Reflektioner om Liverpools situation
Liverpool är i en formsvacka som man ibland räddar upp med en seger, som senast mot Sheffield, men problemområdena kvarstår. Här är några.
Liverpools säsong har än så länge beskrivits som ett stort fiasko. Den glimrande anfallsfotbollen som laget skämt bort oss med under de senaste säsongerna har försämrats kraftigt, samtidigt som försvarsspelet har läckt ordentligt och oron har spridit sig. I en säsong där mycket har kantats av skador, misstag, brist på energi och ett allmänt tafatt spel har Liverpool brottats med att försöka lösa problemen och komma på rätt spår igen. Samtidigt har Klopp gått ut och i princip bekräftat att kampen om ligatiteln är förbi, för den här gången.
Här följer några reflekterande punkter över några problemområden:
Tempofattigt
Det som tidigare varit Liverpools stora styrka, att leva på ett farligt omställningsspel där man sårar motståndarlagen som har ett ostrukturerat försvarsspel är inte längre lika tempofyllt och fartfyllt. Detta verkar motståndarna ha synat många gånger om nu, där många lag väljer att dra ner Liverpools tempo och låta dem trilla boll på mittplanen i stället för att leva på sina farliga omställningar.
Taktisk flexibilitet
Tyvärr verkar Klopp vara så inkörd på sitt taktiska spelsätt att han inte ser någon större anledning till att hitta på något oväntat. Självklart har han historiken på sin sida, där både Dortmund och Liverpool skördat stora framgångar med en hög press, omställningsspel och en fronttrio som delvis fungerar som trollkarlar. Men när det inte längre fungerar, och formsvackan bara växer – vart finns då den taktiska flexibiliteten?
Individuella misstag
För att vända en formsvacka brukar det vara en fördel att gå tillbaka till enkelheten, att försöka minimera de individuella misstagen i så stor utsträckning som möjligt, och att spela med en stor riskminimering. Tyvärr har de individuella misstagen avlöst varandra och ett alldeles för naivt spel i ett alldeles för kritiskt läge har knappast varit gynnsamt för laget. Ibland är en långboll inte en dålig boll, och det moderna tänket med att spela igång varje boll från målvakt kanske inte är det viktigaste i ett läge där man vill riskminimera.
Passivitet
Taktik i all ära – men det saknas en tydlig, aggressiv ledare på planen. Visst finns gnuggare som James Milner, Andy Robertson och till viss del Jordan Henderson, men sådana här dagar saknar man en Steven Gerrard som verkligen kunde sparka ner någon i ren frustration för att väcka laget. Att visa att nu räcker det med passiviteten och att även om säsongen och ligatiteln är utom räckhåll så är det emblemet man spelar för, Liverpool FC med allt vad det innebär, och att taktik inte alltid är det viktiga.
Dock så ska man komma ihåg att segern mot Sheffield United är precis sådana segrar som behövs för att komma in på ett vinnarspår igen. Det är matcher som man bara ska vinna och som säkerligen gör att Liverpool får lite vind i seglen igen.
