Lagbanner
Gästkrönika: I nuläget är jag inte alls nöjd

Gästkrönika: I nuläget är jag inte alls nöjd

Ludvig Lundqvist ser fram emot säsongen och ett lag som i många avseenden ser väldigt lovande ut. Men så mycket bättre det hade kunnat vara om ägarna och Jürgen Klopp hade åtgärdat en detalj till.

När Jürgen Klopp med en vecka kvar till säsongsinledningen i nordvästra London meddelade vid en presskonferens att han är nöjd med mittbacksuppsättningen reagerade många starkt. Självklart gjorde många det. Efter flera veckor av spekulationer och transferfönstrets vanliga berg- och dalbana hade förväntningarna karaktäristiskt både gått i taket och slagit i golvet. Inledningsvis visade Liverpool genom en värvning av Mohamed Salah prov på en ambitionsnivå i linje med supportrarnas. En tongivande spelare från Serie A-tvåan med en stark poäng- och prestationsmässig säsong i ryggen. Där någonstans kulminerade Liverpools sommarfönster, för att sedan tippa över och åka i rasande takt rakt ner. Ända tills vi med en vecka kvar till premiären fick våra sista förhoppningar på transferfönstret nedskjutna av huvudtränaren, för att återigen inför säsongen kunna känna att klubben misslyckats med att förstärka.

"We have four (centre-backs). I don't think we need more. In the moment, I'm fine…”
                                     Jürgen Klopp, 2017-08-06

Nu står vi här, med bara några dagar kvar till premiären mot Watford. En ruggig anfallsuppsättning med senare års upplagor av Liverpools mått mätt. Mördande konkurrens om de tre rollerna på mittfältet. Tre skadefria målvakter. Och som Klopp själv sa om mittbackssituationen: "We have four (centre-backs). I don't think we need more. In the moment, I'm fine…”. Vilket tar oss fram dit där skon klämmer. Tycker han verkligen det, att det inte behövs en till? En till ordinarie så att säga. Med all respekt för tränaren jag beundrar på många sätt och hans unika möjlighet att se alla varje dag i träning, är de verkligen individuellt eller ens tillsammans “fine”, om målsättningen som vi alla utifrån någonstans utgår från är att etablera sig i toppen igen? En tio månaders resa som den här gången kommer präglas av fler matcher.
 
Det gör alltid ont att se ett bra lag brista hårt på en position. Det gör ännu ondare att se att klubben man älskar innan säsongen inletts inte gör vad som krävs åt det, om vi nu ska dra stora växlar av uttalandet, vilket jag väljer att göra. Vi behöver ytterligare en ordinarie mittback, det är många rörande överens om. Dejan Lovren är jättefin som tredje alternativ, inte lika som första. Därför känns det inte bra att veta att han lär bli given i startelvan i tio månader framöver. Jag kan inte i tankarna som Paul McCartney sjunger bara låta det vara. Jag känner mig redan irriterad, eftersom jag vet att mina förhoppningar med närhistorisk sannolikhet kommer att släckas om några veckor när samma Lovrens återkommande tafatta försvarsspel mot icke-topplag ännu en gång präglar ett resultat. Eller om några månader när det står klart att Liverpool inte kommer jaga toppen in i det sista till följd av förlust hemma mot ett bottengäng. Eller när Joël Matip går sönder och vi inte har två mittbackar som håller Premier League-klass och varje inlägg som sin vana trogen ramlar in från vår vänsterkant känns som ett lotteri.
 
Där någonstans landar mina dystopiska tankar. Och visst låter de pessimistiska, men den här texten handlar inte om allt det positiva med var vi är. Den här texten riktar stark kritik mot oförmågan att ta nästa kliv vilket innebär att investera, för att reducera sina brister kvalitetsmässigt och sedan taktiskt bygga vidare. En kritik som föds ur envisa ägare, därför att vi har suttit i den här situationen förr under samma ambitionslösa ägare som förblindas av fina försäsongsprestationer.

Nu är längtan efter att se laget lira större än frustrationen. Tack och lov är det så, men så mycket finare startelvan kunde ha varit med en justering och att den riskerar att bli utebliven säger en del om problematiken som uppstår av en ägare med en finansiell ambitionsnivå som kan få många med mig att ifrågasätta framåtandan. Det är synd eftersom det får en att känna att vi ännu en gång halkat efter flera toppkonkurrenter innan allt dragit igång. Nu tycker inte alla att Liverpool ska vara en klubb som slänger ur sig pengar på spelare vars kvalitet går att hitta på annan väg, genom spelarutveckling och långsiktighet, vilket jag personligen många gånger har beundrat Klopp för vad det gäller just spelarutveckling. Däremot tycker jag inte man kan blunda för uppenbara brister, och en mittbacksförstärkning är inte steget från att investera rimliga pengar till att tappa kontrollen ekonomiskt, det är det nödvändiga nästa klivet i rätt riktning och vidare en signal gentemot supportrarna. Samtidigt som jag anser att mittlåset som bristande lagdel inte kan ges hur mycket tid för att finslipa taktik och formationer som helst när de kommande veckorna har så många avgörande matcher att erbjuda.
 
Självklart är textens ton och utgångspunkt delvis ett resultat av att läsa om potentiella affärer med perfekta mittbacksrekryteringar, framför allt Virgil van Dijk, varje dag i en månad, utan att se någon affär ros i hamn. Även om det allra senaste vittnar om hans å ena sidan inlämnade transferbegäran, varpå Southampton fortsatt verkar vägra sälja till Liverpool. En eventuell övergång skulle givetvis rasera min aktuella poäng, om den bristande ambition FSG under transferfönstret sin vana trogen visar upp, och vad fantastiskt det vore. Däremot är inte fallet med van Dijk det bästa exemplet för den bristande ambitionen att investera, eftersom affären är unik på så sätt att andra anledningar än den att betala summan föreligger för utebliven affär, vilket hela kaoset kring den misslyckade affären vittnar om. Men eftersom han gediget ryktats fram och tillbaka blir han ofta den spelaren som för mig får symbolisera det misslyckande vi gör den här sommaren, förutsatt att augusti blir september och att vi fortfarande står med samma uppsättning mittbackar.

Alldeles oavsett ser jag fram emot säsongen och att se oss spela igen, om så väl medveten om vad jag tycker kunde ha gjorts bättre inför säsongsstart. Lördagar kl 16:00, matchpuls, vindsnabba yttrar och högt presspel. Jag hoppas innerligt att vår offensiv poängmässigt inte får lida av vår defensiv likt fjol. Avslutningsvis vill jag bara understryka, att pessimismen ibland får ta över, för att sedan släppa fram sin motsats när den känslan dominerar. Och kanske är det just känslan när spelkupongen är inlämnad och klockan närmar sig avspark som allt slår om till dur, när förhoppningarna enkelt konkurrerar ut vettet. Precis som det ska vara, så länge man kan vara kritisk före och efter. Jag ser fram emot det ständiga utbytet himmel och helvete emellan. Jag ser fram emot säsongen 2017/2018!

Ludvig Lundqvist2017-08-09 12:30:00

Fler artiklar om Liverpool