Fem tankar efter Manchester United
Det blev förlust för Liverpool i rivalmötet under söndagskvällen. Här nedan följer lite funderingar kring bataljen
1. I de deppiga fotspåren av föregående säsong.
Såvida man inte bodde under en sten under förra säsongen så var det nog svårt att då blunda för Liverpools kräftgång. Anledningarna är självfallet flera till antalet, men en gemensam nämnare, vilken genomsyrade majoriteten av matcherna, var att maskineriet var trögstartat och individerna motsatsen till påkopplade under matchens inledning. Och denna beskrivning passar som handen i handsken även för gårdagens match. Från första minuten och framåt framstod det tydligt som att det var ett påkopplat, energiskt och intensivt motstånd gentemot en sömnig motståndare. Visst, bortalaget lyckades skapa några halvchanser, men när det väl stod 1-0 på resultattavlan efter knappa 10 minuter, var det allt annat än orimligt. Och inte ens efter det kunde man ta sig i kragen och skärpa till sig. Det var fortsatt en brist på energi och intensitet, vilket sällan är en bra kombination när det duelleras mot en pigg och alert motståndare. Hade detta skett under förra säsongen hade det snarare varit en axelryckning, en evig deja vu, men att det kommer i just detta läge, mot denna motståndare, i denna turnering, gjorde mig aningen förbryllad.
2. En dysfunktionell högersida.
Både Jarell Quansah och Joe Gomez har, utifrån de ingångsvärdena som duon klev in med inför säsongen, gjort ett alldeles strålande jobb under hela säsongen. Den sistnämnda blev belönad med en uttagning till landslaget som ett kvitto på detta, medan den andra bara känns mer och mer självklar för varje framträdande. Det finns absolut offensiva sekvenser från bägge under gårdagen som imponerar, men isolerar vi insatsen till det defensiva var det allt annat än landslagsklass. Framförallt kändes samarbetet duon sinsemellan aningen bräckligt och i vissa stunder icke-existerande. Vid det tidiga ledningsmålet hamnar bägge två i ett sorts vakuum mellan bollförare och inrusande motståndare och står egentligen bara och markerar sig själva i upprinnelsen. Den sekvensen satte lite tonen för vad som komma skulle och nästan samtliga anfall från hemmalaget som resulterade i farligheter härstammade just från den kanten. Däremot är det även viktigt att poängtera att det inte enbart ska riktas kritik mot dessa två herrar, utan även mot resterande spelare som huserar till höger.
3. Hädiskt beslutsfattande.
Det har skett mycket under Jurgen Klopps era som Liverpool-tränare. Ledare och spelare har kommit och gått, matcher har vunnits och förlorats och troféer har bärgats eller missats. Något som däremot har varit, i princip, konstant under denna period är ett sylvasst och effektivt omställningsspel, där offensiva kontringar nästan uteslutande har renderat i farligheter. Men igår var det som att man hade glömt att tillsätta den ingrediensen, eller i vart fall tagit kryddmåttet istället för decilitermåttet. Personligen tappade jag räkningen på antalet omställningssituationer i den andra halvleken som Liverpool bjöds på, men i stället för att ta emot gåvan vaskades den i sjön. Det togs en extra touch där, slogs en för lös passning här och när ett avslut väl avlossades var det sällan av särskild hög kvalité. I stunder påminde det lite om när man spelade fotboll på idrottslektionerna som liten. Innerst inne ville man väl ingenting hellre än att göra mål själv eller utföra en extra dribbling, men samtidigt visste man att betyget skulle gynnas av att man passade bollen och då blev det oftast pannkaka i huvudet och slutprodukten något mellanting som i slutändan inte ledde till någonting.
4. Hybris?
Ett hopkok av de tidigare punkterna i viss mån, men visst kändes det som att Liverpool, i flera skeden av matchen, tog lite väl lätt på uppgiften. Inledningen är extremt svag och tam, vilket säkerligen till viss del kan höra ihop med någon form av underskattning och inkongruent inställning till matchbilden. Sedan gör man det visserligen bra och sväljer den här underskattningen eller hybrisen en aning, lyckas koppla ett grepp om matchen och vänder underläge till ledning. Men därefter är det som att hybrisen kommer tillbaka. Generellt sätt känns det som att man tar alldeles för lätt på uppgiften vid ledning i den andra halvleken och är snarare intresserade av att bara spela av matchen än att gå för spiken i kistan. Jag påstår inte att det per automatik alltid är fel att bevaka en ledning och spela på resultat, men såsom matchbilden såg ut under den andra halvleken och de ytor som Liverpool bjöds på, ställer jag mig lite frågande till strategin. Den spontana känslan var helt enkelt att man hade kunnat gå för det än mer, men i stället blev lite väl bekväma. När kvitteringen väl kommer är det fullt rimligt med en mental pyspunka. Däremot försvarar det inte agerandena när man väl tar ledningen på nytt inne i förlängningen, där återigen en känsla av att ha tagit ut segern i förskott kändes påtaglig. Och att ta ut en seger mot Manchester United på Old Trafford i en utslagsmatch i förskott är aldrig en bra idé, oavsett form, trupp eller dylikt.
5. Bara att ladda om och komma igen.
Det är en tråkig sägning innan fotbollen, men ibland är det bara att slicka såren och återhämta sig från en sådan bitter förlust. Kanske kommer detta landslagsläger lägligt, kanske kommer det olägligt, men oavsett ringhörna delar vi samma förutsättningar när klubbfotbollen är tillbaka om knappa två veckor. Det vankas ett gäng oerhört viktiga matcher i takt med att vårsolen börjar skina och det vore direkt tjänstefel att inte behandla samtliga matcher som en final i sig. I och med gårdagens uttåg har Jurgen Klopp gjort sist sista besök iklädd Liverpooldress på Wembley (än så länge...) och förhoppningsvis kan resterande delar av säsongen bli lika framgångsrik som den kvällen.
