INTERVJU: John Barnes om rasismen inom fotbollen, Black Lives Matter och varför det tog trettio år för Liverpool att vinna sin nittonde ligatitel
liverpoolsweden.se fick en pratstund med John Barnes som fick svara på frågor om övergången från gamla First Division till moderna Premier League, varför det tog trettio år för Liverpool att krönas till engelska mästare igen och om knäböjande spelare verkligen gör någon skillnad i kampen mot rasismen. — Det gör ingen skillnad överhuvudtaget, säger Liverpoolikonen.
I Liverpooldokumentären The End of the Storm på discovery+ får tittarna följa med på lagets resa mot klubbens så efterlängtade nittonde ligatitel. Tittarna är med från försäsongslägret i Frankrike till pokallyftet på Anfield och får en unik inblick i laget som bröt en tre decennier lång titeltorka.
— Hur är läget?
John Barnes ler välkomnande genom webbkameran. Liverpoollegendaren, med 403 matcher, 106 mål och dubbla liga- och FA-cuptitlar i rött, är med på videolänk för att marknadsföra den nya dokumentären.
Den Jamaica-födde engelsmannen kom till Merseyside tillsammans med Peter Beardsley och Ray Houghton inför säsongen 1987-88 och skulle komma att bli klubben trogen i tio år. Han har flera gånger beskrivits som en av Liverpools mest talangfulla spelare genom tiderna och hålls alltjämt som ett av de största namnen i de rödas snart 129 år långa historia.
Barnes upplevde sina kanske bästa fotbollsår i skarven mellan den gamla engelska första divisionen och den moderna Premier League. Övergången, som skedde inför säsongen 1992-93, blev startskottet för en ny era inom den engelska fotbollen. Spelarnas löner mångdubblades, TV-avtalen blev dyrare och dyrare och det utländska intresset för den nya ligan växte lavinartat. Trots det var Barnes personligen inget större fan av skiftet från det gamla till det nya.
— Jag tyckte inte om det. Fotbollen i den gamla första divisionen handlade om ödmjukhet, om gemenskap, om tro, den handlade om familjen. Det fanns inga superstjärnor - fansen såg oss som det men själva såg vi på varandra som delar av ett lag. Med Premier League kom också större fokus på individen. Jag tar Liverpool som exempel; Torres, Suarez, Gerrard. Det handlade mer om dem än om deras lagkamrater och så kan det inte vara om du vill vara framgångsrik. Sir Alex Ferguson insåg det och såg till att ha alla på samma nivå, medan andra klubbar gjorde individuella superstjärnor av spelare vilket skadade laget i stort. Och så har det pågått sedan dess, ändå tills (från Liverpools perspektiv) Jürgen Klopp kom in med ledordet att laget står över individen.
Den nu 57-årige gamle vänsteryttern var en stor del i det lag som vann Liverpools artonde ligatitel 1990. Få kunde där och då tro att ligasegern skulle komma att markera slutet på en tjugo år lång dynasti och att det skulle dröja hela trettio år för en LFC-kapten att få lyfta bucklan som engelsk mästare igen.
Peter Beardsley och John Barnes kom samtidigt till Liverpool inför säsongen 1987-88.
Varför tog det så lång tid?
— Vad som hände när Premier League kom till var att alla, Liverpool inkulderade, började att ändra sina lag inför varje säsong och när du ändrar ditt lag så håller du tummarna för att det ska fungera och om det inte gör det så försöker du igen. Det är inte vägen till framgång. Och det är därför Liverpool, och Manchester City också för den delen, har varit så framgångsrika de senaste tre åren. De har bytt ut kanske en eller två spelare men laget har i regel hållits intakt. Det var den största förändringen från den gamla första divisionen till Premier League och enligt mig är det anledningen bakom varför flera lag slutade vara framgångsrika.
Jag vet att min landsman, Glenn Hysén, har talat om hur han inte tyckte om övergången från Kenny Dalglish som manager till Graeme Souness.
— Men det var inte bara Kenny Dalglish till Graeme Souness, det var Kenny Dalglish och den gamla första divisionen till Graeme Souness och Premier League. Fotbollen var under förändring, Liverpool värvade sex, sju spelare den säsongen. Så jag tror inte att det bara var Graeme Souness utan det var på grund av faktumet att fotbollen förändrades på så sätt att det nu fanns agenter som ville flytta på sina spelare. Du hade spelare som kom till Liverpool som, utan att vilja låta otrevlig, för bara fem, sex år sedan aldrig skulle ha värvats till klubben. Som kanske inte var typiska Liverpoolspelare. Men sådan är fotbollen, du spenderar mycket pengar för att värva spelare även om de kanske inte passar in i lagbygget.
Arsene Wenger revolutionerade engelsk fotboll när han kom till Arsenal för tjugofem år sedan.
Du spelade också under en tid när engelsk fotboll var under förändring även utanför planen. Med spelare som slutade dricka och som började bli mer professionella. Hur var det på den tiden och vad var den största katalysatorn bakom den förändringen?
— Arsene Wenger. Arsene Wenger kom till Arsenal och förändrade hela kulturen runt den klubben. Och när en klubb gör så så måste alla andra också förändra sitt tankesätt för att kunna hänga med. Om alla går ut, om alla inte tar hand om sig själva ordentligt, då vinner det mest talangfulla laget. Men om ett lag helt plötsligt byter tankesätt, om spelarna, utöver att bara vara bra spelare, även börjar leva ett mer hälsosamt liv så kommer de att vinna även mot mer talangfulla lag. Så alla var tvungna att förändra sitt levnadssätt och katalysatorn bakom det var Arsene Wenger. Han förändrade attityder.
John Barnes var bara den andre mörkhyade spelaren (efter Howard Gayle) att representera Liverpool när han kom till klubben i slutet av åttiotalet - en tid då Storbritannien präglades av huliganism men också av kraftiga högerextrema vindar och han fick utstå en hel del rasistiska tillmälen genom hela sin karriär.
Rasism är en fråga han uttalat som många gånger i. Ofta i ordalag om att det görs för lite från samhällets sida för att motverka den och att när det väl görs så är det i form av missriktade och verkningslösa åtgärder.
Är det verkligen mindre rasism i dagens fotboll?
— Rasismen är densamma. Du kanske inte hör den längre på läktarna. Spelarna kanske lämnar planen och själv riskerar du att bli utsparkad från arenan. Men den samhälleliga rasismen är fortfarande närvarande. Vissa hävdar att vi har vunnit kampen mot rasismen om ingen slänger in en banan på planen under nittio minuter på en lördag. Men folk får inga jobb, barn får ingen utbildning och hugger ihjäl varandra och får inget boende och blir inte serverade när de går in på restauranger eftersom… det är rasism, det är vad riktig rasism handlar om. Tyvärr kämpar vi inte mot rasism, vi kämpar mot incidenter av rasism för att påverka samhällets elit, be it fotbollsstjärnor eller skådespelare. Detta medan nittionio procent av alla svarta dagligen utsätts för rasism, på samma sätt som muslimer gör det, eller kvinnor med sexism. För att vi inte kämpar mot det. Man kan försöka övertyga folk om att allt är okej för att vi har en homosexuell premiärminister eller en kvinnlig vd, men ingenting förändras för den stora massan. Och om vi verkligen vill bli av med sexism, rasism, homofobi så måste vi tackla det i den stora massans verklighet. Inte i elitens. Obama, en svart president, borde inte saker ha förändrats? Det har det inte. Det har förändrats för Obama, men inte för resten av det svarta communityt. Och det är det som vi måste få ändring på.
En sak som, utöver pandemin, verkligen satte prägel på idrottsåret 2020 var Black Lives Matter-rörelsen. John Barnes delar med sig av sina tankar kring denna.
Skulle du kunna dela dina tankar kring Black Lives Matter-rörelsen? Gör knäböjande spelare någon skillnad i kampen mot rasismen?
— Det gör ingen skillnad, det gör ingen skillnad överhuvudtaget. I Champions League har spelarna passat runt samma “Nej till rasism”-banderoll mellan varandra i femton år. De vet inte vad det betyder, det är inte viktigt, det är en tom gest. Det betyder ingenting. Det kanske visar stöd men det kommer inte att ändra sättet som folk ser på saker och ting. Och det som tyvärr händer nu är att många börjar vända sig emot Black Lives Matter eftersom de kollar på politiken kring det, snarare än meningen bakom budskapet. Folk pratar om att man ska lyfta pengar från polisen och riva statyer, det är inte vad Black Lives Matter handlar om för mig. Black Lives Matter handlar inte ens om George Floyd, Black Lives Matter handlar om faktumet att svarta människor kommer att stoppas oproportionerligt många gånger av polisen när de är ute och kör bil, att folk inte får hjälp när de går in i en affär. Black Lives Matter för mig handlar om de där 400 flickorna som kidnappades i norra Nigeria som ingen bryr sig om. Om de hade varit 400 blonda och blåögda flickor är jag säker på att världen hade brytt sig om dem och tagit reda på vad som hänt med dem. Det är vad Black Lives Matter handlar om för mig. Men folk som inte vill tro på Black Lives Matter exemplifierar med att George Floyd kanske var kriminell eller faktumet att det är svarta som dödar andra svarta i en oproportionerligt hög utsträckning inne i städerna och säger ‘men de då?’ och säger att det inte är något problem för att det är svarta människor som dödar andra svarta människor. Det är offren som jag bryr mig om, och offren är inte jag som en svart fotbollsspelare, det är inte Webo (Istanbul BB:s assisterande tränare) för att den rumänske domaren sade ‘den svarte’. Offren är de hundratusentals människorna där ute som inte kan hitta ett jobb, som inte får en utbildning. Det är vad Black Lives Matter handlar om och det är vad det borde handla om.
Om vi tar det tillbaka till fotbollen. Vad kan fotbollsspelare göra istället för att ta ett knä?
— De kan göra som Marcus Rashford. Marcus Rashford (även om det inte var en Black Lives Matter-grej) tittade på situationen för de mindre lyckligt lottade och sade ‘jag ska ändra på regeringens policy genom att belysa och fokusera på faktumet att de här unga barnen som inte har råd att äta sig mätta, borde få det’. Jag tar Raheem Sterling som exempel. Raheem Sterling är en fin ung man och när Manchester City spelade cupsemifinal gav han biljetter till 250 svarta barn från hans barndomskvarter. Vad som skulle ha hjälp de där barnen mer vore om han tog med dem på en presskonferens och sade ‘de här barnen får ingen utbildning, får ingen tillgång till hjälp från välfärden, de har ingenstans att bo och de ges inga möjligheter’. Istället för att bara ge dem en fantastisk dag med en biljett till matchen skulle han kunna ha hjälpt dem för resten av livet. 250 biljetter kommer inte att förändra något. Om du inte tror att fotbollsspelare kan förändra saker i samhället så ändrade Marcus Rashford på regeringens hållning. Vad han kunde ha gjort istället är att han kunde ha gett 250 000 pund ur sin egen ficka, förmodligen två veckolöner, och sagt ‘här är lite pengar gå och köp mat’. Men vad gör de pengarna för dem? Vad händer när de tar slut? Han ändrade på regeringens hållning på egen hand och om han inte hade gjort det skulle barnen inte fått någon mat. Så det bevisar vad fotbollsspelare kan göra för att förändra saker i ett samhälle.
Du nämnde Raheem Sterling. Hur stor är mediernas roll i det här?
— Medierna har alltid påverkat hur folk tänker. Om vi glömmer fotbollen för ett tag, låt oss prata om hur vi pratar om religion, hur vi läser om muslimer som är terrorister, medan vi inte pratar i samma termer om den vita terroristen som mördade en hel del muslimer i Nya Zeeland. Det är så omedveten partiskhet etsar sig fast i samhället och får folk att se människor som antingen över- eller underlägsna. Så medierna spelar en jätteroll i hur de påverkar sättet vi tänker på när det kommer till ras, när det kommer till kön, när det kommer till homofobi, religion och hur vi ställer olika grupper mot varandra. Ett exempel. Området med mest knivbrottslighet i Storbritannien var i Skottland, i Glasgow. Vita ungdomar högg ihjäl varandra. Folk kände då att något måste göras. De kände att ungdomarna var värda det. Nu, i London, är det kanske främst svarta ungdomar som hugger ihjäl varandra så varför ses det helt plötsligt som ett svart problem? Det sågs inte som ett vitt problem i Skottland. Det sågs som ett socio-ekonomiskt problem. I London låter det att ‘äsch, det är bara svarta ungdomar som hugger ihjäl varandra’. Varför ser vi inte dem som tillräckligt värdiga för regeringen, för samhället, att säga ‘vi måste få ändring på det här’. Det är för att vi, på en undermedveten nivå, inte ser det som ett reellt socialt problem, vi ser det som ett svart problem.
Tiden för intervjun börjar rinna ut men vi hinner med en sista fråga.
Avslutningsvis, var ser du den här säsongen ta vägen för Liverpools del?
— Well, det kommer att bli tufft för att om du kollar på mittbackssituationen, vår skadesituation som inte kommer att få en lösning inom ett par veckor, så tror jag att vi kommer att se ett ojämnt Liverpool. Men jag tror att alla lag kommer att vara ojämna, alla förutom Manchester City, tyvärr. Förhoppningsvis kommer de att sakta ned. Jag tror inte att vi kommer vara tillräckligt jämna men jag tror fortfarande att Liverpool kommer att sluta inom topp två. Men Manchester City är favoriter just nu eftersom de har hittat jämnheten och jag kan se dem fortsätta plocka poäng eftersom de har spelarna för att göra det oavsett om Aguëro inte spelar, om De Bruyne inte spelar, om Sterling inte spelar. Vi saknar våra viktiga spelare, vi kommer fortfarande att sluta topp två, topp tre, men vi kommer inte hålla samma nivå som vi hållit de senaste två åren.
