Fem tankar efter Real Madrid
En tragisk syn, ett minimalt luftslott och You'll Never Walk Alone. 5–2 och fullständig misär på Anfield. Detta är ett försök att rensa huvudet.
En tragisk syn
Det första och största ordet som lyser framför mina ögon under slutminuterna på Anfield är “tragiskt”. Det är helt enkelt tragiskt att se det här laget spela fotboll i år. Inte just för att det är tragiskt uselt utan för att det är just det här laget. De allra flesta av spelarna har jag under de senaste åren fått se ta över världen. De har vunnit både en ligatitel och en champions league-titel. Så sent som förra säsongen vann det här laget två inhemska titlar, spelade om premier league-titeln in till sista spark och spelade en champions league-final. Det är hemskt att se det här trasiga skalet som en gång var en segermaskin. Tiden när det största problem var att Dejan Lovren satt och sade att Liverpool absolut kunde bli “invincible” är onekligen väldigt långt borta. På ett sätt vill jag bara ge alla en kram och säga att allt ska bli bra igen. Det känns som att det är min tur att ta hand om dem. Samtidigt vill jag bara stoppa huvudet i sanden och återgå till att “kommentera Närkecupen i barkbåt” som en vän så fint beskrev mina vanliga arbetsuppgifter på Nerikes Allehanda. Allt känns bara tragiskt.
Ett minimalt luftslott
Efter ett litet dödsryck de senaste veckorna hade ändå förhoppningen om en jämnare tillställning tagit form. De första minuterna på Anfield kändes sedan som en repris från en match i en annan tid. Anfield skanderade och de röda gjorde både vackra mål och hade motståndarmisstag på sin sida. Allt var som det skulle igen. Men det minimala lilla luftslottet som byggts upp raserades på alla möjliga vedervärdigt tänkbara sätt under resten av matchen. Det var både fantastiska mål av Vinicius och Benzema, mardrömsmarkeringar i eget straffområde och målvaktstabbar. Det där lilla luftslottet fick pyspunka innan det ens hunnit ta form på riktigt. Det kom en stor vit mobbare beväpnad med häftstift och satte stopp för allting.
Två enorma frågor
Det finns två frågor som inte går att runda just nu. Det ena är tränarfrågan och det andra är ägarfrågan. Frågar du Twitter (vilket du sällan ska) så ska både Jürgen Klopp och John W Henry dra åt helvete. Frågar du läktaren är svaret annorlunda, åtminstone är det min bild.
Ska jag själv ta ställning så handlar det så klart om olika parametrar. Det senaste som kom ut gjorde gällande att FSG inte kommer sälja klubben den närmsta tiden. Jag gillar FSG i grund och botten. Jag minns hur den här klubben var innan och kan väldigt lätt se allt det goda de har betytt. En viktig fråga att ställa sig är vad oddsen är att det kommer in en bra ägare. Den stora risken är att det är ännu en oljeskurk som kommer in. För mig vore det en mardröm. Samtidigt är det uppenbart att situationen just nu inte är hållbar och det behövs investeringar. Sommaren blir upp till bevis.
När det kommer till frågan runt Jürgen Klopp gäller det att ta ställning till ett faktum. Det behövs en ombyggnad av det här laget, både när det kommer till mentalitet och spelare. Fråga dig själv om du vill att Jürgen Klopp ska få chansen att leda den ombyggnationen eller om du hellre ser någon annan göra det.
En rejäl omstart
Den här punkten tar avstamp där den förra slutade. Jag har i tidigare texter varit inne på att det otroliga fjolåret förmodligen inneburit en stor baksmälla både fysiskt och psykiskt. Det behövs en rejäl jävla omstart av precis allt. Vi behöver stänga av och starta om Liverpool FC. Nu står alltihop och buffrar. Det känns inte som ett lag som sitter ihop, det är en grupp som inte känns sammanlänkad på planen. En väldigt positiv grej med att VM det här året var under pågående säsong är att det blir en full försäsong, den kommer behövas. Vi kan alla se att det finns positiva inslag i laget, även om de är små. Kan det justeras i truppen en del och ladda om mentalt så har jag egentligen ingen anledning att tro att det inte ska gå att starta om i sommar.
You’ll Never Walk Alone.
Kort och gott handlar det om det här. Alla vi som sitter i den här båten vet om det. De här raderna är vända mot er röda, och ingen annan. Vi har tillsammans fått se Christian Poulsen och Milan Jovanovic spela fotboll i den röda tröjan. Vi skrockar gott åt bilder med David N’Gog och Paul Konchesky. De senaste åren har vi fått vara med om tillräcklig framgång och fantastiska känslor för en livstid. Jag lever själv med tron att om jag får må så fruktansvärt bra som jag gör när det går bra, då måste jag sitta i soffan och må vedervärdigt dåligt när Real Madrid återigen hemsöker oss. För några år sedan såg jag oss falla med 3–0 på Camp Nou och Vincent Kompany skjuta ligan till Manchester City på kort tid. Några dagar senare var jag i sjunde himlen.
Idag är det misär, imorgon kanske det är 4–0 på Bernabeu. Den som lever får se.
