Fem tankar efter Liverpool - Chelsea 4-1
Liverpool krossade Chelsea på Anfield, mycket tack vare en helt sanslös insats av Conor Bradley. Redaktionen ger er fem tankar efter överkörningen.
Hur gör vi nu?
Sedan Trent Alexander-Arnold skadade sig i FA-cupmötet borta mot Arsenal i början av januari så har Conor Bradley fått starta i de fem senaste matcherna. Och som han presterat. Allt började med ett inhopp i Arsenal-matchen där han var helt felfri mot Gabriel Martinelli. Sedan dess har det bara rullat på och under de fem matcherna som han startat har han blivit utsedd till matchens spelare i tre av dem. Han levererar på en sådan otroligt hög nivå. Mot Chelsea fick han också göra sitt allra första mål i den röda tröjan med ett mycket välplacerat avslut. Han spelade också fram till både Jotas och Szoboszlais mål och står nu noterad för ett mål och fem assist. Så frågan är då, hur gör vi nu när Trent är tillbaka? Inte kan väl Bradley bänkas efter sina prestationer? Inte heller kan vi väl bänka Trent, som var inne i en helt sinnessjuk formtopp innan skadan? Är det kanske nu vi får se en permanent lösning med Trent på mittfältet? Ja, frågorna är många. Vi får helt enkelt vänta och se vad Klopp gör av detta mycket angenäma problem framöver.
Klasskillnad i dubbel bemärkelse.
Curtis Jones, Alexis Mac Allister och Dominik Szoboszlai. Oj, så bra de är tillsammans på mittfältet och oj, så de fullkomligt dominerar Chelseas mittfält i den här matchen. Enzo Fernandez, Moises Caicedo och Conor Gallagher har verkligen inte en tillstymmelse till chans att matcha den intensitet och kvalitet som Jones, Mac Allister och Szoboszlai besitter, klasskillnad. De blir i stort sett överkörda varenda gång och det är en av huvudfaktorerna till att Liverpool vinner denna match komfortabelt, och dessutom med bud på ännu mer. Det här är verkligen vårt absolut bästa mittfält. Samtidigt har vi en Wataru Endo som varit ruskigt bra sedan han anslöt, och såklart även Ryan Gravenberch och Harvey Elliott med där i leken, så även Thiago och Stefan Bajcetic när de är tillbaka. Trent, icke att förglömma, som definitivt skulle kunna bli mittfältare på en permanent basis i och med Bradleys framfart. Det är verkligen, återigen, sådan klasskillnad om man jämför mittfältsalternativen vi har att tillgå den här säsongen jämfört med förra.
Rekordmannen.
Darwin Nunez och virket är verkligen en helt annan typ av kärleksaffär. Mot Chelsea fyllde han på med ytterligare fyra (!), något som är ett Premier League-rekord sedan statistikdatabasen Opta började mäta säsongen 03/04. Ramträffarna innebär att uruguayanen träffat virket hela nio gånger i Premier League den här säsongen, vilket är sex fler än någon annan. Och efter att vevat de fyra ramträffarna ett flertal gånger så är det bara att konstatera att han har otur. Det handlar inte om att han är en usel avslutare. Vid de första två virkesträffarna så är det Chelsea-keepern Petrovic som står för två mycket fina räddningar. Straffmissen sedan är den enda som är diskutabel, med tanke på att han fintar ner Petrovic helt så ska han såklart bara lägga in bollen i mål. Därefter följer han upp med en klockren nick i kryssribban, inte heller där kan han klandras tycker jag.
Och inte nog med att han slog rekord i antalet ramträffar i en och samma match. Han passade även på att slå säsongsrekord i antal avslut i en och samma match med elva stycken.
Defensiva stabiliteten.
Sedan Joe Gomez började starta som vänsterback i Andy Robertson och Kostas Tsimikas frånvaro känns Liverpool verkligen som ett betydligt stabilare lag defensivt. Vi släpper inte alls till lika mycket farliga lägen som tidigare då det många gånger var så att Alisson räddade oss. Det är bara kolla de senaste fyra Premier League-matcherna som Gomez startat mot Burnley, Newcastle, Bournemouth och Chelsea. Där är det bara Bournemouth som lyckats skapa mer än 1,0 i expected goals. Vilket lyft han fått den här säsongen, numera inger han verkligen en sådan trygghet och ett sådant lugn i allt han gör. Raka motsatsen mot hur det var under fjolåret. När jag är inne på den defensiva stabiliteten måste jag också nämna att Bradley har en stor del i det också. Han öser inte bara in poäng framåt utan han är också otroligt vass i försvarsspelet.
Milstolpar.
Segern mot Chelsea var nummer 200 för Jürgen Klopp i Premier League-sammanhang. 318 matcher tog det och med är han näst snabbast att nå den milstolpen efter, ja såklart, Pep Guardiola. Däremot tog det fler matcher för storheter som Sir Alex Ferguson, José Mourinho och Arséne Wenger. Ytterligare en milstolpe nåddes i Chelsea-matchen. Det var nämligen Trents 300:e match i den röda tröjan, vilket känns helt galet. Det känns som det var igår när han debuterade i ligacupen mot Tottenham i oktober 2016.
Conor Bradley efter matchen mot Chelsea
