Krönika: Hendersons rise to fame
Antingen faller man med kritik mot en som spelare, eller tar vid en rad faktorer som gör att man inser vem man kan bli. I fallet Jordan Henderson är det uppenbart att det spott och spe som togs emot har skapat en ny sorts ”scene of change”.
Nära att lämna Liverpool
När Brendan Rodgers tog över Liverpool florerade en av snackisarna kring Jordan Hendersons framtid. Henderson hade dessförinnan värvats till klubben i hopp om att bli en integral part av spelfilosofin under sin nye tränare. Han lärde sig illa kvickt att livet som en ung, hypad engelsk fotbollstalang gick över på en natt, och likt många andra engelska talanger i ligan var förhoppningen och resultaten inte detsamma.
Liverpool ville väldigt gärna lägga vantarna på Fulhams Clint Dempsey, och kunde tänka sig byta ut Henderson mot honom. Dempsey, hett eftertraktad som han var på marknaden hade haft en finfin säsong och det fanns nog en och annan supporter som skrek sig hesa när den affären gick i stöpet. Vi undrade, vad fick vi istället? Vad vi fick i gengäld var en ”lojalist”, en spelare som skulle komma att definiera den nya spelidén.
Utan att tveka på det i dagens läge, gjorde klubben helt rätt som ändå gav Henderson en riktig chans i Liverpool. Alla som har följt Hendersons karriär ifrån Sunderland till var han är i dag kan uppfatta honom som en mer och mer komplett spelare för varje säsong som går.
Där han tidigare var för ivrig för att erövra boll, ibland misslyckades, och inte kunde bidra med några excellenta statistiska siffror, började utvecklingen peka åt ett annat håll under våren för ett år sedan. I rask takt med att speltiden ökade såg det ut som om Liverpool hade hittat ett stjärnmaterial bland en spelare de inte alls trodde på för bara några månader sedan.
Tidiga dagar i Liverpool, kämpandes på för att falla folk i smaken.
Samtalen har hjälpt
Redan i tidig ålder var Jordan kapten för det engelska U-21 landslaget och har alltid haft en aura över sig som gärna skriker ut att han är en pådrivare, även när resten av laget inte fungerar. Visserligen uppfattades hans första säsong i klubben som en säsong där Henderson sprang en hel del över stora ytor, men inte riktigt fick till bland annat spelavståndet under matcherna.
Detta har engelsmannen arbetat på, på Melwood under det senaste året, och till och med under sina mörka stunder samtalat med den erkänt duktige psykologen Steve Peters, en man som har arbetat för att få Henderson att prestera på plan. För att bemästra en fotbollsplan behöver du ha ett starkt psyke som spelare, där av förefaller det sig som så att i denna aspekt har Henderson alltid haft en orubblig vilja att lyckas, som han medger.
Henderson om sin psykolog:
”Han har varit briljant, han är någon du kan samtala med om du vill förstå hur du kan förbättras psykologiskt. Många gånger är fotboll lika mycket psykologiskt som det är fysiskt.”
Osjälviskheten
Kring flödet av rapporter från Melwood så har Henderson en längre tid gjort mer än andra på träningar, han lägger till minst en timme till varje träning och ses i spotlight när han lämnar träningsarenan senare än medspelare. Allmänt sett ses han som en av lagets nyckelspelare nu för tiden, det finns dock fortfarande saker som kan förbättras i hans agerande på planen. Om det inte är presspelet som redan imponerar på en så är det alla framspelningar också, däri ligger svagheten i år.
Man kanske tänker på Jordan Henderson som en spelare som egentligen bara springer runt och täcker yta, men i faktum så har han stått för sex assists hittills i år. Här kan man samtidigt hitta den där svagheten i hans spel, osjälviskheten. Viljan över att spela fram en medspelare har visat sig vara större än passionen och näsan för mål själv. Det kan också vara en signal på att Liverpool har hittat en sann stöttepelare, som alltid kommer att försöka sätta laget före jaget, kanske till och med ett karaktärsdrag som kommer att definiera Henderson än mer på framtidens vägar, kanske i kaptenens tecken.
Lagspelare i dess sanna mening.
Att se upp till Steven Gerrard
Till och med vår majestätiske ikon hade ett väldigt skralt resultat under sina första säsonger i Liverpool, Gerrard mäktade med ett ligamål på två säsonger närmare bestämt. Huvudfaktorn i Jordans bestämdhet för att lyckas, har alltid varit Steven Gerrard och hur denne tog sitt spel till en annan (utomjordisk) nivå.
Gerrard själv när klubben signade Henderson:
”Jag bevittnade honom uteslutande med Englands landslag. Han är en bra spelare och en riktigt positiv värvning. Låt oss hoppas på att han är den nye Steven Gerrard. Det är vad bra lag gör, de ersätter sina bästa spelare.”
Henderson har poängterat gång på gång att den spelare han lär sig mest utav är just vår kapten. Givetvis skiljer det en hel värld mellan dessa två, fortfarande, men Liverpool kan ha hittat en spelare till slut som de kan bygga vidare klubben på. Säsongen har inte bjudit på många stora värvningar, något som har talat för en plats i startelvan, ändock är det självskrivet nu för tiden att Jordan är en spelare vi kan bygga en startelva runt omkring, snarare än att febrilt leta efter nytt blod. Chockerande utveckling skulle många säga (och för många otippat) för det måste erkännas att det inte var många av oss som förutspådde denna scenförändring, förutom då möjligtvis Gerrard.
Henderson:
”Att träna med Gerrard och att spela med honom varje dag är en stor ära och jag har lärt mig en hel del av honom under den tid jag har varit här. Förhoppningsvis kan jag lära mig mer. Han är en ledare på planen, men jag ser även att utanför planen är han en ledare och jag tycker att det är vad du behöver lära dig. Man lär sig alltid från personer som honom. Jag försöker ta med mig så mycket jag kan från honom och sätta in det i mitt egna spel.”
Tacksamhet
När du som spelare är nästintill på väg att bli tvingad ut ur din klubb, sedan får chansen att stanna kvar, kämpar om din plats och blir en nyckelspelare vet du som spelare att du har mycket att vara tacksam för. Det kunde ha gått åt helvete med Hendersons fotbollskarriär i rött, kanske stod det skrivet i stjärnorna att det vände, men teoretiskt sett handlar detta allra främst om ett speciellt fall om en spelare som vägrade att ge upp. Därtill följde upp det med att försöka locka fram det bästa ur sig själv, samtidigt som han alltid såg på omgivningen som en läroplats.
Victorius.
Kan han bli mer dominant?
För att säkerställa en lång framtid i rött krävs det dock fortsatta euforiska prestationer, en genombrottssäsong bör följas upp med en ännu bättre, speciellt för en spelare som lägger sådan tid och möda på att bli en perfektionist i sitt spel. Kraven kommer att öka inför nästa säsong, garanterat, och i takt med att laget har hittat en mer funktionell spelidé kommer man att vilja se Henderson dominera alltmer.
Den större scenen, den internationella, är en skådeplats för honom där han måste förbättras. För allt vad han dominerade i U-21 landslaget, är det en stor bit kvar för att han ska förknippas med en större publik.
Dock är det, som alltid, ens svagheter och hur mycket man förbättrar dessa genom åren som särskiljer en Jordan Henderson och en Steven Gerrard, åtminstone i dagsläget. Att bli utnämnd till man of the match mot Swansea är nämligen en sak, i takt med vart Liverpool är på väg kommer folkets krav också att stegras gradvis. Om det är en spelare som symboliserar Liverpools katastrofala fjolårssäsong kontra årets säsong så måste det vara Henderson. Till skillnad från hösten då, då klubben inte såg potentialen nog måste det sägas att det har varit en härlig resa att följa Hendersons nyutvecklade kärleksaffär med klubben, dess tränare och dess fans. Vem vet? Kanske det äntligen finns en spelare som var hypad nog för att ha det som krävs också.
