Inför finalen #9 - Om medgräs, högstanivåns betydelse och Reals verktygslåda
Liverpools framfart i Champions League den här säsongen visar vikten av de intensiva perioder i halvlekarna när laget flödar fram och sopar motståndarna av planen oavsett hur dubbelmötena har sett ut i övrigt. I kväll måste Liverpool lyckas med detsamma om det ska gå vägen.
Liverpool straffades oerhört hårt av den defensiva svagheten under första halvan av säsongen. Motståndarlagen hade 5-10 bra minuter under matchen och nätade då på ett eller två av sina få avslut medan Liverpool framför allt på hemmaplan hade svårt att punktera och stänga matcherna. Sett till matchbilderna som helhet, lagens spel och målchanser var det resultat i underkant för Liverpools del.
Under slutet av säsongen är det framför allt en frapperande inkonsekvent och inkompetent domarnivå som med nästan periodisk stringens missgynnat Liverpool vad gäller straffsparkar. Matcherna mot Manchester United, Tottenham, Roma, West Bromwich och Stoke sticker ut mest här. Nej, det handlar inte om något ”det jämnar ut sig över tid” eller att jag med röda ögon försöker skapa mig en egen verklighet. Agerandet från männen i svart har varit så hopplöst ologiskt och felaktigt att det sträcker sig bortom supporterskap. Lyckligtvis kunde inte ens det sabba fjärdeplatsen även om det sänkte möjligheten att säkra andraplatsen, en besvikelse som över tid kommer att blekna kraftigt.
Medan jag rakryggad och utan att blinka står fast vid min åsikt att Liverpools poängskörd inte speglar insatsen i Premier League måste jag samtidigt erkänna att laget om inte på grund av ren tur haft med sig en del i Champions League.
Hur mycket utkomsten av en match alltid är en kombination av respektive lags svagheter och styrkor går det inte att komma ifrån att om det på ett dubbelmöte görs 8-1 på Spartak Moskva och 10-0 på Maribor tvingas vi helt enkelt konstatera att de här lagen vevade alltför långt över sin viktklass och även om Liverpools styrkor spädde på siffrorna hade få lag misslyckats med att ta sig förbi dem.
Det enda laget av egentlig klass i gruppen, Sevilla, blottlade tydligt Liverpools svagheter och även om 6-2 till Liverpool mer hade speglat vad som hände i matcherna (trots allt var en del sig likt i Europa jämfört med England under den här tiden) är det inte utan att jag funderat på hur det hade gått för Liverpool september-november om laget jämte Sevilla haft ett cyniskt snålt spelade motstånd à la WBA och ytterligare ett effektivt lag med snabba spelare som Sevilla. Det är förstås rent hypotetiskt, men sammanlagt ställdes Liverpool i det skedet av säsongen när laget sökte soliditet och identitet mot väldigt lämpligt motstånd i Europa.
Porto har deltagit i 21 gruppspel i Champions League, så att kalla dem oerfarna vore direkt felaktigt, men de var ändå en av vinstlotterna att dra i åttondelsfinalen samtidigt som portugiserna anammade en alldeles för naiv matchplan, som om de inte alls hade sett Liverpool spela under säsongen. Utan att förringa Liverpools insats var uppfattningen att du hade kunnat skicka eyy klart sämre lag att möta Porto och ändå utan alltför mycket svett komma undan med ett avancemang.
Om det hade varit rätt beskedligt motstånd så långt var Manchester City inte någon drömvinst direkt även om det på kvartsfinalnivå är få slagpåsar kvar i turneringen. 5-1 mot de blivande överlägsna mästarna i Premier League kan låta svårt att förklara bort, och återigen måste det sättas frågetecken för motståndarnas matchplan i det första mötet, men vi såg tre mycket tajta offsidesituationer där samtliga gick åt Liverpools håll. Föreställ er 2-1 i stället för 3-0 i halvtid i den första matchen eller 2-0 i stället för 1-0 i returen på Etihad. Just den typen av marginaler som så ofta var emot Liverpool i ligan.
Du kan aldrig besegra en annan motståndare än den som står på andra sidan, men visst var det lyckosamt att Liverpool kunde skörda frukten av Romas en-gång-på-tio-försök-urladdning mot Barcelona och slapp möta katalanerna utan i stället ställdes mot ett rusigt och måhända överoptimistisk Romlag som likt Porto och Manchester City begick defensiv harakiri.
Om Christiano Ronaldo tvingas utgå skadad i början av finalen och Sergio Ramos strax efter drar på sig en straff och målchansutvisning kan vi verkligen börja prata om att stjärnorna radat upp sig för Liverpool i Europa den här säsongen, men till dess är det bäst att konstatera att alla lag som når en final i Champions League gör det tack vare sina styrkor samt ett eller annat lyckosamt stolpe-in-ögonblick på vägen.
Sedan finalen 1999 har ett engelskt lag varit representerat i finalen nio gånger. Liverpool har varit det laget vid tre tillfällen och 2008 möttes Manchester United och Chelsea. Det innebär fem engelska finaler undantaget Liverpool på 19 år och där det engelska laget lyfte bucklan vid två tillfällen. 2005-2012 hade England minst ett lag i final varje år utom ett. Därefter har följt fem år utan engelsk representation.
Vad krävs då för att Liverpool ska stå som segrare i Kiev när klockan närmar sig midnatt lokal tid? Ja, ska jag koka ner framgångsfaktorn till en enda sak och koncentrera hela framfarten i turneringen till en detalj är det de femtonminutersperioder i en eller båda halvlekarna som sopat Porto, Manchester City och Roma av planen. Liverpool har inte varit bländande i nittio minuter, nej tvärtom jämbördiga eller till och med tillbakapressad och totalt låsta under lika långa stunder. Nyckeln är dock att under de här perioderna av maxnivå har laget lyckats få en sådan utväxling och resultat att resterande två tredjedelar av matcherna har kunnat se ut lite som de vill. Och det har de stundtals.
Real Madrid har 70 % av utespelarna i startelvan oförändrade jämfört med för fyra år sedan. Liverpool har 20 % och då hade förmodligen inte Dejan Lovren spelat om Joël Matip varit frisk. Madridlaget har hjälpt av den kontinuiteten och vinnarkulturen lyft bucklan tre av de fyra åren och har en helt annan vana, på individnivå och som lag, av att regelbundet stångas med de bästa i över- och underläge.
Zinedine Zidane och hans mannar har vidare en mycket större verktygslåda av motmedel att plocka fram för att bekämpa olika typer av matchbilder jämfört med Liverpool vars explosiva pressfotboll kräver utdelning eftersom den suger musten ur dig så hårt att du riskerar att flämta hängande över repen därefter. Så fort Liverpool har avvikit från gegenpress har motståndarna på ett ögonblick trampat upp i planen och nästan otäckt snabbt tagit över.
Klopps val att slänga in en extra mittback i slutminuterna för att säkra en ledning har visat sig röra till mer för Liverpools defensiv än att stoppa motståndarna och understryker frånvaron av en lagförmåga att suga upp press och spela av minuter via mittfältet. Att Emre Can och Adam Lallana av allt att döma är tillräckligt i matchform för att finnas redo att bytas in snarare än Ragnar Klavan kan vara det som avgör.
Real Madrid är ett ytterst bollskickligt lag som i flera matcher under säsongen uppträtt någonstans mellan avvaktande och kontrollerat, sett motståndarna gästa deras straffområde för att i de ströattacker som skapats med brutal effektivitet utnyttja sina lägen. Liverpool får inte låta sig luras av ett skenbart övertag.
Ronaldo har med åldern lärt sig att hushålla mycket mer med krafterna och inte röra sig över lika stora ytor eller ägna sig åt tvåvägsspel. I vissa matcher flyter han runt i periferin och gör han mål noteras det mer i förbifarten att portugisen stötte in 4-1 i andra halvlek medan resten av laget stjäl showen. Men så fort det har behövts, när Real Madrid har hamnat i underläge eller matchen stått och vägt med tio minuter kvar kan du sätta din nästa lön på att det är Ronaldo som skjuter in en straff eller frispark, dyker upp med pannan på en hörna eller bara står rätt som han gjort i hela sin karriär. Fotboll är ett enkelt spel. Tjugotvå spelare jagar en boll i nittio minuter och i slutändan avgör Ronaldo. För att travestera Gary Linekers klassiska uttalande.
Real Madrids mångsidighet och effektivitet samt bolltrygghet att inte låta sig stressas i sin matchplan trots hård press är tillsammans med Ronaldo de största hoten. Ska Liverpool vinna måste laget lyckas etablera de här tio- eller femtonminuterna av fotboll där spelarna som en tidvåg helt skoningslöst sköljer över motståndet och dessutom utnyttja de lägen som bjuds. Att besegra Real Madrid i en tät match på små ytor med karaktär av ställningskrig där fasta situationer är av supertung vikt blir mycket, mycket svårt.
Det är elva år sedan Liverpool spelade final i Champions League och det är så länge sedan att Facebook, smarta mobiler och strömmad musik då fortfarande var i sin linda. För att sätta tidens flykt i någon form av perspektiv. Sedan kan du själv fundera på vad som har hänt i ditt liv sedan 2007. Vem vet hur lång tid det dröjer till nästa gång och vad världens innovatörer har uppfunnit under tiden, så hur nervöst och plågsamt det än känns måste vi försöka att kunna njuta av stunden och inse storheten i vad Liverpool har åstadkommit oavsett utkomsten i kväll.
Så länge vi får se en ärlig final utan fult spel och filmningar, ett domarteam som inte vill passa på att stjäla scenen när hela världen tittar på och att samtliga Liverpoolspelare kan vara nöjda med att ha gett allt när de kliver av Olympiastadions gräsmatta kommer jag att acceptera resultatet.
