Krönika: Lucas Leiva och Rodgers syn på balanserande mittfältare
Att Liverpools manager Brendan Rodgers helst undviker defensiva mittfältare känns allt mer som en given sanning än ett ounderbyggt påhopp. Förra säsongen försökte han pressa in så många offensivt lagda mittfältare som möjligt, men det var inte förrän defensivt inriktade Lucas Leiva fick chansen i startelvan som laget började vinna igen. Lagets vinstprocent med honom i laget låg runt 60% mot de drygt 20% då han satt vid sidan. En tydlig skillnad.
Nu verkar dock Lucas ha fallit allt längre från startelvan och han uteslöts helt från truppen som tog sig an Stoke City på Britannia Stadium. James Milner, Jordan Henderson och Coutinho var den mittfältstrio som föredrogs, men det var inte förrän Emre Can byttes in och antog en roll som balansspelare som det offensiva spelet förbättrades, om än hjälpligt.
Jag förstår att Rodgers vill att hans elva består av spelare som alla kan hantera en boll och att det eventuellt inte finns utrymme för en utpräglad spelförstörare med eftersatt teknik. Men oavsett hur offensiv du vill vara så måste laget balanseras och även om du trycker in åtta offensiva spelare i en och samma elva så begränsas de spelarna om de inte känner att de har en defensiv säkerhet bakom sig. Det var när Can kom in som balansspelare mot Stoke som Henderson och Milner i större utsträckning kunde bidra i offensiven med löpningar i djupled som i sin tur gav mer yta åt Coutinho att hota i.
Även säsongen 13/14 när Liverpool slutade tvåa i ligan så stabiliserades inte spelet upp förrän Steven Gerrard tog sig an rollen som balansspelare på mittfältet. Även om han bidrog till offensiven med sitt sublima passningsspel så låg han djupt och täckte upp när de andra gick till anfall och även om han inte var en utpräglad defensiv spelare så höll han balansen och var disciplinerad när han gång efter gång stoppade motanfall bakom de egna ytterbackarna. För Rodgers utmålade Gerrard en mer förskönande bild av balansspelaren som en passningsvirtuos snarare än den av en klassisk engelsk benknäckarmittfältare.
Oavsett i vilken form han kommer, om det är som en djup playmaker, som ren bollvinnare, eller, som Lucas, nånstans däremellan, så tror jag att balansspelaren blir allt viktigare i den individinriktat specialiserade fotbollen som spelas idag. Rollspelare blir ännu viktigare och av den anledningen är Lucas prestigelöshet en enorm tillgång. Han är defensivspecialist, han själv vet om det och han finner sig i det.
Känslan är att Rodgers desperat vill anses vara en offensiv tränare. Hans lag ska vara publikfriande och göra många mål. Men det är faktiskt ingen prestigeförlust att använda sig av en balansspelare, det rent av främjar ens offensiva syften. Med en balansspelare som man vet ligger kvar och säkrar så får de offensiva inslagen större utrymme att våga göra sina kreativa utsvävningar eftersom att om de skulle misslyckas så vet de att det finns någon bakom som täcker upp.
Spelet mot Stoke var precis som under långa stunder förra säsongen krampaktigt och fegt, men vi ska också komma ihåg att det var en premiär mot en motståndare som dessutom Liverpool förlorade stort mot i förra säsongens sista match. Det viktigtaste var att inte förlora och att dessutom åka hem från Britannia med en seger var extremt viktigt för självförtroendet.
Jag är säker på att spelet kommer förbättras under de närmast följande matcherna och jag vill inte alls mena på att just Lucas Leiva är lösningen på allt det som såg dåligt ut mot Stoke, långt därifrån, men han erbjuder trots allt något som saknas i truppen med sin defensiva inriktning och erfarenhet. Men nu sägs det att en spricka uppstått mellan honom själv och Rodgers. Lucas har ingen lust att tillbringa sin tillvaro i truppens utkanter och vill söka sig bort från klubben. Klubben i sin tur kommer inte aktivt försöka sälja brassen, men kommer lyssna på eventuella bud.
Om det finns någon tyngd i den påstådda sprickan eller om han ens vill lämna klubben känns ännu en aning oklart, men skulle han försvinna så tappar klubben en av de mest erfarna spelarna, en av de största förebilderna och den ende mittfältaren som med stolthet refererar till sig själv som defensiv.
