Matchanalys: Liverpool - Aston Villa
Ibland kanske det inte är ens dag, det känns dock som att Liverpool gav upp, utan att ens ha försökt vända tillställningen. Kanske är det Europa-kramperna framöver som gjorde att vi såg ett förflutet spöke i Aston Villa.
Generella tankar
Märks väldigt väl att Liverpool söker öppnande passningar, gärna skärande sådana, varav syftet är att separera mittfälts- och försvarslinje hos Aston Villa. Men det är ett ”bogey team” som sagt detta Villa. Ofokuserat och otydligt försvarsagerande vid minut 14, då många spelare stirrar på bollbanan istället för att stöta på. Försvarsspel är aldrig så sårbart som när det är passivt. Aston Villa får läge efter läge den första kvarten, det passiva försvarsspelet från vår sida spelade sin stora roll här.
Och kanske gick Brendan Rodgers in lite nonchalant i denna match, då han vilar Raheem Sterling, så pass sliten kan inte Sterling ha varit. Majoriteten av första halvlek utspelades utan någon som ville ta tag i det hela. Däremot med 20 minuter kvar av halvleken så börjar Liverpool visa tendenser till att äga halvleken. Det var viktigt att vi kom ut i andra halvlek och visade att vi ville diktera spelets gång, men tyvärr.
Vad vi ser här är antalet skott avfyrade, att observera är att alla röda pilar visar skott som inte gick på mål. Av 11 elva skott gick bara ett på mål, extremt svagt facit, men samtidigt ett facit på det stora bollinnehavet.
Steven Gerrard, tillsammans med övriga mittfältare, började hitta sin väg tillbaka in i matchen främst via kombinationsspel. Samtidigt som det skedde blev det en alltmer vanlig syn att bevittna Jordan Henderson ståendes där Gerrard brukar positionera sig, som ankare på mittfältet. Detta fick självklar effekt i form av Gerrards spelintelligens, även om det tenderade att se för ”nätt” ut. Ibland stod de bägge direkt sida vid sida, allt för att ge spelformiga effekter av uppspel. Snäppet vassare blev också anfallsstrukturen när de två spred passningar emellan sig, till skillnad från att ensam bära ett huvudansvar för detta. Under andra halvlek återgick vi till spelmodell A, med Gerrard som innermitt, medan Henderson utgår i sin tur i utgångsposition som högerytter.
Mario Balotelli droppar ner många gånger och agerar som så kallad skugganfallare vid vissa särskiljda anfall. I andra moment får han figurera längst fram som en äkta nr.9. Idealt sett ska han kunna fungera med bägge roller för oss denna säsong. Under matchens gång framgick det att Balotelli blev den av de offensiva tre som var mest aktiv, och funktionerar i utgångsposition ganska utmärkt, bara det att passningarna fram till Balotelli ska slås på ett sätt så att han får chanserna, och inte tvärtom (det vill säga att han ska spela fram andra).
Ovan Balotellis rörelsemönster. 19 av 20 passningar till rätt adress, fint, men det är väl ändå tänkt att Balotelli ska stå för målen istället för detta? Att framspela Super Mario till ett läge är att föredra i 8 av 10 lägen.
Vad man kan säga om Lazar Markovic är att han ”flyter på” väldigt fint längsmed anfallslinjerna, men att den kliniska sista touchen inte sitter där den ska. Han hamnar också ur spel långa stunder, tyvärr. Samma sak kan sägas om Adam Lallanas hela match i princip, två enstaka tillfällen kommer Lallana till halvfarliga chanser, som i minut 43 när han får till en projektil. När vi snackar hårdvaluta i form av utgift kontra vad vi har fått går inte detta ner som världens mest hyllade debut, Lallana.
Markovic släpper och drar boll friskt, gör det väl dessutom, det händer för sällan dock. Lallana blir i sin tur väldigt osynlig i öppet spel, ännu en gång tyvärr. En av anledningarna till detta är relevant, bollen söks inte till Adam överdrivet mycket. Man måste ge spelaren Lallana att han i andra halvlek på eget bevåg/eget driv i fötterna blixtrade till, så att vi vet vad som komma skall.
Jag saknade Sterling något så oerhört, där Sterling drar iväg på avledande löpningar stod de tre längst fram helt still de första 60 minuterna. Sterling kan till skillnad från andra stå för kreativa mönster i sitt bollmötande, vilken antingen föranleder en målchans för han själv, eller någon annan. Dessa rörelsemönster visade Sterling upp friskt.
Antalet utmaningar, tio stycken. Problemet? Bara två lyckades.
Defensiv struktur
När man praktiserar återhämtningsförsvar, det vill säga att täcka ut bollen (korrekt) är det viktigt att inte bli bortgjord. Detta spelmoment har Javier Manquillo visat sig redan behärska i en röd tröja. Vad som är oroande för försvarslinjen är att spelare som Philippe Senderos lämnas ensamma vid defensiva fasta, och ja, självklart kommer det uppstå målchanser då. Detta är en signifikant notis som någon annan, för det är ju detta spelmoment det skulle ha slipats på under sensommaren på Melwood.
Mamadou Sakho tar över kontrollen över backlinjens defensivt orienterade uppspel i andra halvlek, och många tycker ju sedan tidigare att han är lämplig nog i defensiv uppspelsfas. Tanken i år är dock att bägge mittbackarna ska behärska denna del av spelet, som attribut kan man säga, enligt Rodgers. Och precis så är det i teori och bevis när man ser Dejan Lovren skruva fram anfallsriktade bollar.
Rodgers taktik
Man måste försöka förstå Brendan Rodgers, han förfogar över en väldigt bred trupp och ville säkert gärna spela in Lallana i laget på något vis. Men det kostar oss, vilket är grundproblemet. När sedan Brendan står med Fabio Borini och Rickie Lambert vid sidlinjen för att slänga in ytterligare offensiv kraft, så undrar en, hade Rodgers övervärderat den goda formen före landslagsuppehållet? Att ta ut Balotelli kan ifrågasättas samtidigt, för där har vi en match winner. Sett till matchbild samt resultat är bägge två faktorer bedrövliga att ta med sig från vad som skulle vara en vacker dag på Anfield.
