”Njut av det – njut till den dagen du inte kan njuta mer”
Liverpool slog Manchester United med 7–0 hemma på Anfield. 7–0. Det har aldrig någonsin hänt och kommer med största sannolikhet aldrig upprepas. Så njut av det, njut av det till den dagen du inte kan njuta mer. Här kommer fem tankar efter matchen.
”Jag bara skrek”
Den känsla, punkt, tanke, kalla det vad du vill, som dominerade mitt huvud under matchen var ren surrealism. Händer det här verkligen? När Cody Gakpo vek in från vänster, skickade Raphael Varane på ett bananskal och hängde 1–0 var det ett vackert mål i en viktig match. Det som hände efter pausvilan var det närmaste en ateist som mig själv kommer en religiös upplevelse. Min kollega satt framför mig och försökte jobba, han försökte desperat höra vad de sade på tv:n, men skrämdes varje gång jag skrek från min plats. Det blev inte sju skrik. När Darwin Nunez nickade dit femman satt jag bara mållös och sade “it’s five” rakt ut. När Bobby Firmino, av alla människor, satte den historiska spiken i den överfyllda kistan fanns inga ord kvar. Jag bara gick genom redaktionen och visade sju med mina händerna. Vid det laget fattade alla vad jag menade.
En anledning att njuta – en plikt att njuta.
Fotboll handlar om att vinna, det är vi alla eniga om. Elva mot elva i 90 minuter och sen vinner laget som gör flest mål. Så ser grunden ut överallt hela tiden. I det lilla som det stora, från Lugnets IP i Adolfsberg till Anfield i Liverpool. Samtidigt handlar det om så mycket mer än det. Jag tänker slå an på en ton som Erik Niva lade fram i sändningen efter matchen. Visst, det här var en viktig match i kampen om topp fyra. Det var en viktig seger i en tabell. Men jag lovar att det inte finns en enda känsloinvolverad supporter som såg den matchen och tänkte på det. Det var våra värsta rivaler, och vi vann med 7–0(!). Det har aldrig hänt tidigare, det kommer med största sannolikhet aldrig göra det igen. En kväll som den betyder tre poäng ingenting. Vi bevittnade en historisk demolering på Anfield. Vi såg Bruno Fernandes se ut som en liten bortskämd snorvalp, vi såg Mohamed Salah och Van Dijk trycka ner Manchester United så djupt i skorna att hela laget snart arbetar på Gringotts.
Så njut, njut tills du inte längre känner någon njutning. Sen njuter du lite till. Gör det för de som gått före dig, gör det för dem som kommer efter. Det är så här lycka känns.
Mohamed fucking Salah
Det är klart att han ska få några rader, den underbare galne egyptiern. Jag avskyr förvisso att prata om nu och då, om modernt och gammalt. Men sedan 1992 fick vi en, på vissa sätt, ny tidsräkning och den får väl leva med. Sedan dess är han störst. Med sina två mål mot United (som om någon är förvånad) passerade han Gud och är nu Liverpools främste målskytt under premier league-eran. Det är en sanslös bedrift. För sjätte säsongen i rad har han nu passerat 20 mål och han är definitivt inte klar än. Jag fascineras ständigt av att han kan se så slarvig och ibland usel ut i många moment, men likt förbannat har han gjort mål när matchen är slut. Jag älskade Fernando Torres, jag chockerades av Luis Suarez och jag förundras över Mohamed Salah. Han är ett galet geni, för evigt inskriven i Liverpools röda historieböcker. Kommer någon att slå honom? Jag hoppas det, då ska jag dricka en skål till den lille krullhårige mannen från Nagrig.
Just det ja. Han har fått fler gula kort för att fira mot Manchester United än vad United har gjort mål på Anfield under samma period. Jag ville bara säga det.
Roberto Bobby Firmino – en kärlekssaga
En annan man jag vill viga några ord åt är Roberto Bobby Firmin,o. Jag hade kunnat skriva om Fabinhos återuppståndelse, om Henderson och det fungerande mittfältet. Darwin Nunez och Cody Gakpo förtjänar nästan varsitt kapitel här. Men det skiter jag faktiskt högaktligen i. Det är min förbannade plikt att viga de här raderna åt Bobby. Innan matchen mot United cirkulerade det en video när han satt vid ett piano och sjöng Allez Allez på havlknackig engelska. Då brast det för mig. Det finns ingen spelare som så tydligt definierar och exemplifierar det här fotbollslaget under Jürgen Klopp. Han har aldrig fått de stora rubrikerna, de har alltid gått till Sadio Mané eller Mohamed Salah. Men han har funnits där, konstant, hela tiden. Han var den bindande länken mellan målmaskinerna från Afrika. Alltid med Englands vitaste leende och coolaste frisyrer. Han är den karatesparkande anfallaren som försvarat sitt lag till mål framåt. De senaste åren har han inte alltid startat, men han har alltid funnits där. Han har ständigt kritiserats för att göra för få mål, men när laget som mest behövde det i höstas, då gjorde han massa mål. Bobby Firmino har haft en unik känsla för att vara precis det Liverpool behöver, precis hela tiden.
Nu har han själv tagit beslut om att det är dags att ta farväl. Hans beslut är som en sista gåva till klubben. Laget behöver desperat en generationsväxling och precis som Master Oogway vet han precis när “his time has come”. Mot United fick han hoppa in, hyllas som den hjälte han är, och kröna allt med att göra 7–0. Jag kan inte tänka mig vackrare eftertexter till den kärlekssaga som är Bobby.
En liten brasklapp
Nu har jag varit känslosam. Jag har hyllat och skrivit kärleksförklaringar. Nu tänker jag vara lite tråkig också. Rent spelmässigt var det en uppvisning av den identitet Klopp har skapat i Liverpool. Det var högt tempo, höga bollvinster och sylvassa kontringar. Heavy metal.
Men det var också en fruktansvärd effektivitet mot ett näst intill sorgligt United. Liverpool sköt åtta skott på mål och gjorde sju mål. Jag vet att jag är en förbannad tråkmåns nu, men jag tänker ta upp det ändå. Sju mål på 2,91 expected goals är högt. Även om det var en bra insats så var det en insats utöver det normala. Snart är vardagen tillbaka och då gäller det att vi inte seglar i väg. Det fanns mycket positivt att ta med sig från matchen. Fabinho såg verkligen ut som sitt gamla jag, han såg till att det snarare såg ut som att Casemiro var den spelare som haft en krissäsong. Det fungerade mittfältet och samarbetet framåt ska vi ta med oss, framför allt självförtroendet. Men segla inte i väg, gå inte runt och tänk att “vi är tillbaka”, det kommer bara leda till besvikelse. Nu krävs hårt jobb och fokus för att bärga den där fjärdeplatsen. Med det sagt hade 3–0 varit det kanske rimligaste resultatet sett till siffrorna. Och vem hade varit missnöjd med det hemma mot United?
