Krönika: Ett steg fram och två tillbaka
I slutet av 2017 stod det klart att Liverpool vunnit kampen om Virgil van Dijks signatur. En affär som gick till historien som det dyraste köpet av en försvarare någonsin. Ett styrkebesked, en investering och ett steg framåt. En vecka senare såldes Philippe Coutinho till Barcelona, ett steg framåt blev snabbt två tillbaka och sammantaget inför vårsäsongen är förutsättningarna sämre än i december.
Sisådär lagom till slutspelet i Champions League, precis lägligt inför andra halvan av Premier League. Tredjeplacerade med Chelsea på samma poäng, Spurs precis under och i behov av förstärkning. Med en trekvarts miljard i plusmarginal under januari, med tränaranledd dragningskraft och med önskan om högre tabellplacering och fler finaler. När första halvlek varit godkänd växlar man upp inför andra, inte tvärtom. Tränare Jürgen Klopp står efter fönstret med ett försämrat material, och framsteg under våren kommer att kräva mycket.
Klopps taktiska signum överlever
Prestationen mot Manchester City var förvisso det ultimata beviset på att Jürgen Klopp inte behöver Philippe Coutinho för att spela ett högt försvarsspel, vinna boll och ställa om när motståndet bjuder in till en öppen matchbild. När motståndet gör det krävs inte samma kreativitet i kategorin vrida och vända för att luckra upp försvaret, i sådana matchbilder är farten och de spikraka synkroniserade löpningarna framgångsreceptet. De kvalitéerna i fråga om fart finns fortfarande att tillgå och därutöver flera spelare som är inkörda i systemet. Klopp har i ryggmärgen kollektivt implementerat exakt när pressen ska börja och vilka ytor spelare runtom kring i samband med pressen direkt ska löpa in i. Detta taktiska kännetecken för Klopps fotboll blir troligtvis inte märkbart sämre i och med Coutinhos avsked.
...men hans taktiska brister synliggörs
Däremot får Liverpool inte utlopp för Klopps taktiska signum i alla typer av matcher, långt ifrån. När egenskaperna som behöver lyftas fram istället är kreativt betonade, är tillgångarna inte lika tillfredsställande alltsedan januari passerat. Därför är det anmärkningsvärt att sådana kvalitéer inte investerats i när en trekvarts miljard frigjorts, och framför allt när en världsklasspelare försvunnit som tidigare burit precis det ansvaret att skapa målchanser i mer tempofattiga matcher.
I sådana skeden kommer avsaknaden av Coutinho göra sig tillkänna på planen och över resterande matcher den här säsongen sannolikt påverka poängskörden. Egenskapen att kontinuerligt städa av sämre lag och inte återkomma till samma poängtapp är livsviktig för att etablera sig i toppen, och för att förverkliga en sådan kontinuitet behöver Klopp mer kreativitet centralt att tillgå när lejonparten av matcherna är stängda.
Försvarsspelet kommer alltid vara den svaga länken
Virgil van Dijk kan bidra med att stärka upp försvaret med högre individuell kvalité än sina nya mittbackskollegor. Han besitter vitt spridda egenskaper för en mittback, med både bättre spel i luften och bollbehandling än vad vi har sett på länge i Liverpool. Men han är inte svaret på organisationsproblemet som finns under Klopp. Individuellt bättre spelare utgör ett bättre försvar, men i brist på taktisk förståelse förmedlad från Klopp för när hans mittbackar ska pressa, vilka ytor man absolut inte får nicka ner ett inlägg i och över lag hur man försvarar en ledning blir troligtvis inte bättre i och med van Dijk.
Jürgen Klopp är inte tränaren som städar av lag varje vecka med uddamålet och hållen nolla. När den taktiska defensiva kompetensen är begränsad blir offensiva vapen för olika matchbilder istället en prioritet, givet att han ännu inte lyckats sätta försvarsspelet. Det kan låta girigt att köpa sig runt problem, men jag tror inte Klopp tydligt kan förbättra försvarsspelet på träningsanläggningen, och inte enkom av den enkla anledningen att flera spelare i backlinjen inte håller titeljagande klass, utan för att han lyckats väldigt bra att implementera presspelet och tillhörande offensiva löpningar ner på millisekundnivå, men inte kunnat lösa enklare grunder i försvarsspelet. Det säger väldigt mycket om vilken typ av tränare Klopp är, var hans kunskaper når vägs ände, det bekräftar vad vi redan vet.
Påminnelsen om att vi alltid säljer
När Liverpool under Brendan Rodgers ledning kom tvåa bakom Manchester City 2013/14 hette stjärnorna Steven Gerrard, Luis Suárez, Raheem Sterling, Philippe Coutinho och Daniel Sturridge. Den förstnämnda ikonen avslutade sin karriär, men efterföljande med undantag för Sturridge såldes vidare utan att direkt ersättas, och av dem vinner samtliga idag titlar. Tanken om vad världen skulle kunna få se om höstens vackra kvartett i Liverpool spelade kvar, svetsades samman ytterligare och utvecklades individuellt är fascinerande, men samtidigt deprimerande. Om tre år kommer Mohamed Salah, Sadio Mané och Philippe Coutinho vara 28 med Roberto Firmino ett år äldre. De skulle rimligen ha alla chanser i världen att bilda världens starkaste anfall.
Däremot förstår jag mycket väl att Coutinho till Barcelona blev väldigt svårt att undvika, och pengarna Liverpool fick var sanslösa. Bortom drömmen om höstens magiska ensemble av fyra även i framtiden, finns den fullt realistiska kritiken som istället fokuserar på att problemet med Coutinhoaffären istället är efterverkningarna. Misslyckandet att fylla det hålet han lämnade efter sig, är inte minst givet att flytten inte kom som en överraskning, klandervärt.
Truppen tunnas ut
I skuggan av förlusten av Coutinho försvinner den fräschaste anfallaren att komma in från bänken och göra skillnad på lån till West Bromwich Albion. Sturridge utlåning är inte heller svår att acceptera i sig och icke desto mindre givet vad som äger rum i Ryssland i sommar. Problemet är återigen att Klopp och FSG inte visar allvarlig framåtanda att förstärka med alternativa spelare som kan göra skillnad.
Tändvätskan vid oavgjort mot sämre lag i ligan kommer istället under våren stavas Dominic Solanke och Danny Ings. Det är i ärlighetens namn inte bra nog. När en tänkbar affär med AS Monaco över Thomas Lemar inte blir av, finns inte den tydliga viljan att åtminstone förstärka upp på bänken, investera i alternativ till Sadio Mané som i perioder blandar och ger eller åtminstone ersätta försteanfallaren bakom Firmino som nu lånats ut. En sådan affär är inte alls mycket att begära. När Leroy Sané skadades i FA-cupen för Manchester City, som har Bernardo Silva att tillgå, budade de mer eller mindre ett dygn senare på Riyad Mahrez upprepade gånger. Liverpools ledning spelar inte i alls samma liga.
Klopp tvingas överprestera
Långsiktighet när det gäller tränare är beundransvärt och önskvärt på alla sätt, inte minst i fallet Jürgen Klopp. Det är genom hans tränargärning Liverpool med mindre resurser och väsentligt snålare ägare kan lägga ett lagbygge som Manchester Citys på rygg om och om igen. Envishet när det gäller att finansiera en sådan långsiktighet till den grad att den tar fart mer än vad spelarutveckling och spelidé kan ge upphov till, är kontraproduktivt. Någonstans där i närheten utspelar sig berättelsen om Liverpool idag, och den möjliggör inte samma utvecklingshastighet supportrarna vill se.
Samtliga lag runt om Liverpool i tabellen har använt januari till att förstärka truppbyggen, möjligheten att förändra matcher från bänken eller till och med finslipat startelvan. Där är inte Liverpool idag. När tillfälle ges är känslan att siffrorna hellre är gröna än chansningarna ambitiösa. Därför är januari 2018 ett nytt exempel på ett transferfönster under vilket klubben inte närmar sig konkurrenterna. Det är bara till att hoppas Klopp överpresterar i år igen om vi ska ta ett steg till den här säsongen. För det är väl rimligen ambitionen?
