Gästkrönika: Nio minuter längre
"Det är underligt att en person man aldrig har träffat kan förändra hela ens liv." Deckarförfattaren Philip Birk skriver om sitt livs stora idol, om vikten av mod, om sömnlösa nätter inför kvällens drabbning och om den långa ökenvandringen från Istanbul 2005 till Kiev 2018.
När jag var en tioårig fotbollsgrabb var jag besatt av David Beckham. Killen hade allt en unge kräver av sin favoritspelare: sinnessjuka frisparksmål, färgglada skor och ny frisyr varannan vecka. Den sistnämnda punkten var visserligen med mer eller mindre lyckat resultat – rastaflätorna från 2003 hemsöker mig fortfarande. Men oavsett hårfix var Beckham, precis som Cristiano eller Neymar idag, den självklara fixstjärnan för oss nittiotalister. Man ville ju ha en idol med ”shining”. Till och med en timid och lillgammal jävel som jag själv. Det fanns ingenting som tydde på att Beckham skulle kunna tappa sin plats som etta – förrän den åttonde december 2004.
“Ohh you beauty! What a hit son! What a hit!” När Steven Gerrard pangar in 3–1 med en halvvolley mot Olympiakos i slutminuterna är det som en krigsförklaring. Skottet tänjer inte bara nätet framför The Kop, det tänjer också på min fotbollslojalitet. Beckhams United och Gerrards Liverpool var svurna rivaler. Liverpool, farsans lag, som jag lovat mig själv att aldrig börja heja på av just den anledningen. Liverpool, som slarvat bort gruppspelet i Champions League och behövde vinna med två mål för att inte lämna Anfield med svansen mellan benen. Allting tycktes över – och det var då han steg fram. Kaptenen. Hemmasonen. Genom hela sin karriär hade Gerrard samma pojkaktiga frisyr. Han pratade svårbegriplig scouse, och det gjordes inga filmer om hans förmåga att skruva en fotboll. Gerrard var ingen stjärna som Beckham.
Men han var en kämpe.
Tillsammans med min far följde jag Liverpools resa mot Istanbul den våren. Dubbla segrar mot Bayern Leverkursen i kvartsfinalen. En tung uddamålsvinst mot Juventus hemma, följt av 0-0 på bortaplan. Ironin i att ett engelskt lag tajtade ihop och spelade försvar på italienskt manér i Turin gick över huvudet på mig då, men när jag skriver om det nu är det med ett flin på läpparna. I semifinalen blev det två jämna drabbningar mot Chelsea, steroidpumpade med Abramovitjs oljepengar. Det stjärnspäckade motståndarlaget mönstrade klassiska lirare som Makélélé, Lampard, Drogba och Robben, och hade en viss José Mourinho på tränarbänken. Trots att Liverpool på pappret var i underläge lyckades Luis Garcia göra det enda målet i dubbelmötet. Och insikten som växt hos mig under slutspelets gång blev ånyo bekräftad: det krävdes mer än stjärnglans för att vinna Champions League-matcher.
Kvällen för finalen, mot giganterna AC Milan i ett stekhett Istanbul, blev farsan och jag förpassade till mina föräldrars sovrum. Anledningen till detta debatteras fortfarande kring middagsbordet hemma. Min gissning är att mamma ville se någon film i vardagsrummet – och mammas ord är lag. Oavsett satt jag och farsan bredvid varandra på sängkanten framför deras garderob, i vilken de klämt in tidernas minsta jävla tv. Jag skojar inte: dataskärmen du läser denna text på var större än den där tv:n. Har du någon av dom där nya Iphone-modellerna är du heller inte långt ifrån. Fast första fyrtiofem minuterna kändes den där minimala skärmen som en välsignelse. När domaren blåste av för halvlek på Atatürk-stadion ledde Milan med 3–0, och Liverpool såg återigen ut som ett slaget lag.
Walk on through the wind
Walk on through the rain
Though your dreams be tossed and blown
Men i den hårdaste av motvindar, på den svettigaste av kvällar, ekade sången fortsatt från det röda havet av Liverpool-supportrar. Farsan var knäpptyst hela halvtidspausen. Jag satt bredvid med glansiga ögon, halvt förstörd. Det är märkligt att hitta laget i sitt hjärta i ett läge när allting tycks förlorat. När David till slut ligger nere för räkning med en rödsvartrandig Goliat tornandes över sig. Men för en liten grabb som älskade fotboll men inte hade någon vidare talang själv var Liverpool det enda hoppet. Beviset på hur långt kämpaglöd och hårt arbete kunde ta en. Och ingen illustrerade det bättre än Steven Gerrard.
Den amerikanske författaren Ralph Waldo Emerson skrev att en hjälte inte är modigare än en vanlig man – men han är modig fem minuter längre. Gerrard, den största hjälten av dem alla, höll ut fyra minuter längre än så. Nio minuter in i finalens andra halvlek toklöper han in i Milans straffområde och nickar in 1-3 på Riises inlägg. Med en hel stads förhoppningar på sina axlar täcker han varenda kvadratmeter av planen, eller som lagkamraten Xabi Alonso beskrev det: ”Stevie var mittfältare, anfallare och högerback på samma gång”. Strax efter den första reduceringen pricksköt Šmicer in tvåan, innan Gerrard fixade en straff på vilken Alonso (med viss möda) lyckades krångla in kvitteringen. Samtidigt går farsans haka genom golvet och landar någonstans i källaren. När Jerzy Dudek räddar ett dubbelavslut från Shevchenko och finalen går till förlängning finns det bara en möjlig utgång på tidernas bästa fotbollsmatch. Liverpool vinner straffsparksläggningen. Liverpool vinner Champions League.
Tretton år och en dag har gått sedan finalen i Istanbul. Liverpool gick visserligen till final igen redan 2007, men de elva efterföljande åren har varit en enda lång ökenvandring. Mittenplaceringar i England, floppvärvningar och en ligatitel som halkades bort av just Gerrard. Dagen han lämnade Liverpool kändes det som att jag blev dumpad av mitt livs kärlek. Under några år fruktade jag att laget utan honom aldrig skulle kunna nå sådana höjder igen, men idag har vinden vänt. Det är något poetiskt över att det är just Salah som leder Liverpool ur öknen. Att det röda publikhavet som sjöng fram sitt lag i Istanbul har hittat en ny hjälte i Egypten - med östkust mot det faktiska Röda havet.
Hela veckan har jag kommit på mig själv med att fiska fram mobilen för att dubbelkolla hur många dagar det var kvar till lördagen. Igår kväll, när jag insåg att det var dagen före finalen, hängde jag upp min Liverpooltröja på vägen mittemot min säng. Drog Gerrard-halsduken från farsans och mitt första besök på Anfield runt galgen. I ett studentrum nedpackat inför sommaren såg det ut som någon bisarr form av ett altare. Hela natten låg jag och stirrade på den röda tröjan, upplyst av gatlyktorna utanför mitt gardinlösa fönster. Sista gången jag kollade klockan var hon 03:15.
När jag vaknade imorse var jag ändå pigg. Trots en vecka fylld av nervositet och dålig sömn kände jag mig glasklar. Jag hoppas verkligen att Liverpool slår Real Madrid ikväll, men efter alla dessa år har jag lärt mig att vinna inte alltid är det viktigaste. Så länge spelarna ger allt kommer jag att vara nöjd. Så länge de kämpar på samma sätt som Gerrard gjorde den där magiska natten för tretton år sedan kan jag inte kräva mer.
Det är underligt att en person man aldrig har träffat kan förändra hela ens liv. Att en man som sparkar runt en boll kan bli ens stora förebild i livet. Men när jag i våras gav ut min debutdeckare Kyldygnet och journalisterna frågade vem som inspirerat mitt författarskap svarade jag Steven Gerrard varje gång. När de frågade vilka böcker Gerrard skrivit skrattade jag och berättade samma historia som du precis läst, om fotbollsspelaren som bevisade att ingenting är omöjligt så länge man fortsätter kämpa.
Hjältesagan om kämpen som var modig nio minuter längre.
