Inte så pjåkigt av en begränsad fotbollsspelare
Den här säsongen fortsätter att vara en emotionell bergochdalbana. Matchen mot Rangers visade sig åtminstone vara en positiv del av den. Här kommer några tankar om en kritiserad högerback, en ålderman värd att hylla och ett formationsbyte som kanske väcker saker till liv.
Den eviga diskussionen kring Trent Alexander Arnold.
Det slår aldrig fel. Varje gång Liverpool förlorar eller det är en hägrande landslagsuttagning dyker frågan om Trent Alexander Arnolds försvarsspel upp. Han kritiseras från alla håll och kanter, men försvaras envetet av de rödklädda. Jürgen Klopp rider ständigt ut i försvar med kommentarer som ”Trent har inga defensiva problem”. Vilket så klart inte stämmer, men tysken vill för allt han kan få bort fokus därifrån. Mot Rangers gav högerbacken svar på tal, på det sättet han kan ge svar på tal. Genom en briljant offensiv aktion, den här gången en magisk frispark.
Det är klart att Trent har brister defensivt. Han är rent ut sagt en usel försvarare en mot en. Samtidigt är det inte hans fel att det är ytor bakom honom, det är så Klopp vill spela och har gjort väldigt länge. Trent är en unik högerback och används han på rätt sätt är han en av världens främsta. När det kommer till defensiven har han dock mycket att utveckla, det är bara att sträcka upp händerna och erkänna. Så är det bara. Med samma händer kan du samtidigt börja applådera, vilken jävla fot grabben har.
Valet av den nygamla formationen
En intressant grej inför matchen mot Rangers var Klopps val att gå tillbaka till sin gamla favorit 4-2-3-1. Den formationen han älskade i Dortmund och även använde i början i Liverpool. Han har så klart, som alla andra, sett ytorna Liverpool har släppt till de senaste veckorna. När det funkade som bäst med 4-3-3 spelade Liverpool med Fabinho, Henderson och Wijnaldum på det centrala mittfältet. Hendo och Gini löpte både kopiöst och täckte upp, vilket underlättade för Fabinho i den något otacksamma rollen som ensamma sittande. Nu spelar Liverpool inte längre så, utan har nästan alltid en offensiv roll på mitten. När Fabinho samtidigt inte alls har kommit upp i nivå så har det blottat laget defensivt.
En enkel lösning då är att helt enkelt spela två spelare som en sköld framför backlinjen, vilket Klopp valde igår. När laget förväntar sig att ha mycket boll så går det enkelt att förändra den något mer defensiva uppställningen till en offensivare sådan genom att spela en anfallare i nummer 10-rollen. Sett till matchen mot Rangers måste det väl anses ha funkat väldigt bra. Liverpool var tajtare än någonsin under den här säsongen och släppte till ytterst få chanser. Samtidigt skapade laget väldigt mycket framåt och kunde gjort tre spelmål utan problem. Om Klopp fortsätter på det här spåret återstår att se, men det kan faktiskt vara den lilla förändringen som ger laget den stabilitet som man framför allt saknat i år.
Var har tålamodet tagit vägen?
Det gäller spelare på samma sätt som tränare. Jag kan för mitt liv inte förstå var tålamodet hos folk har tagit vägen. Eller, det är klart jag förstår det. Fotbollen bara ökar och ökar i omsättning och exploatering på en global skala och folk vill ha resultat nu nu NU. Jag ska snarare säga att jag tycker det är förbannat idiotiskt.
Om du själv kommer till ett nytt jobb så kommer du inte börja göra bra resultat direkt. Det tar tid att vänja sig vid nya system, arbetsuppgifter och kollegor. På samma sätt som vi inte förväntar oss att Tom, 25, direkt ska börja leverera på sitt nya jobb kan vi inte förvänta oss att Darwin Núñez gör det. Den unge anfallaren fick så klart sämsta tänkbara start efter att han skallat Jocke (Andersen) och blivit utvisad. Nu måste han få lite tid på sig att anpassa sig. Det viktigaste för en anfallare som inte riktigt är i form är att han är hungrig och tar sig till chanser. Det gjorde Darwin i högvis mot Rangers. Han borde självfallet ha gjort ett mål men det kommer. Motståndarfans får dra alla Timo Werner-jämförelser de vill, det kommer komma för Darwin.
En man som förtjänar alla hyllningar
Nej, han platsar sannerligen inte längre. Det har vi nog alla blivit plågsamt påminda om den här säsongen. Men när James Milner joggade in på Anfield igår var det hans 300:e framträdande för klubben. Han förtjänar faktiskt alla hyllningar han kan få.
Han plockades in på en fri övergång av Brendan Rodgers 2015 och har sedan dess varit en väldigt viktig, om inte vital del, av klubbens framgångar. 300 framträdanden under den mest framgångsrika Liverpool-eran på över 30 år. Då har förmodligen inte ens hans största tillförande varit på planen. Med sin professionalitet har han suddat bort allt som kan kallas för slentrianmässig lathet från Liverpool. Som 36-åring vinner han fortfarande fystestet varje försäsong och pekar ut vägen för alla yngre förmågor som kommer upp.
Han är en begränsad fotbollsspelare, det kan vi nog alla enas om. Trots det har han spelat premier league-fotboll i 20 år i några av Englands största klubbar. Han gjorde över 60 landskamper för England och har fått lyfta de största bucklorna som finns. Inte så pjåkigt för en begränsad fotbollsspelare. När han direkt satte in en klockren glidtackling mot Rangers så började jag applådera framför skärmen. Den effekten har han fortfarande på mig.
The glory about the cup…
Det är lätt att se denna säsong som “förlorad”. Erling Haaland spelar som en terminator i norsk tappning och Liverpool är redan väldigt långt efter tabelltoppen. Det har egentligen aldrig oroat mig. Det som fått mig att ligga vaken på nätterna är att spelet inte fungerat. Det gör det fortfarande inte fullt ut, men den lilla formationsförändringen fick mig ändå att få lite hopp igen. Även om hopp ofta är bedrägligt.
Visst är det långt upp i ligan, men efter kraschlandningen mot Napoli står vi här med sex poäng och har ett helt okej utgångsläge i champions league. FA-cupen och ligacupen har inte ens dragit igång än. Liverpool har tre finaler och en titel under Klopp i CL. Det finns fortfarande alla möjligheter för det här att bli en riktigt rolig säsong, så länge spelet vaknar till liv igen.
