Gästkrönika: Liverpool – Ur ett ägarperspektiv
"Framgång eller titlar är färskvara och de som inte är redo att ta hand om sin färskvara kan heller inte bli långsiktigt framgångsrika", skriver Jonas Hillström i sin krönika där han funderar kring hur John W. Henry och FSG ser på Liverpool FC som investering.
De senaste dagarna har min abstinens för riktig fotboll tagit ett nytt kliv. Trodde faktiskt aldrig att jag skulle må så in i helvete dåligt över ett landslagsuppehåll som jag gör just nu. Inte nog med osexigheten i det svenska landslaget och förlusterna mot Ryssland och Österrike. Det är också färre tweets, obefintligt med presskonferenser och bara olustiga rubriker om Zlatan hit och dit. Vad han sagt, inte sagt etc. Det är som att alla journalister vill göra sig ett namn på Zlatan. Positiv eller negativ bemärkelse spelar mindre roll. Jag ska inte gå vidare i mina tankar om det svenska landslaget för då får den här krönikan aldrig ett slut.
Den största anledningen till min frustration och ilska är nog ändå att förlusten mot West Ham sitter kvar på näthinnan. Finns liksom inget som tagit udden av den förlusten än. När dagar som dessa dyker upp och irriterar ens sinne försöker jag tänka större, bredare och kanske till och med lite mer logiskt. I det här fallet ska jag försöka mig på att ge er min uppfattning om hur John W Henry och hans grupp tänker. Förmodligen är det fler ägare än FSG som tänker ungefär likadant, vilket i sig gör att Henry och FSG inte på något sätt är unika.
På lördag spelas den största matchen inom engelsk fotboll med fler än 500 miljoner tv-tittare runtom i världen. Manchester United mot Liverpool. Självklart är det en av de största anledningarna till att klubben förvärvades av FSG i oktober 2010 för ca 300 miljoner pund, där den största delen av pengarna gick till att betala av skulder som grabbarna Hicks och Gillett hade lånat ihop. Klubbens representanter ansåg att Henry med flera var rätt ägare att ta över Liverpool FC med tanke på deras historik med Boston Red Sox som de, efter ca 90 år, återigen gjorde till vinnare av Major League Baseball slutspel. Utöver det renoverades arenan Fenway Park som, enligt många, inte gick att renovera samt tredubblades antalet kommersiella avtal inom klubben. FSG gjorde Boston Red Sox till ett modernt och konkurrenskraftigt baseball-lag på bara några år och de var de rätta ägarna att göra samma sak med Liverpool. De hade så klart en agenda med att globalisera sitt eget varumärke med en klubb som Liverpool. För visst är Red Sox ett stort baseball-lag i USA, men ca 16 miljoner tv-tittare i jämförelse med 500 miljoner tv-tittare? Det är två olika ballparks om jag uttrycker mig milt.
När FSG klev in i finrummet, i världens största sport och i världens mest kommersiella liga, gjorde de det bland ägare som var allt ifrån redan börsnoterade Manchester United och Glazerfamiljen, Arsenal med S:t Louis Rams Stan Kroenke, Chelsea och Roman Abrahamovich samt arabägda Manchester City med schejk Mansour i spetsen. Vi ska heller inte glömma att flera av de andra ägarna inom Premier League är minst lika förmögna som Liverpools ägare. Om än inte fullt lika nischade på just sport, men det är å andra sidan inte Abu Dhabi United Group heller. Snarare banker, fastigheter och olja. För övrigt verkar det som att Manchester City just nu är den enda klubb som fullständigt skiter i Financial Fair Play. Deras värvningskostnader är en sak, och säkert för många den mest omtalade, men de löner som pumpas ut och som inte täcks av klubbens egna intäkter är det som gör det hela osunt och vedervärdigt. Mansour må bada i pengar, men om inte klubben ens är i närheten av att dra runt sina egna kostnader så är väl FFP helt out of order?!
FSG var också väldigt oerfarna på just området fotboll och där till Premier League. Dock visste de att potentialen var alldeles för bra för att inte ta tillvara på. TV-avtal, publik och tv-tittare bevisade, om inget annat, just det. För dem var det ett lågt pris att betala för en klubb med ett sådant varumärke och en sådan spridning världen över. Det som krävdes vara bara att få ordning på finanserna, betala av lånen och börja utforska hur de skulle renovera Anfield. Det kapital som ägarna skulle stoppa in, var med största sannolikhet idiotsäkert att de skulle få tillbaka under den investeringsperiod (vars längd står skrivet i stjärnorna) som de hade tänkt sig. De sportsliga framgångarna är så klart viktiga de med, men absolut inte prioritet nr 1. Framgång eller titlar är färskvara och de som inte är redo att ta hand om sin färskvara kan heller inte bli långsiktigt framgångsrika. Det är bara att titta på ett Dortmund som gjorde det många trodde var omöjligt. De lyckades vara framgångsrika i både den inhemska ligan samt i Champions League. Var de redo att ta hand om sin framgång? Kunde de ha anat att annat i klubben var viktigare att ha på plats innan de nådde sin framgång för att inte till slut falla tillbaka till där de tidigare varit?
Något säger mig att våra ägare, trots allt, är lite smartare än exempelvis Dortmunds. Om inte smartare så åtminstone mer inriktade på att nå långsiktig framgång, vilket i Dortmunds fall hade vart otroligt mycket svårare, eftersom det inte är en klubb som har ca 500 miljoner tittare vid vissa matcher. Jag inbillar mig att det finns en tanke med att det är viktigt att göra underjobbet först innan man målar på färgen. Ju bättre underarbete, desto bättre fäster färgen och desto längre tills att man behöver måla igen. Det finns inga genvägar till att nå långsiktig framgång, det finns bara väldigt bra exempel på hur det tidigare har gjorts. I den galna fotbollsvärld som vi agerar i tar vägen dit förmodligen lite längre tid än vad våra ägare hade tänkt. Det finns sannolikt även en risk att detta påverkar deras ingångsvärden, om hur de är med på resan från början till slut.
För det finns såklart yttre faktorer som påverkar hur våra ägare kommer att driva Liverpool, som exempelvis dåliga investeringar på annat håll eller beslut som tas av UEFA, vilket influerar sättet att driva en fotbollsklubb. Möjligtvis påverkas inte den inre verksamheten som rör det kommersiella, förvärvsstrategi, tränare etc. direkt. Dock påverkas det indirekt med uteblivna investeringar i nya spelare om situationen kräver det. Om vi jämför med Chelsea eller Manchester City finns inte den problematiken, eftersom deras ägares förmögenheter endast kan påverkas av ett världskrig eller möjligtvis en global finanskris. Arsenal och Manchester United gjorde den resan Liverpool påbörjade för fyra år sedan för väldigt många år sedan. Den ena klubben omsätter, efter Real Madrid, mest av alla idrottsklubbar världen över enligt Deloitte och den andra klubben, som har betalat av lånen för deras egna arena, har vart den mest lönsamma klubben i England de senaste tio åren. Är det någon klubb som är redo för att ta hand om sin framgång är det tyvärr Arsenal.
Hur våra ägare än gör har de redan gjort en väldigt bra investering. Senaste värderingen av Liverpool FC var enligt Forbes runt 1 miljard pund, vilket är en ökning med ca 700 miljoner pund på bara fyra år. Vilken Silicon Valley-investerare som helst hade jublat över den förräntningen på sina pengar. Det har såklart inte bara att göra med att ägarna tagit ansvar och betalat av de lån som klubben hade vid övertagandet och ökat intäkterna samt fått igenom en renovering av Anfield. Huvudanledningen är att marknaden för fotboll i sig växer enormt, framförallt i England och Premier League. Frågan är inte om Liverpool kommer att nå långsiktig framgång. Frågan är snarare när. Henry kommer med all sannolikhet att vara med på tåget så länge han kan. Inser han att UEFA och andra drakar spelar ut kort som han, eller vilken sund person som helst, inte hade kunnat räkna med kommer han att göra allt han kan för att hitta nya ägare som kan ta vid där han slutade.
