Liverpool - Fulham 0-1: Ett sorgligt förfall
Idag kändes det inte ens som att Liverpool ville vinna matchen när CL-tåget mer eller mindre gick. Ett nybygge i sommar är ett måste.
Man andas ju inte optimism längre när man slår på Tv:n för att se Liverpool spela fotboll. Dessutom undrar jag om det är någon klubb i Premier League som hade velat byta sin backlinje mot den vi ställde upp med idag. Neco Williams, Rhys Williams och Nathaniel Phillips är alla tre spelare som på sin höjd håller Championship-nivå. Liverpool kunde plocka tre poäng i ingenmansland och Fulham hade möjlighet att gå upp på samma poäng som Brighton på en 17:e-plats och därmed säker mark.
Första halvlek
Liverpool inleder matchen som så ofta efter nyårsskiftet. Dåligt bolltempo och naivt försvarsspel. Varken Phillips eller Rhys Williams i mittbackslåset har speeden som främsta egenskap, men ändå så fick mittlinjen agera offsidelinje ett flertal gånger under första halvlek. Mo Salah hade nått hyfsad läge under mitten av halvleken, men utöver det var det bortalaget som dikterade matchtempot. Fulham skapade dom vassaste målchanserna och bibehöll ett offensivt tryck under längre sekvenser. Därmed var det varken oväntat eller oförtjänt när Mario Lemina trycker dit matchens enda mål i slutet av halvleken
Andra halvlek
Även om Liverpool lägger i en växel till efter halvtidsvilan så faller dom in den frekvent återkommande matchbilden som har blivit en vana vid dödläge eller underläge. Fulham som det bottenlag dom är, gör det som dom allra flesta bottenlagen gör vi ledning. Dom kollade upp mot resultattavlan och backade hem med dom hade. Även om det innebar att Liverpool automatiskt fick upp en press mot motståndarmålet så innebar det inte att vare sig bolltempot eller skärpan förbättrades anmärkningsvärt. Det var trevande halvleken igenom för dom röda och gång på gång körde dom in i bergvägg efter bergvägg. Diogo Jota försökte sig på en kandidat till månadens mål efter ett inlägg av Neco Williams, men Areola visar att han är en av ligans kanske bästa målvakter. En stolpträff värd att nämna men inte så mycket mer än så hade Liverpool att erbjuda. Den slutgiltiga matchanalysen blir densamma som så många andra matcher som Liverpool har spelat efter jul.
Som supporter känner man sig mer uppgiven än besviken i nuläget över situationen i sin helhet. Vid ungefär den här tiden för ett år sedan var vi besvikna över att Isamela Sarr och hans Watford hade dödat våra drömmar om att gå obesegrade genom en hel säsong. Idag är vi besvikna över att laget under eftermiddagen har förlorat sin sjätte (!) raka hemmamatch, inte ett enda spelmål under den förlustsviten. Kan man besitta den känslan utan att peka ut en syndabock? Likt att det alltid är den högsta chefen som får kritiken när ett företag går dåligt, så är det enkelt att måla upp att problemen har Jürgen Klopps skrivbord som utgångspunkt. Jag köper inte det för jag har en känsla av att Klopp inte är den stora fotbollsideologen som exempelvis Guardiola är. Jag tror inte att alla tankar och idéer går igenom tyskens huvud. Klopp är en ledare som rekryterar in specialister inom fotbollens alla områden. Att Liverpool faller in i samma negativa matchbild gång efter gång är analytikernas fel i min värld, och vem är Klopps chefsanalytiker? Om jag inte misstar mig helt fel är det hans kanske närmsta kollega, Peter Krawietz. Att så många spelare har fallit ifrån på grund av skador kan väl läggas på det medicinska teamet? Felet behöver inte vara Klopp, men han kanske ska rannsaka sin stab.
När det gäller truppen så behövs det ett nybygge i sommar. För att Klopp ska undvika att gå in i samma fälla som med Dortmund så behövs det att några stjärnor och utfyllnadsspelare lämnar, samtidigt som några spelare med potential och några med stabilitet kommer in, ny energi helt enkelt. Är Adama Traoré bättre än Sadio Mané? Inte en chans. Hade jag sålt Mané för att plocka in Traoré däremot? Mycket möjligt. Det är så jag avslutar denna matchrapport.