Krönika: ”Det vore fantastiskt att kunna ha förväntningar som inkluderar en kamp om ligatiteln…”
Tio omgångar återstår av säsongen och Magister Grafström minns orden från årets Redaktionen spår. Segern mot Southampton gör att revidering krävs.
Det var inte med tillförsikt jag såg fram emot matchen mot Southampton. Tre raka förluster mot dem, ett lag Brendan Rodgers inte klarat av att besegra, och nu väntade en match på bortaplan. I två av dessa förluster har jag varit otroligt frustrerad på Rodgers och hävdat att han varit naiv i det taktiska slaget, tanken att ställa ut de flesta offensiva spelarna och tro att det bara går att köra över motståndaren har slagit tillbaka två gånger om. Frustrationen var stor första gången, och ännu större den andra eftersom han inte lärde sig läxan.
Nu var det dock skillnad; in kom Joe Allen istället för att ha alla komponenterna i offensiven på plats samtidigt. Laget fick en annan balans och trots att Southampton var det klart bättre laget i den första halvleken, framför allt sista halvtimmen av densamma, krävdes det inte mer än rutinartat arbete av försvaret och en bländande räddning av Simon Mignolet för att gå till pausvila med ledning 1-0 (nu skall det väl sägas att även rutinartat försvarsarbete har visat sig vara nog så svårt för Liverpool den här säsongen, men den här gången föll det i alla fall väl ut). Det medförde också att dagens svagaste länk i det offensiva spelet – Philippe Coutinho – kunde tas av och en vettig ersättare kunde ta plats i form av Raheem Sterling efter dryga timmen, ett byte som i mina ögon säkrade segern. Rodgers lyckades med andra ord både med att få till en strategi före matchen och att förändra den under matchens gång till Liverpools fördel.
Tio matcher kvar, Liverpool ligger just nu på en artificiell andraplats (med Citys poängsnitt bör de ligga före oss när de spelat lika många matcher som vi har) och har på något vis jag aldrig kunde föreställa mig i augusti placerat sig i ett utmärkt slagläge för en skräll som skulle sakna motstycke i Premier Leaguehistorien. Evertons jätteklättring från 2004 till 2005 (från plats 17 till plats 4) i all ära, inget lag har någonsin varit på en sämre placering än trea och lyckats vinna Premier League året efter. Liverpool kom sjua i fjol och de största optimisterna före säsongen var inne på spåret att vi skulle ha goda chanser att kvalificera oss för Champions Leaguespel. Nu är vi tio matcher bort från något enastående.
Visst, realistiskt kommer det givetvis inte bli en Liverpoolseger i ligan och min spådom från augustis Redaktionen spår om att City och Chelsea gör upp om titeln med kniven på strupen hela vägen in i den sista omgången står kvar. Jag kan dock inte sluta leka med tanken att om José Mourinho eller Manuel Pellegrini skulle ha Liverpools nuvarande läge (artificiell andraplats, bara en svår match kvar på bortaplan och huvudkonkurrenterna om titeln kvar att spela mot på hemmaplan) skulle de vara fyllda av tron på att det är fullt möjligt att gå hela vägen. Merparten av Liverpools supporterskara ser fortfarande nyktert på situationen men andelen personer som drömmer om en ligatitel i maj lär ha ökat markant ju längre säsongen har gått.
Vad som än händer har Liverpool tagit stora kliv framåt, laget är blott två poäng från att matcha förra årets totala poängsumma och ligger i ett utmärkt läge för att åtminstone få kvala för Champions Leaguespel nästa säsong. För min del var det matchen mot Southampton som fick ”make us dream” att börja dyka upp i huvudet, och skulle det bli seger på Old Trafford, ”The Theater of Dreams”, lär mängden drömmare bara öka. Det ÄR ju fantastiskt att förvänta sig att vara med i slaget om ligatiteln från mars och framåt.
