Krönika: Vad är grejen med Glen Johnson?
Sedan flera år tillbaka är han etablerad i startelvan i så väl landslag som klubblag. Given, ohotad, ständig och självklar. Ändå är han av de minst målfarliga spelarna alla kategorier, står inte för särskilt många assist, blottar stora ytor bakåt, slarvar i markeringsspelet och drar en jättelön. Mattias Herner har länge frågat sig vad som egentligen är storheten med Glen Johnson.
Mål
När Premier Leaguesäsongen 2014-15 drar igång den 16 augusti kommer det att vara 615 dagar sedan Glen Johnson nätade senast. Det är fem gånger längre än de höll på i Sodom, men framför allt är det på tok för länge för en ytterback som tillskrivs offensiva kvaliteter att inte ha hittat nätet.
Om vi håller oss kvar vid dagen för seriepremiären i augusti kommer det då att vara på dagen 1000 dagar sedan vi hittar Johnsons näst senaste ligamål. Glen inledde sin Liverpoolkarriär med att göra mål i två av de fyra första matcherna, men efter det har det alltså torkat upp. Sedan han nätade mot Sunderland den 28 mars 2010 har han i den röda tröjan bara hittat målet mot West Ham och Chelsea i Premier League. Två klubbar på över 1500 dagar.
Glen Johnson är inte bara inte uddlös framför mål i jämförelse med de allra vassaste ytterbackarna, han är knappt ens målfarlig i jämförelse med en slumpmässigt valt mittback. Hans utdelning är i genomsnitt att hitta nätmaskorna varannan höst när han möter en av sina tidigare klubbar. I landslaget har han gjort 1 mål på 51 landskamper eller vad som sedan hans landslagsdebut kommer att vara 3861 dagar när VM inleds för Englands del.
Borde hans dagar inte redan ha varit räknade?
Framspelningar
Det finns dock andra spelare som kan förpassa bolluslingen över mållinjen, anfallare finns i laget av en anledning, så vadå om Johnson inte sprutat in mål i tid och otid? En ytterback har även som offensivt ansvar att assistera med krossbollar från kanten eller vika in och finurligt släppa ett instick till en forward.
Låt oss således vända blicken mot Johnsons framspelningsfabrikation. Under den just avslutade säsongen spelade högerbacken 29 ligamatcher och registrerades för 3 assist i Premier League, året innan spelade han 36 matcher och stod för 4 assist. Säsongerna 2010-11 och 2011-12 kom det bara 2 respektive 1 målpass från Johnson och snittet på fyra säsonger är 2,5 assist på 29 ligamatcher.
Johnsons framspelningsstatistik hoppar inte upp och gör high five med en, men den är inte heller stickande usel. Dock är det inte till hans fördel att José Enrique, som bara spelade sex matcher från start den här säsongen, hann passa fram till två mål och detta under ett skede av säsongen när Liverpool inte fått igång målfabrikationen på max. Även Aly Cissokho, med tolv matcher från start, har noterats för två assist den här säsongen.
I ett lag som producerade 101 mål och där Enrique och Cissokho stod för bara en assist färre än Johnson framstår det som att inte heller antalet framspelningar är någon av högerbackens starka sidor.
Tittar vi oss omkring i ligan sticker Everton ut målmässigt bland ytterbackarna där Leighton Baines och Seamus Coleman stod för 18 % av Evertons totalt 61 mål, men då ska vi komma ihåg att Baines är straffskytt för Toffees. När det gäller framspelningar från ytterbackar står Manchester City i en klass för sig där Aleksandar Kolarvo och Pablo Zabaleta tillsammans var näst sist på 13 mål.
Offensiv närvaro
Okej, så Johnson gör knappt några mål och han spelar fram till en handfull mål varje säsong utan att det kan framhävas som en av hans spetskompetenser. Men, det går ju att vara betydelsefull för offensiven ändå. Överlappningar, dra på sig bevakning, ta smarta löpningar, och så vidare. Det finns ingen officiell lättillgänglig statistik som förs över ”andraassist”, vilket gör att spelare som till exempel är bra på att bryta en passning högt upp, sätta bollen snabbt till en medspelare som passar in den till en tredje spelare som gör mål inte fångas upp tyligt i matchstatistiken.
Här får man i stället lita till den samlade bilden av Glen Johnsons insatser i offensiven från alla matcher man har sett och här hittar vi den aspekten av högerbackens offensiva spel som räddar omdömet. Han är kvick på att transportera upp bollen från egen planhalva och har genom åren snabbt hittat ett bra samarbete med sin framförvarande mittfältare. När det handlar om att få upp bollen på offensiv planhalva och den sista tredjedelen är Johnson framgångsrik.
Dock är min uppfattning att Johnson tillbringar alldeles för mycket tid på offensiva ytor i förhållande till vad han och Liverpool får ut av det. Att vara en offensiv ytterback handlar inte bara om att uppehålla sig på offensiva ytor en tillräckligt stor andel av matchtiden lika lite som det räcker att befinna sig på arbetsplatsen för att ha fullgjort ett gott dagsverke. Johnsons närvaro i offensiven kan därför sägas vara baserat på territoriell vistelse snarare än ett påtagligt bidragande.
Defensiv
Glen Johnson omnämns ofta som en just offensiv ytterback och därför har jag lagt en sådan vikt vid de aspekterna i den här texten, men förr eller senare kommer vi inte runt att en ytterback i grund och botten måste kunna försvara, det skulle till och med kunna framhävas som den allra viktigaste egenskapen oavsett om du hör till de offensiva eller defensiva försvararna.
Johnson ligger inte bakom lika många iögonenfallande fadäser som Martin Skrtels alla självmål eller Kolo Tourés snedpassningar och han flyger därmed lite under radarn när kritikerna svingar sin lie, men hans positionsspel är allt annat än fläckfritt och för en spelare med så lång erfarenhet uppträder han förvånansvärt oöverlagt och valpigt.
Med så mycket tid högt upp i planen är det oundvikligt att Johnson lämnar blottor bakom sig och trots så förtjänstfullt tillbakaarbetande spelare som Raheem Sterling och Jordan Henderson kommer det vid några tillfällen under matcherna att öppna sig jätteytor bakåt, något som ställer till det för Johnson själv så väl som hans lagkamrater. Högerbacken brister också i positionsspelet även när han är i närheten av situationen och slutligen tappar han (detta är han långtifrån ensam om i laget) markering på hörnor.
Man kan välja ståndpunkten att det är att fokusera på fel sak att spekulera i att det hade kunnat bli 106 och inte 101 mål om ytterbacken hade varit mer kreativ framåt, eftersom det var alla de insläppta målen som var problemet, men någonstans här landar vi i en smärtsam insikt om att Johnson inte kommer undan där heller. Trots att Liverpool hade slagsida framåt med hög press, stort bollinnehav, långa perioder av offensiv press och rullade boll sista tredjedelen, förutsättningar som borde passa en spelare som Johnson perfekt, utmärkte han sig inte nämnvärt samtidigt som han på köpet var delaktig i sårbarheten i spelvändningarna, blev överspelad på kanterna, tappade bevakning och stod fel på hörnor.
Om Johnson hade varit oerhört produktiv framåt, säg 5 mål och 7 assist på 29 matcher för att sätta det i siffror, hade jag kunnat acceptera att han en eller annan gång lämnade ytan bakom sig så att det ledde till en målchans eller mål för motståndarna eftersom han då hade ”spelat plus med sig själv” och att hans vasshet framåt gjorde det värt att offra något bakåt. Men faktum är att hans siffror sett till antalet matcher är jämbördiga eller till och med sämre än så väl Jon Flanagan som Aly Cissokho och José Enrique och då är den senare en ytterback som har bolltäckande och att inte släppa någon förbi sig som styrka med kritik för att han inte bidrar så mycket framåt. I Johnson har vi snarare en nollvägsspelare, på sin höjd medelmåttig i endera riktningen.
Summering
Glen Johnson är lugn och trygg som person och jag kan inte påminna mig att jag någonsin har läst någon kritik riktas mot honom för hur han agerar i truppen och laget. Han är vårdad i spelet och drar inte på sig utvisningar eller särskilt många frisparkar. Faktum är att det skrivs nästan förvånansvärt lite om Johnson med tanke på hur etablerad och förkommande i startelvan han är och kanske kan vi spåra en del av problematiken där? Han är så självklar att det har slutat funderas på hur det skulle kunna vara i stället.
Johnson kan inte utan att man gräver ner ribban under jorden sägas vara målfarlig och antalet framspelningar är under vad som är att vänta i ett så pass offensivt spelande lag med så goda avslutare som Luis Suarez och Daniel Sturridge. Som poängspelare är Johnson medelmåttig, för att kallas offensiv på sin höjd medioker.
Jag är rätt kritisk i den här genomgången och visst glimtar den gode Glen till ibland, men där har vi en annan frustrerande aspekt av hans förmåga. Han är troligen den spelaren i den aktiva truppen som mest sällan når upp till eller nära sin högstanivå. Hur många matcher per säsong är Johnson ens bland de tre spelare som är i diskussion om att utses till matchens lirare? Nu är detta inte ett universellt facit, men den skandinaviska supporterklubben har plockat ut matchens bäste Liverpoolspelare i 43 matcher den här säsongen och Johnson fick priset exakt 0 gånger. I deras sammanställning över snittbetyg sett över hela säsongen hamnar Johnson först på en delad tolfteplats eller precis utanför startelvan om man så vill…
Jon Flanagan har precis slagit sig in i a-laget och vissa brister i defensiven och överilade aktioner är lättare att acceptera med tanke på hans ringa erfarenhet. Att ta sig för José Enrique är som att försöka knuffa undan en björn och om han inte dansar in i offensiven på regelbunden basis är det en kompromiss vi kan godta med tanke på att han är så solid i defensiven. Men som vi såg kan Enrique ändå hävda sig jämfört med Johnson när vi räknar individuella poäng.
Johnson är sett till kvaliteter helt okej att ha i truppen och särskilt i matcher där Liverpool förväntas föra matchen och där motståndarna inte kommer att utnyttja kanterna för omställningar är han användbar, men han är för mig absolut inte ett givet förstanamn år efter år. Dock återstår en parameter som slutligen fäller avgörandet. Att Johnson funkar bakåt och är duktig på att transportera upp bollen samt deltar mycket i offensiven kan på inga vägar tynga ner en vågskål när det ligger en skyhög lön (110 000-140 000 pund/vecka är de siffror som rapporteras i media, där den förstnämnda sannolikt är den som ligger närmast sanningen) i den andra. Johnson blir troligtvis den siste överlevaren att undslippa FSG:s strikta ”lön för prestation”-strategi för jag kan inte se ägarna förlänga bortom högerbackens 31-årsdag när hans kontrakt löper ut sommaren 2015.
Det
Han är absolut inte målfarlig, har en blygsam produktion av målpass, lämnar stora blottor bakåt, uppträder slarvigt i positionsspelet, tjänar 110 000 pund i veckan, men är sedan flera år ändå given i landslaget och ett av topplagen i Premier League. Kanske är det just det som är grejen med Glen Johnson?
