Redaktionen förstärker #3
liverpoolsweden.se utökar redaktionen i form av 63-årige Frisse Frison från Stockholm. Nedan finner ni en presentation av honom.
Jag föddes den 30 oktober, samma datum som Glenn Hysén och Maradona. Vi föddes åren efter varandra, jag föddes 1958, Glenn 1959 och Maradona 1960. Jag är väldigt kass i fotboll jämfört med mina födelsedagsbröder. Jag har bara spelat i divison sex och i Korpen. Min spelstil var mer lik Glenns än Maradonas, mer vilja och pang på än teknik och finess. Men nu har jag uppnått något som dom inte har gjort, jag har blivit skribent i liverpoolsweden.
Jag blev Liverpoolfan den 25 november 1972. Då visade Tipsextra Liverpool för första gången på ett och ett halvt år, det var Midlandslagen som gällde på denna tid. Liverpool mötte Tottenham på White Hart Lane och jag såg Kevin Keegan för första gången. Kevin Keegan hade hade sin helröda dress på sig med nummer sju på ryggen. Han såg ut som en filmstjärna, långt vågigt hår, gnistrande ögon och ett smittande leende. Han var kvick som en vessla, energisk och väldigt påpasslig. Jag blev helt såld. Liverpool vann också matchen. Steve Heighway gjorde första målet och min nya idol, "The Mighty Mouse", gjorde 2-0. Tottenham tröstmålade i slutet genom Martin Chivers, men det var skit samma.
Det fanns också andra attribut hos Liverpool som gjorde att samhörigheten och kärleken fördjupades. Dom flesta lagen på denna tid spelade en kick-and-rush-fotboll som handlade om långbollar och kamp, men inte Liverpool. Bill Shankly hade redan på sextiotalet infört sin pass-and-move-fotboll som kom att bli vårt signum. Bill Shankly var en gruvarbetarson från Skottland, han var bestämd, karismatisk och en uttalad socialist. Han införde sina livsideal i fotbollen. Det handlade om hårt arbete, disciplin, gemenskap och att ingen skulle vara förmer än den andra. Han skapade ledargruppen "The Boot Room Boys", och dom införde nya träningsmetoder där spelarna drillades i passningsspel. Både fotbollsstilen och ideologin passade mig som hand i handske.
När jag inte kunde bli fotbollsspelare blev jag istället socialarbetare. Jag kom att arbeta i många år med missbrukare och hemlösa i Stockholm. Jag utbildade mig sedan vidare i psykoterapi och arbetar nu som terapeut och behandlare med relationsproblem, separationsproblem, ilska, svartsjuka, våldsbeteende och våldsutsatthet. Jag är gift och har två barn och fyra barnbarn, alla är liverpoolare. Förutom familjen, Liverpool och mitt arbete gillar jag också Hammarby, att skriva, att träna och att njuta av livet.
Jag har följt vårt lag så länge så det är svårt att hitta något enskilt bästa och sämsta minne. Istället väljer jag att nämna bästa och sämsta skeende. Det sämsta skeendet inträffade i slutet av åttiotalet och början av nittiotalet när laget tappade alla attribut som Bill Shankly hade infört. Träningen hade utarmats, disciplinen hade tappats och spelarna hade blivit självgoda och började uppträda som rockstjärnor. Det innovationstänk och den framförhållning som tidigare hade funnits hade försvunnit. Det följde många mörka år.
Allt förändrades den 8 oktober 2015, då anlände Jürgen Klopp. Det var som om Bill Shankly hade återuppstått i en ny skepnad. Vi fick en karismatisk och bestämd ledare som återskapade en stark gemenskap, hårt arbete, alla för en och ingen förmer än någon annan. Vi spelade åter en snabb, tuff, offensiv och händelserik fotboll. Dessutom började resultaten trilla in. Pokal följde på pokal. När Jürgen anlände är mitt bästa skeende. Men som Bill Shankly har sagt: "If you can't support us when we lose or draw, don't support us when we win".
*** ***
Varmt Välkommen Frisse!
