Mignolet eller Karius?

En genomgång av prestationerna och nyckeltalen för Liverpools båda målvakter så här långt under ligasäsongen pekar inte ut en given kandidat utan visar snarare på en påtaglig jämnhet och en jämnhet som inte är god nog.

Loris Karius värvades i somras med ambitionen att ställa honom mellan stolparna som förstemålvakt, men en skada satte direkt käppar i hjuävlen för den planen hos Jürgen Klopp och i stället inleddes säsongen med Simon Mignolet längst bak.

Mignolet - medioker mellanmjölk

Mignolet fann sig nästan omedelbart och i flera matcher i en bekant situation: långa stunder sysslolös, men när motståndarlaget väl fick till ett anfall satt bollen i nätet bakom honom. Det rörde sig om få direkta tavlor på skott och nickar, men andelen mål i förhållande till avslut från motståndarna var påfallande höga och strax innan han tvingades kliva åt sidan kunde vi konstatera att av de sex senaste avsluten innanför ramen hade fem resulterat i baklängesmål. Tavlor eller inte, det där är inga siffror som ser bra ut.

Om det ska lyftas fram några detaljer som visar på Mignolets svaghet var det en generell osäkerhet som yttrade sig i en ovilja att kliva ut från linjen, att missa försök att greppa höjdbollar och en frånvaro av att styra sin backlinje. Sett över längre tid var det också uppenbart att Mignolet nästan helt saknade förmågan att i lägen när matcherna stod och vägde plocka fram Den Där Räddning som kännetecknar toppmålvakter. Jag talar helt enkelt om poängavgörande räddningar.

Karius - klen karbonkopia

Mignolet hade inte övertygat och Karius var skadefri så ett byte genomfördes efter 2-1-segern mot Chelsea. Mignolet hade då släppt in 8 mål på fem matcher och inte hållit nollan i en enda. Karius första insats blev i  3-0-segern borta mot Derby i Ligacupen och han behåll sedan sin plats till den kommande ligamatchen, 5-1-segern hemma mot Hull City. Liverpool spelade ut Hull och hade 2-0 i halvtid. På bortalagets första offensiva fasta situation reducerade de till 2-1 och det hela kändes väldigt bekant. Liverpool vann i slutändan matchen utan några problem, men återigen hade motståndarnas enda egentliga målchans ramlat in bakåt. Rent konkret var det deras enda avslut innanför målramen.

Under de kommande fem matcherna släppte Liverpool in 5 mål, men Karius fick äran att hemma mot Manchester United hålla nollan för första gången, något som underlättades av att bortalagets bästa anfall slutade i en nick utanför och att de bara träffade innanför ramen en gång. Det var dock fortsatt väldigt mycket av deja vu för Liverpoolfansen. Hemma mot West Bromwich vann Liverpool avsluten på  mål med 7-1, men tror ni inte att Albions enda avslut gick i nät och från ingenstans skapade nerv i vad som så långt varit en promenad i parken för Liverpool. I matcherna mot Swansea och Crystal Palace gick "bara" var tredje avslut i mål bakom Karius.

Nolla nummer två kom borta mot Southampton i en match där hemmalaget inte träffade mål en enda gång och bara hade tre avslut totalt. Nolla nummer tre adderades i nästa match som spelades hemma mot Sunderland och där kunde bortalaget redovisa ett avslut på mål under hela matchen. En säck med potatis hade alltså släppt in max 1 mål på dessa 180 minuter.

Så kom freakavslutningen mot Bournemouth som såg ut att landa på två avslut innanför ramen och ett av dem i mål innan en sen kanonad såg till att de vände och vann med 4-3. Totalt prickade de åtta avslut innanför målburen. Även den följande matchen blev en besvikelse där Liverpool efter att ha kvitterat tidigt i andra halvlek slog läger inne i Hammers straffområde utan att få spets på offensiven trots 59 bolltillslag innanför sextonmetaren. West Ham hade ett alibiavslut på Karius i andra halvlek, båda de föregående träffarna mellan stolparna gick in.

Karius hade uppvisat en skrämmande likhet med Mignolet. Det gick knappt att dra sig till minnes en poänggivande räddning, han var om möjlighet ännu mer tveksam till att lämna linjen och agera snarare än att reagera, han fumlade i luftrummet och framstod knappast som en kommendant för defensiven. Med ett så snarlikt beteende var det inte utan att spekulationerna om att felet ligger hos Liverpools målvaktstränare gjorde sig påminda.

Mignolet igen - mentalt med i matchen

Nevillebröderna dök in i debatten om Liverpoolsmålvakts situation och till matchen mot Middlesbrough på Riverside Stadium stod Mignolet åter mellan stolparna. Comebacken blev mycket lyckad för den belgiske målvakten som hjälpte Liverpool till den första segern med hållen nolla på bortaplan sedan den 14 februari och i derbyt på Goodison Park en vecka senare upprepades bedriften. Totalt hade fyra avslut av motståndarna placerats innan för målramen under dessa 180 minuter och inget passerade Mignolet.

Nu har det bara gått två matcher, men det är slående hur Mignolets bästa perioder i Liverpool verkar sammanfalla med när han kommer tillbaka efter att ha varit petad. Det tyder på en stark karaktär som han ska ha en eloge för, men samtidigt måste man ju ställa frågan varför han inte kan plocka fram det spelet utan att ha blivit förvisad till bänken. Kanske är en av de viktigaste egenskaperna i sökprofilen för en målvakt till Liverpool att kunna vara alert trots att du långa stunder står och tittar på från 40-50 meter när laget rullar boll längre upp i planen. När något sedan händer för första gången på 15-20 minuter är du inte riktigt inne i matchen. Om du sedan petas, biter du ihop, odlar lite jävlaranamma, anstränger dig några procent extra i varje situation på träning och när du slutligen får chansen igen tar du med dig det in i matchen. En del hobbypsykologi, men en tanke i alla fall.

De där fyra andra

Det finns en faktor som jag medvetet undvikit att nämna så här långt och det rör sig om de fyra spelare som utgör backlinjen och har en rätt så stor påverkan på lagets defensiv och målvaktens prestation. Mignolets första period den här säsongen sammanföll med en tid när skador och sjukdomar tvingade Klopp att rotera på nästan varje position, från en match till en annan kunde tre spelare ha skiftats i backlinjen, och möjligheten att en bit in på säsongen ha fasta ytterbackar och endast behöva byta ut en mittback är en förklaring till det uppsving som skedde i resultat och begränsningen i antalet farliga anfall samt motståndaravslut.

Med tanke på vad som beskrevs i föregående stycke är det därför anmärkningsvärt att Karius inte presterade bättre. Joël Matip hade spelat in sig och även om han eller Dejan Lovren åkte på en åkomma i en match här och där spelade alltid en av dem och som jag redogjort för längre upp reducerades antalet motståndaravslut innanför ramen till typiskt 1-3 stycken. Lägg till att de främre lagdelarna trampat igång rejält, öste i mål och pressade på bra så håller jag Karius insats den här säsongen som sämre än Mignolet och det redan innan vi kan ta med de två senaste matcherna i beräkningen. Kanske kan det spela in vilka förväntningar jag hade på honom, men han har hittills inte uppvisat en enda spetsegenskap där han knäcker Mignolet i mina ögon och belgaren har dessutom uppvisat en högre högstanivå.

Halva säsongen återstår och det kommer troligen vrida och vända mellan Mignolet och Karius fler gånger innan vi når nästa sommar. Hur det ser ut efter den vet nog inte ens Klopp i nuläget och jag tvivlar på att någon av målvakterna känner sig säker på en plats mellan stolparna säsongen 2017/18.

Målvaktsstatistik jämfört med konkurrenter

Här kommer slutligen en sammanställning av några nyckeltal för Mignolet och Karius jämfört med varandra samt ett antal utvalda målvakter i Premier League. Tom Heaton i Burnley har tillagd för att visa hur annorlunda siffrorna ser ut för en nykomling som kämpat framför allt på bortaplan.
 

0 kommentarer

Mattias Hernermattias.herner@liverpoolsweden.se@liverpoolsweden2016-12-21 22:15:00