Krönika: Mardrömssäsongen slutade i glädje
Man brukar tala om stenar som faller från axlarna. Den känslan infann sig bokstavligen igår.
En mardrömslik säsong är över. En säsong som ingen av oss hade kunnat föreställa sig. Sju sorger och åtta bedrövelser senare kan vi äntligen andas ut. Hur ofattbart det än låter så avslutades allt i ren glädje. Att Liverpool säkrade spel i Champions League till nästa säsong är så monumentalt viktigt för alla inblandade, för spelarna, tränarna, ägarna och inte minst supportrarna. Den nervositet jag har upplevt inför de avslutande matcherna mot Burnley och Crystal Palace hade jag inte upplevt sedan Champions League finalen för två år sedan. Den lättnad jag kände när allt var klart var enorm. Missförstå mig inte nu, jag njöt hela fjolåret då vi vann ligan, men eftersom Liverpool då säkrade titeln tidigare än något lag någonsin har gjort så hann man ju aldrig bli nervös.
Denna säsong har varit raka motsatsen till de senaste årens glans. Allt verkade gå åt helvete. Under hösten förstörde Evertons målvakt säsongen för vår viktigaste spelare och lagets ryggrad Virgil van Dijk. Vi lyckades på något sätt ändå hålla oss kvar i toppen till nyår, kanske var det konstgjord andning, men innan jul såg det ändå rätt så bra ut. Sen kom vintern och den värsta perioden under Jürgen Klopps tid i Liverpool.
Vi började förlora matcher. Vi förlorade igen. Vi förlorade hemma på Anfield för första gången på fyra år. Vi förlorade fem raka ligamatcher på hemmaplan. Vi förlorade hemma mot Burnley, Brighton och Fulham. Vi förlorade hemma mot Everton för första gången sedan förra seklet. Vi tappade mark och sjönk som en sten. Skadorna följdes av nya skador. Titelstriden byttes till en kamp om Europaplatser. Klopp förlorade sin mamma och Alissons pappa drunknade. Det var beckmörkt. Energin hade utplånats. Liverpool låg åtta i tabellen med tio matcher kvar att spela.
Allt det jag räknade upp har tagit väldigt hårt på mig och många andra supportrar. Detta Liverpool var regerande mästare och ett lag fullt med världsstjärnor, men förvandlades till ett gäng som vi knappt kände igen. Innan Klopp fick ordning på laget upplevde vi flera medelmåttiga säsonger, men då hade vi vant oss vid det och förväntade oss knappt något mer. Nu har vi blivit bortskämda av alla fina prestationer de senaste åren och därav blev fallet självklart betydligt hårdare.
Jag och många med mig hade gett upp säsongen flera gånger om. De sena poängtappen mot Leeds och framförallt Newcastle i april kändes som de definitiva spikarna i kistan. Det pratades om att rensa ut halva laget och att Klopp inte längre var rätt man för Liverpool. Därefter är det svårt att begripa hur Liverpool lyckades landa på en tredjeplats i tabellen. Fem raka segrar på slutet i kombination med att andra lag tappade poäng gjorde det omöjliga möjligt. Liverpool avslutade säsongen med tio raka matcher utan förlust och spelarna fick andas ut inför Anfieldpubliken.
Liverpool vann ingenting i år och denna säsong var i stort sett en enda stor katastrof. Att vi ändå i slutändan kan glädjas är ju egentligen hur sjukt som helst. Klopp och spelarna räddade Liverpools ära i grevens tid. Med tanke på hur urusel säsongen har varit är det svårt att veta om vi ens förtjänade detta säsongsavslut. Hela nästa år hade också drabbats av en missad Champions League plats. Lördagsmatcherna som jag personligen föredrar hade bytts till söndagar på grund av Europa League på torsdagar. Flera spelare hade tappat motivation och Liverpools status som klubb hade fått sig en rejäl törn. Nu är säsongen slut och på tredje plats hittar vi Liverpool. Tabellen ljuger inte även om man får gnugga sig i ögonen.
Många andra lags supportrar hävdar såklart att vi inte förtjänade en Champions League plats och att vi inte alls borde vara glada överhuvudtaget. Många hade nog förberett skadeglada kommentarer för att trycka till oss, men likt förbannat står vi återigen här som "mentality monsters". En värdelös säsong räddades upp och även om spelarna ska ha beröm för att de till slut vaknade så finns det andra personer runt Liverpool som jag än mer vill tillägna detta säsongsavslut till. Detta var för Ray Clemence, Gérard Houllier, Ian St. John, Gerry Marsden, Klopps mamma, Alissons pappa, Jordan Banks och alla andra runt klubben som lämnat oss under säsongen.
Alissons nickmål var inte förgäves. You’ll never walk alone.
