Krönika: En tillbakablick till Robbie Fowlers återkomst
När Robbie Fowler såldes för 20 år sedan var många chockade. Att han fyra år senare skulle återvända var än mer överraskande. Vi blickar tillbaka till när den förlorade sonen återvände till Liverpool och minns hur han endast var en liten detalj ifrån att få ett riktigt sagoslut.
Vad som hade varit och chockbeskedet
Jag minns starkt en vinterdag för nästan 20 år sedan när jag gick i tvåan i lågstadiet och promenerade hem från skolan. Jag hade dröjt längs vägen och lekt i den nyfallna snön med några kompisar och var därför lite orolig över att få en tillrättavisning om att jag hade kommit hem för sent till maten. När jag klev in genom dörren var det dock något annat som tog upp allt fokus, det lät som att något allvarligt hade hänt. Farsan satt chockad framför TV:n och konstaterade att Liverpool hade sålt Robbie Fowler! Jag var själv för ung för att uppleva Fowlers glansdagar. Mitt eget fotbollsintresse skulle komma att ta fart under sommaren som följde med VM 2002, men några fotbollsnamn hade jag ändå snappat upp och Fowler var väl nog den spelare jag oftast fått höra om. Nu hade han plötsligt sålts till Leeds och jag förstod för första gången att fotboll inte enbart handlade om att göra mål. Sporten kunde även framkalla starka känslor och spelare kunde byta lag. Liverpool hade sålt en av lagets frontfigurer, en spelare som hade gjort 171 mål på 330 matcher.
Under 1990-talet genomgick Liverpool en ordentlig identitetskris. De gyllene decennierna som hade varit förbyttes mot en nivå som var alldeles för dålig och långt ifrån värdig klubbens egna självbild. Mitt i allt mörker fanns det dock ett starkt ljus som lyste upp Anfield och inbringade hopp, nämligen stadens egna son Robbie Fowler. Klubbens egna produkt slog igenom med buller och bång och levererade direkt när han fick chansen i seniorlaget. Han slutade aldrig att göra mål och fick smeknamnet God av fansen. Bland generation av Liverpoolsupportrar som växte upp under 90-talet var Fowler den tveklöst störste favoriten.
När Robbie Fowler då i December 2001 såldes till Leeds var ett kapitel i Liverpools historia avslutat. Under de sista säsongerna hade han inte längre en lika självskriven plats då managern Houllier roterade friskt samtidigt som yngre anfallare bjöd på hård konkurrens. Karriären hade sakta börjat dala och Fowler själv kände att han behövde ett miljöombyte för att få till en nytändning. I Leeds blev det enbart ett år innan Manchester City vintern därpå värvade anfallaren. I ljusblått skulle Fowler komma att stanna i tre år trots att laget var ytterst mediokert. Under dessa sejourer på annan ort fortsatte Fowler att göra en hel del mål, inte lika många som tidigare, men snittet var ändå godkänt. Han började dock dra på sig mer och mer skadeproblem. Samtidigt hade Liverpool i sin tur gått vidare med nya spelare och senare även med Rafa Benítez som ny manager. Fowler var inte bortglömd, han spelade i samma liga och land, men åren började ändå gå och på Anfield klev nya profiler fram. Våren 2005 blev Liverpool Europamästare för första gången på 21 år.
Guds återkomst
Om det var överraskande att Fowler en gång lämnade Liverpool så var det nog än mer otänkbart att han fyra år senare skulle återvända. Därför slog nyheten ned som en bomb i slutet av januari 2006. ”The return of God” prydde förstasidorna. Regerande Champions League-mästarna Liverpool, som slogs i toppen av ligan och som tränades av Rafa Benítez med sina spanska inslag i truppen hade alltså värvat tillbaka en 31-årig föredetting. Hur kunde detta ske? Anledningen till värvningen sades vara att få mer alternativ och konkurrens i anfallet, men i ärlighetens namn såg nog Rafa sin chans att skaffa pluspoäng från fansen. Värvningen var av nostalgisk karaktär, det kommer ingen ifrån. Vi har sett liknande värvningar göras under årens gång, när stora profiler återvänder till de klubbar de en gång har blivit älskade i. Ta exempelvis Henry tillbaka till Arsenal, Shevchenkos återkomst till Milan eller Drogba till Chelsea. Värvningar av dessa slag faller sällan väl ut eftersom man minns en svunnen tid och sedan tvingas bevittna en annan verklighet då spelarna har blivit äldre och trögare. Vi supportrar förstår självklart också detta, men som vi ändå älskar det!
Fowlers återkomst till Liverpool förvandlade honom inte till en 90-tals version av sig själv, men det blev heller ingen katastrof. Han har berättat om sina känslor kring att återvända och beskriver det som ett av sitt livs lyckligaste ögonblick. Han ville egentligen aldrig lämna Liverpool och fortsatte att följa klubben under åren han var borta. Han var bland annat på plats i Istanbul som supporter när Liverpool vann Champions League. Hans stora hjärta för klubben skulle åtminstone inte vara någon nackdel när han nu återvände.
Första matchen efter återkomsten höll faktiskt på att få ett riktigt sagoslut då Fowler byttes in i andra halvlek hemma mot Birmingham. På tilläggstid studsade bollen rätt i straffområdet och den tidigare publikfavoriten cykelsparkade in bollen i mål framför The Kop. Målet dömdes bort för offside men under någon sekunds tid så exploderade Anfield i total eufori över vad som kunde ha blivit något alldeles speciellt. Den gamle räven skulle dock komma att få en hel del speltid under den återstående delen av säsongen och stod totalt för fem mål, samtliga mot svagare motstånd. Tyvärr fick Fowler inte vara med och vinna FA-cupen med sina lagkamrater i maj 2006 eftersom han redan hade representerat Manchester City i den turneringen.
När verkligheten nästan överträffade dikten
Fowlers återkomst till Liverpool innebar på pappret ett halvårslån, men Rafa tyckte att han hade bidragit tillräckligt mycket och erbjöd honom ett nytt ettårskontrakt över säsongen 2006-07. Fowler gjorde faktiskt Liverpools första mål för den säsongen när han satte en straff mot nykomlingen Sheffield United i ligapremiären. Överlag befann han sig dock långt ifrån startelvan under denna säsong. Liverpool hade ett starkt lag och Fowlers matchminuter blev färre och färre. Det fanns dock några enstaka tillfällen när han glimtade till som i fornstora dagar. I ligacupmatcherna gjorde han några mål och när Liverpool i Champions League återvände till Istanbul och miraklets arena Atatürk stod Fowler för två mål mot Galatasaray i vad som förvisso bara var en betydelselös sista gruppspelsmatch.
2006 blev 2007 och Liverpools Europaäventyr fortsatte. Man slog ut regerande mästarna Barcelona efter två heroiska insatser och red sedan enkelt ut kvartsfinalerna mot PSV Eindhoven. I ligan skulle man sluta trea denna säsong, men allt fokus lades på Champions League där en repris på semifinalerna från 2005 väntade när Chelsea återigen stod på andra sidan. En uddamålsförlust borta innebar att Aggers 1-0 mål tog returmötet på Anfield till förlängning. Det var ett Liverpool som kämpade och slet med spelare som Gerrard, Carragher, Alonso och Kuyt. Förlängningen gick mot sitt slut och straffsparkar väntade, men någon minut innan domaren blåste av så signalerade Rafa för byte. In kom Robbie Fowler. Under våren hade man knappt sett skymten av honom längre och de flesta hade nog räknat bort honom totalt. Nu skulle han komma in i sista minuten av en semifinal i Champions League!
Matchen blåstes av och straffar väntade och de flesta förstod nu varför Rafa hade bytt in Fowler. Han orkade inte springa längre, men skjuta kunde han fortfarande. Här var det dock Chelsea som med två svaga straffar skulle ”förstöra” vad som kunde ha blivit ett legendariskt ögonblick. Liverpool vann straffsparksläggningen efter att samtliga av de fyra första spelarna gjorde mål medan Chelsea missade två gånger. Scenerna som följde efter Kuyts avgörande straff när han omfamnar Reina är klassiska. Liverpool hade avancerat till sin andra CL-final på tre säsonger. Denna kväll kunde dock ha fått ett ännu större sagoslut. Robbie Fowler var ju nämligen inskriven som femte straffskytt! Det blev ju final oavsett, men tänk om den lilla detaljen hade förverkligats, att Robbie Fowler hade skjutit Liverpool till final. Detta är ett av mina personliga ”vad som kunde ha blivit” ögonblick som jag verkligen hade velat få se.
Finalen skulle denna gång sluta i förlust. Fowler fick inte ens plats i truppen som skulle spela mot Milan i Aten. Han skulle dock få en fin avtackning med en stående ovation i säsongens sista ligamatch hemma mot Charlton. Sagan om guds återkomst slutade här. Som de flesta förutspådde blev Fowlers andra sejour i Liverpool mer av symbolisk och nostalgisk karaktär. Genom åren ryktas det nu och då om att gamla profiler ska återvända, men i Liverpools fall blir det sällan av. Visst var Ian Rush borta under en säsong på 80-talet, men han återvände ju nästan omgående och Craig Bellamys comeback behöver inte ens tas upp i detta sammanhang. Med facit i hand är nog Robbie Fowlers återkomst än idag den mest emotionella som gjorts av en spelare i Liverpools historia. Jag som var för ung för att uppleva honom under glansdagarna fick åtminstone chansen att se honom i Liverpooltröjan en kort tid och det är jag tacksam för.
