Krönika: Ifall detta var lägstanivån…
Frågan är intressant huruvida de senaste veckornas formsvacka är det lägsta vi kan förvänta oss av den här upplagan av Jürgen Klopps killar. I så fall är det ett mycket gott tecken.
När Liverpool följde upp säsongens plattaste insats borta mot Napoli genom att spela fotboll på halvfart hemma mot Manchester City var det ett avslut på två formsvaga veckor av fotboll i en intensitet vi inte är vana vid. I Neapel såg det helt håglöst ut och hemma mot ligamästarna var insatsen inte i närheten av att leva upp till de förväntningar som skruvats upp inför Englands nuförtiden mest intressanta drabbning.
Energinivån är allt
Det är ingen nyhet att Jürgen Klopps lag spelar som bäst med gasen i botten, och när det flyger för Liverpool så gör fronttrion två målgivande aktioner vardera och motståndarna kommer inte över halvplan. Det enda problemet med en sådan fotboll, bortsett från att den inte kan genomföras genomgående över 90 minuter, är att den lämnar ett stort hål efter sig när energinivån inför match inte är maximal. Det kommer den inte vara över en hel säsong och om det är något föregående säsonger med Klopp lärt oss är det att det då ser ganska krampaktigt ut, både när krympande lag ska dras isär eller modigare motstånd monteras ner.
I Neapel var det å Liverpools sida som att möta sig själva i form. Napoli vann konsekvent bollen på mittfältet och tryckte ner Liverpool till tonerna av ett dånande San Paolo. En atmosfär i paritet med den sprudlande fotboll hemmalaget stod för. Ömsesidigt eldar publiken och scenerna på planen på varandra. När det på söndagen var upplagt för ett omvänt scenario fanns inte kraften att hoppa växlar och lägga i sexan. Det var helt enkelt inte rätt tid på säsongen för underhållning i 180.
Det är klart Pep var skrämd
Det har nästan kommit till en punkt där Liverpoolsupportrar förväntar sig att man ska slå Manchester City med två bollar. Därför blir en förvånad när domaren blåser av första halvlek och Reds skjutit noll skott på mål. Källan till den svaga insatsen i söndags, mot bakgrund av nämnda förväntningar, stavas inte enbart formsvacka. Med lite perspektiv på matchen är det självklart att Pep Guardiola var rädd för en ny överkörning, därför valde hans lag osedvanligt en defensiv approach och bildade ett block på egen planhalva.
För han och Manchester Citys del hade det varit ett väldigt dumt läge på säsongen att gå bort sig och förlora med 3-0. I oktober står inte tillräckligt mycket på spel för att chansa - för det handlar verkligen om att chansa om man skickar sitt lag till Anfield för att konsekvent spela bollen framåt längs marken. Kanske hade Pep läst av Liverpools avtagande form och bedömde en mer stängd matchbild som en god chans att hålla nere antalet anstormningar mot eget mål och få med sig ett resultat hem till Manchester.
Konsten att rida ut en dålig period
Den mest intressanta frågan är hur hög lägstanivå det här laget kan balansera på i dessa perioder av säsongen. I den svaga period som precis utspelat sig hade Reds med några minuter på rätt sida fortfarande varit obesegrade genom alla mästerskap, och det säger en del om hur mycket lägstanivån höjts givet vilka motstånd laget tätt ställts mot. Genom att inte tillåta sig klappa igenom och aldrig acceptera en nivå ovärdig ett topplag kan man på allvar slåss om ligatiteln.
Jag är övertygad om att Jürgen Klopps Liverpool anno 2017 hade förlorat hemma mot Manchester City och borta mot Chelsea om matcherna fallit i en likvärdig lågintensiv period. Daniel Sturridge sena mål och Riyad Mahrez missade straff är lika lite av en tillfällighet som Dries Mertens 1-0-mål på övertid och Eden Hazards solomål fem minuter från slutet på Anfield. De två förstnämnda händelserna visar på framgång i konsten att rida ut en dålig period och förmågan att spela till sig sina marginaler, på samma sätt som de två sistnämnda visar på det faktum att det finns utrymme att utveckla den cyniska biten ännu mer.
Försvarsspelet på plats
Den största anledningen till att en period som denna inte blivit olyckligare är att försvarsspelet utvecklats å det grövsta. Virgil van Dijk har vuxit ut till precis den där självklara ledaren som Liverpool investerade rekordpengar i och som ringar på vattnet av det positiva tillskott holländaren blivit har även Joe Gomez tagit enorma steg. Den unge engelsmannen spelar ett följsamt, lugnt och positionssäkert försvarsspel i tillräckligt stora delar av matcherna för att hittills inte kunna lastas för ett enda mål.
Mellan stolparna finns givetvis också en av världens bästa målvakter och i kombination med ett tilltagande försvarsspel närmar sig Liverpool den kvalité som krävs där bak för att vinna titlar. Efter mötet med Manchester City dök en intressant statistik upp beträffande expected goals - xG. De ljusblås xG på Anfield (borträknat straffen) var 0.31, vilket för deras del var den lägsta siffran för Guardiola någonsin i Manchester City.
Blir det inte värre än såhär lever jag tryggt vidare i mina drömmar.
