsappen på mobilen när Mendy stod för en räddning som genast förde tankarna till Jerzy Dudek och en besviken Shevchenko i Istanbul 2005. Bland det värre jag har sett.
Händelserika första fyrtiofem minuter avslutades med ett Mason Mount-avslut som ven strax utanför Kellehers vänstra stolpe. Lagen hade verkligen bjudit upp på ett sätt som är okaraktäristiskt för cupfinaler och andra halvlek ville inte vara sämre.
Tjugofem minuter in i andra hade vi hunnit med; en stolpträff (Mount igen), en utvisningssituation där Keita kör dobbarna i låret på Chalobah (ren tur att han får spela vidare efter det), ett friläge där Salah är en något hårdare chip från att ge Liverpool ledningen och ett bortvarat Liverpoolmål efter att VvD påverkat spelet från en offsideposition. Kortfattat hände det grejer i andra halvlek och när Kai Havertz fick sitt ledningsmål bortdömt i 78:e var det fortfarande mållöst i matchen, men kvitterat i antal bortvarade mål.
Liverpool var nära att avgöra i 85:e minuten då först Luis Díaz, sedan Andy Robertson och sist Joël Matip misslyckades med sina försök att forcera in bollen bakom Mendy som fortsatte storspela. Närmast kom de röda dock på stopptid när Virgil van Dijk i ensam majestät seglade upp på en hörna och skallade bollen mot bortre stolpen. Men Mendy var där igen och räddade.
Men Mendy skulle inte bli ensam om att rädda sitt lag på stopptid. I 94:e styrde inbytte Romelu Lukaku en boll mot mål från nära håll. Caoimhin Kelleher parerade igen och slog fast att det här, det var målvakternas match.
***
Jag avskyr förlängningar i fotboll. Sudden death i hockey? 3-mot-3? Ge mig! Handboll? Ja tack! Amerikansk fotboll? Såg ni NFL-slutspelet eller!? Men i fotboll? Långt. Segt. Defensivt. Två lag som turas om att döda tid genom att lägga sig ned och klaga på kramp. Så brukar det vara, speciellt i finaler. Men som jag skrev tidigare var det här en väldigt otypisk final, och så även förlängningen.
Båda lagen fortsatte anfalla. Åtta minuter in i den första förlängningskvarten vände Lukaku bort Ibrahima Konaté och slog in 1-0. “Fan, han är onside”, lät det i soffan hemma hos mig men tydligen lyckades de hitta en halv millimeter blått fladder på fel sida linjen och målet dömdes bort. I den andra halvleken trodde Havertz att han hade gjort 1-0 för andra gången för kvällen men, ah, ni vet. Offside även då. Tror jag aldrig sett så många offsidemål i en match faktiskt. Nu väntade straffar.
***
Utöver Djurgården här hemma håller jag på två utländska lag. Liverpool och Toronto Maple Leafs. I går natt somnade jag till den första perioden mellan Leafs och Detroit Red Wings. Leafs ledde då med 3-1. När jag vaknade upp imorse var slutresultatet det första jag kollade: Toronto hade nästan lyckats bränna en femmålsledning i tredje men vann till slut med 10-7. Där och då trodde jag inte att jag skulle se ett sjukare slutresultat på ett bra tag i alla fall. Men jag hade fel.
***
Mendy hade fram till straffarna varit matchens främste spelare. Senegalesen hade satts ordentligt på prov - och fullständigt murat igen buren. Trots detta valde Tuchel att byta ut honom mot Kepa inför avgörandet. Inte hans bästa beslut skulle det visa sig.
För som det rasslade bakom de båda keeprarna. Caoimhin Kelleher (som ju stått för en riktigt stabil och förtroendeingivande insats under ordinarie tid) var inte ens nära på flera av Chesleaspelarnas straffar och Kepa Arrizabalaga var inte bättre han. Tillsammans släppte de tjugo raka straffar innan det var dags för dem själva att ställa sig med bollen vid straffpunkten.
Först Kelleher: Säkert. Högt. Till vänster.
Sedan Kepa: Högt. Alldeles för högt. David Beckham mot Portugal i EM 2004-högt. Över.
***
Målvaktsbytet blev ödesdigert för Chelsea som förlorade en fantastiskt välspelad och underhållande final mot Liverpool som tog säsongens första titel. Nu återstår tre.
