Krönika: Dags för El Hadji Diouf att kliva ner från tronen
Två senegalesiska stjärnor från olika generationer har spelat i Liverpool. Vi fick aldrig se den El Hadji Diouf vi hoppades på för 20 år sedan, men vi fick i alla fall senare en viss Sadio Mané. I och med Senegals triumf i afrikanska mästerskapen är nu även tronskiftet på hemmaplan fullbordat.
Sommaren 2002 vann det senegalesiska landslaget mångas fotbollshjärtan. Man dansade en sommar och det var ju verkligen inte vilken dans som helst. I landets första VM-slutspel någonsin chockade man hela världen. Man slog regerande mästarna Frankrike och spelade oavgjort mot Danmark och Uruguay i gruppspelet. Laget slog sedan ut Sverige i åttondelen och när äventyret väl tog slut i förlängningen av kvartsfinalen mot Turkiet hade man redan uppnått mer än vad man någonsin hade kunnat drömma om.
Flera profiler utmärkte sig den sommaren, anfallaren Henri Camara, den här om året tragiskt bortgångne mittfältaren Papa Bouba Diop och kreatören Khaliou Fadiga för att nämna några. Dock fanns det en spelare som stack ut lite mer än de andra, nämligen bolltrollaren El Hadji Diouf som med sin briljanta teknik fick ytterbackarna att framstå som amatörer.
När Liverpool inledde säsongen 2002-03 gjorde man det med El Hadji Diouf i laget. Man hade värvat honom från Lens redan i början av sommaren och därav sågs affären som ett riktigt kap med tanke på att värdet garanterat hade skjutit i höjden efter det framgångsrika VM-slutspelet. Liverpool hade också köpt Dioufs landslagskamrat, mittfältaren Salif Diao den sommaren. Jag var själv bara nio år vid denna tidpunkt och mina förväntningar på de senegalesiska spelarna och framförallt Diouf var enormt höga. Det kunde väl inte bli annat än pangsuccé på Anfield?
Det hela började på bästa sätt då Diouf gjorde två mål i sin hemmadebut mot Southampton. Där och då hade nog ingen kunnat föreställa sig att det i princip var allt vi skulle få se. Diouf skulle nämligen hädanefter inte alls visa sig vara någon bra värvning. Svaga prestationer blandades med disciplinära problem och hans två säsonger i Liverpool blev ett enda stort fiasko. Steven Gerrard och Jamie Carragher har inte haft mycket gott att säga om den oerhört egocentriske Diouf och senegalesen själv har genom åren gjort sig oerhört impopulär när han i sin tur har pratat skit om dessa klubblegendarer vid flera tillfällen. Diouf påstår själv att han är mycket bättre än dessa spelare och brukar poängtera att kvartsfinalen med Senegal övertrumfar både Gerrards och Carraghers fotbollsmeriter.
Utöver Dioufs dåliga attityd så kommer knappt någon alls ihåg Salif Diaos tid som Liverpoolspelare. Det senegalesiska kapitlet som jag och så många andra hade så stora förväntningar på tog helt enkelt slut innan man knappt hade hunnit börja läsa det. Det var väl nästan på gränsen till att man hade velat riva ut alla sidorna som innehöll det senegalesiska kapitlet i Liverpools historiebok. Men historien går inte att förändra och detta kapitel skulle 2016 komma att dammas av på nytt. Den senegalesiska sagan skulle då få en ny manusförfattare som hette Sadio Mané.
Sadio Mané är, i motsats till El Hadji Diouf, en ödmjuk karaktär med fötterna på jorden. Han drivs inte av att göra kontroversiella uttalanden i media utan låter istället sina prestationer på fotbollsplanen tala. Ni vet alla vilken framgångsrik karriär Mané hittills haft i Liverpool. Över 100 mål och flera titlar senare är han långt före Diouf i alla former av jämförelser. Mané är en av Liverpools bästa spelare i modern tid och vad vi alla trodde att Diouf en gång skulle bli har vi istället senare fått ifrån en landsman till honom.
Trots Manés alla framgångar har det dock alltid funnits en sista detalj som talat för Diouf och hans lagkamrater från 2002 när man har jämfört dessa. Det är inget snack om att Mané är en betydligt bättre fotbollsspelare än Diouf, han är förmodligen Senegals bästa spelare någonsin. Men skulle han någonsin kunna bli den störste? Skulle han kunna bli större än hjältarna från 2002?
Sadio Manés senegalesiska generation växte upp och inspirerades av att deras landslag överraskade hela världen sommaren 2002. Laget från 2002 hade även tagit silver i afrikanska mästerskapen samma år och de var den stora inspirationskällan för flera av spelarna som är aktiva idag. Varje gång de har tagit för sig har jämförelserna gått tillbaka till den gyllene generationen. Manés generation tog sig också de till ett VM-slutspel när de kvalade in till VM 2018, där man tyvärr åkte ur i gruppspelet utan att lyckas upprepa 2002-gängets bedrift. I afrikanska mästerskapen hade de heller inte lyckats ta sig över de sista hindren. Mané blev syndabock 2017 då han brände en avgörande straff i kvartsfinalen. 2019 tog man sig hela vägen till final men väl där föll man mot Algeriet.
Sadio Manés generation verkade ha en förbannelse vilande över sig och skulle för evigt komma att stå i skuggan av 2002-gänget om man inte någon gång själva lyckades överträffa dem. Ni som har sett dokumentären om Mané, ”Made in Senegal”, vet hur mycket en landslagsframgång betyder för honom och folket i Senegal. Mané kan göra hur många mål han vill i Liverpool, men om han inte leder sitt land till framgång skulle han för evigt få stå i skuggan av El Hadji Diouf.
Så är vi då framme vid 2022 och en ny chans. Afrikanska mästerskapen i Kamerun. Utan att imponera i gruppspelet tar sig Senegal vidare genom Manés straffmål mot Zimbabwe. Man tar sig sedan förbi åttondelen, kvarten och semifinalen, mycket tack vare mål och fina pretationer av Mané. I finalen väntar sedan klubbkamraten Mohamed Salahs Egypten. Senegal får en tidig straff som Mané har chans att göra mål på, men han missar. Skulle detta bli Manés öde, skulle han som superstjärna aldrig kunna leda Senegal hela vägen fram?
Vi spolar fram tiden två timmar och en jämn match ska avgöras på straffsparksläggning. Senegal har chansen att avgöra i den femte omgången och Sadio Mané kliver fram. Han måste ha varit extremt nervös i detta ögonblick. Ett ögonblick som skulle definiera hela hans karriär. Denna gång höll nerverna för trycket. Sadio Mané fick till slut avgöra finalen och sköt hem Senegals första titel i historien. I detta ögonblick gick Mané från att ha varit den bäste till att bli den störste i senegalesisk fotboll.
För 20 år sedan föll Senegal i finalen i samma turnering mot Kamerun på straffar. Vem var en av spelarna som missade en straff den gången då? Just det, El Hadji Diouf. Framgången i VM-slutspelet den sommaren suddade dock ut den missen och i 20 års tid har Diouf suttit på tronen som landshjälte. Även om Diouf självklart har uttalat sitt stöd för det nya landslaget och även var med och firade guldet med laget häromdagen, så tror jag mig känna honom så pass bra att han nog egentligen innerst inne är bitter över att detta landslag nu har lyckats vinna något han själv aldrig vann. Nu är det nämligen dags att lämna över tronen för gott. Kvartsfinalen från 2002 kommer ingen att glömma, men ett guld är ändå ett guld. Kungen av Senegal heter numera Sadio Mané, inte bara i Liverpool, utan även hemma i Senegal.
Mané har nu nått himlen med landslaget, men det senegalesiska kapitlet i Liverpool fortsätter förhoppningvis ett bra tag till. Tack Sadio Mané, tack för allt du gjort för Liverpool och njut nu över framgången du också uppnått med ditt land. Tack för att du blev den som jag en gång trodde att El Hadji Diouf skulle bli.
