Formsvackan som känns bekant?
Med Liverpools formsvacka i färskt minne kan man dra paralleller till en lika tung januarimånad för 13 år sedan. Mycket av det som hände under säsongen 2007-08 har nämligen upprepats i år och situationen då påminner mycket om dagsläget. Hur klubben sköttes på sidan av planen då jämfört med nu är däremot som natt och dag.
Missförstå mig inte nu, vi har flera gånger om i historien haft tunga perioder just under samma kalendermånad. Från 2009 fram till att Jürgen Klopp fick ordning på laget kan man väl dessutom hävda att vi var nere i mer eller mindre konstanta formsvackor. Det som dock gör att januari 2008 påminner så mycket om inledningen på detta år är att vi då också hade ett starkt lag, kanske inte lika slagkraftigt som idag, men betydligt bättre än under de tunga åren där emellan.
Liverpool hade inte vunnit en enda ligamatch efter jul innan Tottenham besegrades förra veckan och den segerlösa sviten blev fem matcher lång. Man tappade poäng mot flera lag som man på pappret borde slå, West Bromwich, Newcastle, Southampton, Manchester United och Burnley.
För 13 år sedan blev det också fem raka ligamatcher utan en trepoängare vid ungefär samma tidsperiod. Hösten 2007 hade precis som den gångna hösten bjudit på både toppar och dalar. I Champions League-gruppspelet var det kniven mot strupen med idel måstematcher som man ändå lyckades reda ut. Tendenserna till en stundande formdipp hade redan varit tydliga efter ett par förluster i december och när Steven Gerrard avgjorde Boxing Day-matchen mot ligajumbon Derby County först på tilläggstid så sminkade man bara över problemen. Vid den tidpunkten hade Liverpool en liknande poängskörd som man hade vid samma tid denna säsong. Därefter följde precis som i år en formsvacka där spelet inte klickade. 0-0 mot Manchester City följdes upp av en oavgjord hemmamatch mot Wigan efter att självaste Titus Bramble kvitterat sent. Mot Middlesbrough och Aston Villa blev det ytterligare två svaga oavgjorda matcher innan sviten fullbordades på Upton Park där Mark Noble i 93:e matchminuten sänkte Liverpool från straffpunkten. Scenariot var i princip identiskt med vad vi fick bevittna mot Burnley här om veckan. I år var det Alisson Becker som rev ner Ashley Barnes i straffområdet, för 13 år sedan gjorde Jamie Carragher samma sak mot West Hams Fredrik Ljungberg.
I FA-cupen mot amatörlaget Havant & Waterlooville i januari 2008 låg Liverpool dessutom under två gånger om innan man till slut vann med 5-2. Ett FA-cup äventyr som för övrigt slutade med hemmaförlust mot Barnsley ett par veckor senare. I år hade vi överraskande svårt mot Aston Villas juniorer i samma turnering.
Det Liverpool som Rafa Benítez hade byggt upp där och då var kanske inte lika starkt som dagens lag, men oavsett så var det ett väldigt slagkraftigt lag som hade etablerat sig i toppen. Efter Champions League-titeln 2005 hade man spelat ytterligare en final i samma turnering och vunnit FA-cupen, i ligan hade det blivit två raka tredjeplatser. Lagets mittfält utgjordes av Steven Gerrard, Xabi Alonso och Javier Mascherano. Spelare som Jamie Carragher och Pepe Reina var givna stöttepelare medan nyförvärvet Fernando Torres visade hög klass. Dessa spelare lyckades alltså precis som dagens trupp rada upp fem raka ligamatcher utan seger under samma tidsperiod.
Snacket som gick påminner också en del om hur det har låtit den senaste månaden. Laget sågades i media och fansen var frustrerade då man tappade poäng i matcher man borde vinna komfortabelt medan ligatiteln rök all världens väg. Det som dock mest av allt tog fokus under denna tid var hur dåvarande ägarna Tom Hicks och George Gillett vanskötte klubben. Efter att ha ägt Liverpool i ett år började det väckas misstankar kring hur saker och ting gick till och hur pass mycket amerikanerna egentligen brydde sig om klubben och fansen. Man hade till exempel bakom ryggen på Rafa Benítez haft ett möte med Jürgen Klinsmann som man ville ha in som ny tränare. Sinsemellan kom heller inte de båda gubbarna överens med varandra och en försäljning till ”Dubai International Capital”, som då ansågs som ett potentiellt mer slagkraftigt ägarskap, hade stoppats.
Det var under den oavgjorda matchen mot Aston Villa som missnöjet hos supportrarna visade sig ordentligt för första gången med en del banderoller riktade mot ägarna. När Liverpool sedan till slut bröt den nämnda formsvackan och vann hemma mot Sunderland hade protesterna nått en ännu större nivå. Trots att Liverpool återigen vunnit en ligamatch var det inte de vanliga sångerna som hördes från “The Kop”. Istället visade man matchen igenom sitt stöd till Rafa och laget med sånger som riktades direkt mot Hicks och Gillett.
”They don't care about Rafa, They don't care about fans, Liverpool Football Club is in the wrong hands”
Steven Gerrard erkände att situationen med ägarna och osäkerheten kring klubbens framtid distraherade honom och de andra spelarna i laget under denna period. Benítez, som bakom kulisserna gick en strid mot amerikanerna, ville dock inte använda det som skedde utanför planen som en ursäkt för de dåliga resultaten. Att Hicks och Gillett ett par år senare lämnade Liverpool med enorma skulder när FSG tog över känner vi alla till och hur pass misskött kubben i själva verket var ska vi inte beröra nu. Vi får helt enkelt vara tacksamma över att vi inte är i samma situation utanför planen som för 13 år sedan. Självklart får man också kritisera Liverpools nuvarande ägare, och detta tenderar att göras extra mycket när det går sämre, som under inledningen på detta år, men jämförelsevis med då så är läget betydligt bättre idag. FSG må vara snåla emellanåt men vi ska inte glömma att de skrotade planen om en nya arena och istället byggde ut Anfield, vårt riktiga hem. De lyssnade också på fansens protest mot höjda biljettpriser för ett antal år sedan och nu när det har skrikits som mest efter mittbackar så gav de till slut med sig. Att det trots allt finns en någorlunda bra dialog mellan Jürgen Klopp och ledningen är också bra. Man kanske tar sådant för givet ibland, men så var ju verkligen inte fallet när Rafa var tränare, och när relationerna högst upp i hierarkin är rostiga så påverkas givetvis hela klubben.
Tillbaka till formsvackorna då. Sådana kan självklart även drabba starka lagbyggen. Det såg vi för 13 år sedan och det har vi också nyligen bevittnat. De är alltid jobbiga när de pågår och man känner sig sällan lika uppgiven som när ens lag presterar under sin normala förmåga. När det stormar som mest borde man dock behålla lugnet. En period av sämre resultat betyder givetvis inte att tränaren har tappat förståndet.
Hur gick det då efter att vi bröt formsvackan vintern 2008? Liverpool förlorade bara en ligamatch under återstående del av säsongen och i Champions League slogs Inter och Arsenal ut innan äventyret tog slut i semifinalen. Fernando Torres gjorde sitt livs säsong och trots att det inte blev någon titel då så visade man ändå klass. Det var sannerligen tur att Benítez inte fick sparken där och då, utan kunde fortsätta att bygga sitt lag som sedan gjorde en riktigt stark efterföljande säsong. I år har vi efter segrarna mot Tottenham och West Ham förra veckan redan gått och förlorat ytterligare en match (mot Brighton igår) och precis som för 13 år sedan känns det som att formsvackan redan har kostat Liverpool chanserna om ligatiteln. Vad Champions League för med sig återstår att se. Klopp ska dock ingenstans och det är nog bara de mest verklighetsfrånvända supportrarna som ropar efter tyskens avgång nu. Vi har efter två raka säsonger utan egentliga svackor nästan glömt bort hur det känns, men så länge det finns hög kvalité i spelartruppen så kommer det nog att vända förr eller senare.
