Liverpool - Crystal Palace2 - 0
Liverpool - Crystal Palace 2-0: Ingen torsdagsfotboll
Liverpool lyckades knipa en tredjeplats efter en enorm uppryckning den senaste månaden. Det blir Champions League nästa säsong trots allt.
Det var inte Barcelona eller Manchester City som stod för motståndet. Det var inte ett 0-3 underläge som behövde hämtas upp för att nå en Champions League-final. Men det detta Liverpool har gjort under våren imponerar fan nästan mer på mig än något annat.
Det skulle inte gå. Det borde inte gått. Men med två mittbackar som inte ens spelade högstaliga fotboll förra säsongen (Rhys Williams huserade inte ens i en av de fyra professionella ligorna i England) gjorde Liverpool det omöjliga. Och nej det är ingen titel som har vunnits, men vem fan bryr sig. En topp fyra plats är värd så otroligt mycket för en klubb som har aspirationer på att vara den bästa i världen. Du kan inte vara en toppklubb och spela fotboll på torsdagar, det går bara inte.
Sedan Alisson nickade in det avgörande målet på tilläggstid mot West Bromwich fanns det bara ett sätt denna säsong skulle sluta på. Fotboll brukar inte sluta som på film, men ibland är det ett så jävla bra skrivet manus att det inte går att förstöra. De slutscener som Alisson skrev kändes just så, för bra för att förstöra.
Inför matchen var förutsättningarna klara. Liverpool hade det i egna händer, och ifall Leicester inte mäktade med en islossning mot Tottenham skulle det räcka med en seger.
Första halvlek
De första femton minuterna blandade och gav. Det fanns en energi där, men det var samtidigt halvskakigt emellanåt, då Fabinho tappade ett antal bollar i halvfarliga lägen och Trent slog en huvudlös passning rakt till Townsend som borde gjort mål. Men efter de inledande femton minuterna hotade egentligen inte Crystal Palace alls.
Liverpool lyckades spel fram till flera farliga lägen, men det ville sig inte riktigt. Rhys Williams brände en nick som till och med Alisson hade gjort mål på, vilket han faktiskt bevisat. Sen vet jag inte riktigt vad jag ska säga om Sadio Mané. Han verkar bara inte tro på det han gör just nu. Han hade ett par lägen, men var inte ens nära att göra mål. Han dribblar utan någon övertygelse och ser rätt trött ut i pressen.
Men efter en tilltrasslad situation lyckas han till slut peta in det ack så viktiga 1-0 målet. Och då spelar egentligen det andra inte riktigt någon roll. Det har inte varit en bra säsong, och det var inte en bra första halvlek av Mané, men idag tog hans oss till Champions League.
Det känns också passande att vi avslutade säsongen med att båda mittbackarna började blöda från huvudet. Stark känsla av symbolism.
Värt att nämna är också nivån på flera av Mohammed Salahs toucher under första halvleken. Ren världsklass.
Andra halvlek
Erik Niva sa det precis innan den andra halvleken skulle börja, och det blev precis så. Det var inte i denna match det skulle bli nervöst, fokuset skulle ligga på de andra matcherna.
Den andra halvleken kändes mest som en transportsträcka. Det fanns ingen nerv, ingen intensitet och det skapades egentligen inte några chanser.
Sadio Mané dödade matchen med sitt 2-0 mål och Liverpool hade därmed säkrat en plats i nästa års upplaga av Champions League.
Thiago och Wijnaldum gjorde båda fina matcher medan Phillips och Williams fick göra stabila insatser i vad som troligtvis kommer vara deras sista matcher som startspelare i klubben.
Framtiden
Just nu känns nästa säsong helt uppe i luften. Dagens match var med största sannolikhet Gini Wijnaldums sista match för klubben, och det finns få spelare som har förkroppsligat Klopps Liverpool bättre än den bolltrygge holländaren. Han kom sommaren 2016 och har varit en konstant på mittfältet sedan dess. Han har stått för några av de enskilt viktigaste målen under klubbens renässans. 1-0 målet mot Middlesbrough i sista matchen på säsongen 2016/17, målet mot AS Roma i Champions League-semifinalen och framför allt de två målen mot Barcelona, som ingen Liverpool supporter någonsing kommer glömma. Jag tror jag talar för alla fans när jag säger att jag ibland har blivit lite frustrerad när han spelat bollen i sidled för femtioelfte gången, men herregud vilken spelare han är när han presterar på sin högsta nivå. Det känns som helt rätt brytpunkt, men det gör det inte enklare bara för det.
Utöver det så känns det inte som att det kommer göras särskilt stora förändringar i truppen till nästa säsong. De spelarna som missat stora delar av säsongen kommer vara tillbaka och fylla hålen som just nu känns uppenbara. Klubben har en köpoption på Ozan Kabak, men eftersom han har misslyckats med att göra något vidare intryck, samtidigt som Ibrahima Konaté är på väg in har jag svårt att se att klausulen kommer utnyttjas. Sen är det nog tyvärr så att spelare kommer behöva lämna för att vi ska göra någon större affär.
Dagens match kändes som slutet på en era för fotbollen. Slutet på 18 energilösa månader och slutet på pandemifotbollen. Den period då Liverpool vann sin första ligatitel på 30 år, men ändå inte kunde fira med sina fans. Den period då det stundtals kändes som att man kollade på en träningsmatch, trots att det var Arsenal som var på besök på Anfield. Den period då fotbollen faktiskt tagit mindre plats i mitt liv än någonsin tidigare.
Men idag var publiken tillbaka på arenorna, och med dem kom en energi som man har saknat något enormt. Det har varit den konstigaste säsongen jag någonsin har upplevt som Liverpool- och fotbollssupporter, men nu blickar vi mot en ljusare framtid.
Det blev trots allt ett positivt slut. Tack för denna säsong!
