Krönika: Alex Oxlade-Chamberlain - och ödets grymhet
Ödets utfall och fotbollskarriärer är en svårlöst, men intressant ekvation. Idag, 2023, får Alex Oxlade-Chamberlain utstå en hel del skopor kritik och situationen kring hans utgående kontrakt i sommar känns oerhört oviss. Men en dag var han hyllad, en dag var han uppskattad, en dag var han älskad. Och sedan klev ödets grymhet in i bilden.
När Alex Oxlade-Chamberlain kritade på för Liverpool på Deadline-day sommaren 2017, var i alla fall jag något konfunderad kring värvningen. Visst, engelsmannen hade representerat sitt landslag vid en handfull tillfällen och gjort sig ett namn på Emirates Stadium, men det fanns ändå frågetecken. Var i startelvan skulle han ta plats? Mestadels hade han huserat ute på en kant under tiden i London, platser som i Liverpool ockuperades av nyckelspelarna Mohamed Salah och Sadio Mane. Under den avslutande tiden i den engelska huvudstaden hade han varit framgångsrik som wingback i en fembackslinje, en roll som däremot inte fanns med på Jurgen Klopps taktiktavla. Den spontana känslan var att han skulle bli förpassad till en bänkplats, få agera inhoppare och fungera som avlastning för fronttrion. En relativt dyr övergångssumma för en bänkspelare, var min första tanke. En oro över spelarens ambitionsnivå, var min andra tanke. En förlitan på Jurgen Klopp och hans projekt, var min tredje tanke. Och, som så många gånger förr, visade sig den tredje tanken vara den rätta tanken.
Den inledande tiden på Anfield var däremot inte någon vidare dans på rosor för nyförvärvet. Farhågan som fanns inför konkretiserades när "The ox" speltid var oregelbunden och rollen ute på planen varierande. Men sedan hände något. Philipe Coutinho såldes för stora pengar till FC Barcelona under vintern och korrelationen mellan den kreativa, offensiva mittfältarens uttåg och den explosiva yttermittfältarens intåg skulle visa sig bli stark, om än oväntad.
Jurgen Klopps idé kring Alex Oxlade Chamberlain som en del av det centrala mittfältet hade visserligen börjat smyga sig fram redan innan Coutinhos farväl. Han hade testats i den rollen, men inte fått det att flyga ordentligt. Men med ett växande ansvar, mer kontinuerlig speltid och en mer behaglig konkurrenssituation, började det ta rejäl fart för engelsmannen. Långskottet och insatsen mot Manchester City i januari månad blev startskottet och gav oss alla ett smakprov på vad den stundande våren kunde erbjuda.
I takt med att vårsolen började skina och ängarna blomstra, växte Alex Oxlade-Chamberlain ut till en av lagets bästa och viktigaste spelare. Hans arbetskapacitet, fysik och fart blandat med hans teknik, kreativitet och giftiga tillslag gjorde honom till en favorit hos Jurgen Klopp och hemmafansen. Ena veckan bjöd han långskott som liknade raketer, sedan på delikata målpassningar och därefter ett utomordentligt presspel. Men när protagonisten i vår saga var på väg mot den sjunde himlen, väntade en antagonist precis runt hörnet, redo att sticka svärdet djupt in i hjältens drömmar, mål och visioner.
Pjäsen var iscensatt. Strålkastarna var på, gräset klippt och ljudnivån redo att överstiga det normala decibeltalet. Liverpool tog emot Roma i en Champions League semifinal inför ett kokande Anfield. Givetvis fanns den stekheta Oxlade-Chamberlain med från start, beredd att bjuda på ännu en minnesvärd insats på Anfield. Liverpool vann matchen med siffrorna 5-2 och gav sig därmed perfekta förutsättningar för att säkra avancemanget till final i Rom veckan därpå. Mohamed Salah var briljant, Roberto Firmino var enastående och stämningen var elektrisk. Men urladdningen kom inte utan kostnad. Bland svallet av eufori, infann sig en känsla av dess motsats.
Alex Oxlade-Chamberlain stod för en, enligt regelboken, perfekt utförd glidtackling efter knappa kvarten och fick applåder från publiken. Men det skulle inte dröja länge innan applåderna upphörde. Anledningen? Engelsmannen låg och vred sig i smärtor samtidigt som han höll sig för sitt knä. Det märktes av bilderna att situationen och smällen var allvarlig, vilket blev än mer tydligt när båren kom infarande över Anfields linjer. Senare kom beskedet att korsbandet var av och att frånvaron skulle bli så lång som en sådan skada brukar leda till (ungefär ett år). Där och då kunde man konstatera att om cirka ett år, kommer troligtvis människan Alex Oxlade-Chamberlain kliva över Anfields sidlinjer. Men troligtvis kommer inte den suveräna fotbollsspelaren Alex Oxlade-Chamberlain göra detsamma, den varelsen försvann när Anfields applåder upphörde. Och den kommer, troligtvis, aldrig komma tillbaka. Även om man självfallet innerligt hoppas på att det någon gång kommer att inträffa.