Leeds United - Liverpool1 - 1
Leeds United - Liverpool 1-1: Vem fan bryr sig?
Ja, vad spelar det för roll längre?
Vid 02.00 i natt blev det alltså klart. Europas inte största, inte mest framgångsrika utan rikaste klubbar bryter sig loss från superskurken Uefa och bildar en egen superduperskurkliga. En utveckling som inte bara alienerar mer än den bjuder in, förstör mer än den bygger nytt, utan även får markera slutet på en över sextio år lång historia av tävlingsfotboll på den här kontinenten.
Häri ligger knäckfrågan för mig och många, många andra. “Tävling”. European Super League som den så påhittigt kommer att heta handlar inte om tävlan. Tävlan är en koefficient som man hållit coronasäkert avstånd till i framtagandet av formatet till turneringen. Tjugo lag, femton fasta platser och fem som pöbeln kan kvalificera sig för. Vad omtänksamt! Hur man som icke-initiativtagare till superligan ska kunna kvala in till densamma är dock fortsatt oklart. En sjundeplats i Premier League (förutsatt att det ens finns ett Premier League att tala om om ett par år)? Ligaseger i Eredivisie? MLS? Eller kommer det helt enkelt bara att handla om vilket lags ägare som skjuter flest journalister och mördar flest nepalesiska gästarbetare men som i slutändan ändå har tillräckligt med pengar för att kunna köpa sig in i värmen?
Champions League är långt ifrån perfekt och det går absolut att argumentera för att vi redan följt en stängd turnering i flera år nu. Chelsea (2012) är den enda förstagångsmästaren under hela 2000-talet, annars är det The Usual Suspects - Real Madrid, Liverpool, Barcelona, Bayern München, Manchester United, Milan och Inter - som turats om att lyfta bucklan för tredje, fjärde, femte, sjätte och trettonde gången. Uefa är sannerligen inga hjältar som stått upp mot fotbollens onda krafter och som man nu ska sida med och tycka synd om (även om Ceferin och kompani gör sitt bästa för att styra narrativet åt det hållet) - Uefa ÄR fotbollens onda krafter. De stora förlorarna i det här - som i så mycket annat den här våren - är supportrarna.
Supportrar till “superklubbarna” som får se sina stolta historier svärtas ned, titlar tas ifrån dem och färger kidnappas av giriga män i kostym. Supportrar till klubbarna som stängs ute, som kan heja fram sitt lag till en historisk topplacering utan att för den delen få något betalt för den. Som kommer tvingas se underpresterande och illa skötta klubbar av “större fotbollhistoriskt värde” gå före i kön och ta en plats i finrummet på gamla meriter.
Ovärdigt, är ordet.
Nästa år har jag följt Liverpool i tio år. Efter det här tvivlar jag på att det blir tio år till. För ärligt talat, vad fan finns det ens kvar att bry sig om längre?
