Manchester U - Liverpool0 - 5
Manchester United - Liverpool 0-5: Liverpool gjorde det de inte fick göra
Det som inte fick hända hände. Liverpool gjorde det enda de inte fick göra. Visst, kul att utklassa en bitter rival, att ytterligare en vecka få bevis för att Salah är världens, just nu, bästa fotbollsspelare. Men nu sitter Ole-Gunnar lösare än någonsin, och det är till stor del Liverpools fel.
Ögonbryn höjdes med största säkerhet när Klopp presenterade dagens startelva. En timme senare blåstes matchen igång och det skulle inte dröja länge innan samma ögonbryn kröp längre upp i pannan. Ettan kom, tvåan kom, trean kom så småningom. Fyran och femman likaså.
Rädda Ole-Gunnar-pakten är bruten och det var Liverpool som tog initiativet till det hela. Länge har det känts som att motståndarlagen tar det lite cool när Ole-Gunnar sitter pyrt till. Man vill att han ska vara där han är. När kontraktet är på väg att rivas vinner United stormatcher, så har det varit. Så blev det inte idag. Till och med Klopp & Co. inser hur fel det har blivit. Leverfågeln brottade ner Den röda djävulen, stampade på den, ruskade om den och hoppas att den ska återuppstå som något annat. Inte kan väl Ole-Gunnar få många matcher till?
Det tog fem minuter för matchen att avgöras, så gott som iallafall. United var på hugget fram tills dess. De såg heta ut. Men individuella misstag ledde fram till en kontring för Liverpool, Salah frispelade Keïta och ett-nollan var ett faktum. Maguire rammade Shaw, eller var det tvärt om? Hur som helst, Trent till Jota, två-noll. Vilken start, tänkte jag. Och så rätt jag hade. För det var bara början. United fortsatta att slarva, Liverpool fortsatte att tycka att det här med fotboll i Manchester är ganska kul. Salah gjorde trean med 38 minuter spelade. Ronaldo snedtände och visade att även han kan bli frustrerad, så till den grad att han flörtade med det röda kortet efter att Jones ställt sig mellan honom och bollen. Gult kort blev det. Sen gjorde Salah fyran. En historisk smäll i den röda djävulens ansikte. Aldrig någonsin hade United legat under med fyra mål efter en halvlek, aldrig någonsin hade Sir Alex Fergusons mungipor pekat nedåt på det viset.
Just det, det spelades ju två halvlekar! Världens bästa fotbollsspelare gjorde fem-noll också. Ronaldo placerade in ett offsidemål, men sådana mål räknas ju inte, det är sedan gammalt. Pogba blev inbytt, tacklade sönder målskytten Keïta, fick rött kort, och vandrade av planen igen. Allt gick Liverpools väg. United hade inte ens en väg. Liverpool tyckte att det var kul att spela fotboll, mådde bra och skrattade. Manchester Uniteds spelare mådde pyton, hade tråkigt och ville till synes bara därifrån. Fullt förståeligt, jag hade också skämts.
United-spelarna blev allt mer frustrerade och ilskna. Fergusons ansikte blev rödare och rödare, Dalglish blev gladare och gladare. Liverpool-fansen sjöng “Ole´s at the wheel”. United-supportrarna gick hem. Och jag förstår dem. Jag hade inte heller velat se på, om det var mitt lag som utsattes för det hela. Det här var inte bara en dödsstöt. Det var ett slag under bältet, ett krigsbrott, ett övergrepp. Jag har tidigare hoppats på att Ole-Gunnar ska sitta kvar, men till och med jag tycker att det är jobbigt nu. Det är dags för norrmannen att släppa taget och sluta vara tränare för Manchester United. Inser han inte det själv får någon säga åt honom, för nu är det knappt kul för oss andra längre.
