Robbie Fowler i Stockholm
Kristdemokraterna har nyligen valt en ny partiledare och Gud dyker upp i Stockholm. Nej, det finns givetvis inget samband, men Robbie Fowler förärade Stockholm med sin närvaro första dagarna i maj 2015.
Herrens vägar äro outgrundliga var kanske tanken hos någon fotbollsintresserad som befann sig på Riche i Stockholm på kvällen den första maj. Journalisten Olof Lundh befann sig i alla fall där och lade upp en bild på sig själv med Robbie Fowler. Bildtexten handlade om en Leedsanfallare, men endast hårt inbitna Leedssupportrar förknippar nog Fowler med dem. För de allra flesta är Fowler lika röd som de demonstrationståg som vandrat kors och tvärs i Sveriges städer tidigare på dagen.
Besöket på Riche var kanske något oväntat, men besöket på O’Learys i Liljeholmen dagen efter var i allra högsta grad planerat då ett eventbolag vid namn Tailor Events bjudit in Fowler för att ha vad de kallade ”Liverpool end of season party”. Partystämningen var garanterat bättre på Riche då Liverpools säsong knappast har varit en klang- och jubelföreställning; med uttåg i FA-cupen mot Aston Villa och blott en poäng på de två ligamatcherna mot bottenlagen West Bromwich och Hull som förfest var det kanske inte konstigt att det var svårt att tända till på ett säsongsavslutningsparty.
Fowler är dock trots allt Fowler och när Gud kallar måste givetvis liverpoolsweden.se räta in sig i ledet. Vi supportrar har nog alla en spelare som vi fastnat för lite extra på något vis. Ibland är det svårt att förklara varför det blev just spelare X, men min gissning är att det många gånger är i unga år som denna koppling till en specifik individ blir stark. Då jag själv är för ung för att ha sett legendarer som Kenny Dalglish, Kevin Keegan, Graeme Souness och Phil Thompson och endast upplevde nedförsbacken för Ian Rush, John Barnes och Alan Hansen var det generationen som kom fram i början av Premier Leagueeran som hade förmågan att fånga mig. Den som gjorde detta allra bäst var Robbie Fowler. Steve McManaman var ofta roligare att se på men fotboll går trots allt ut på att göra mål och mål, det gjorde Fowler.
183 mål för Liverpool om vi skall prata siffror. Detta på 369 matcher, ett facit som alltså ligger i det närmaste ett mål varannan match. Det var givetvis genom ett mål han introducerade sig själv, i debuten mot Fulham i Ligacupen den 22 september 1993. Liverpool hade tagit en programenlig ledning med två mål innan Fulham reducerade. I minut 83 höll sig då Fowler framme och gjorde matchens sista mål. ”Det var inte något av mina vackrare mål, jag har för mig att bollen gick i mål via mitt knä” berättade Fowler under O’Learysbesöket på frågan om han kom ihåg det första målet han gjorde för Liverpool. Unga talanger får ofta chansen i Ligacupen, framför allt från de lite större lagen. Många kan också göra bra ifrån sig i dessa matcher för att sedan försvinna ut i periferin. Senare upptäcker vi av en slump att de hamnat någon eller några divisioner längre ned i seriesystemet. Fowler hade dock inte några sådana tankar och i returmötet valde han att presentera sitt målskytte för Anfieldpubliken på allvar. Liverpool vann matchen med 5-0 och Fowler stod för samtliga mål.
Fowlers målskytte sticker faktiskt ut rejält. Visst, det finns nu flera spelare som gjort sina första 50 Liverpoolmål snabbare än Fowler, men det riktigt anmärkningsvärda med Fowlers målgörande är att han omedelbart gör nästan obegripligt många mål. Debutsäsongen är han 18 år gammal och gör lika många mål. Året efter gör han 31, sedan 36 och därefter 31 igen. Åldern 18-23 gör Fowler alltså 116 mål, varav 83 är i ligan. För att förtydliga storheten i dessa siffror kommer här några andra spelares siffror (från att de debuterar till och med säsongen de fyller 23): Lionel Messi 80 mål (varav 38 kommer säsongen han fyller 23), Cristiano Ronaldo 97 (varav 42 kommer säsongen han fyller 23), Alan Shearer 65, Thierry Henry 31, Ruud van Nistelrooy 74 (varav 38 kommer säsongen han fyller 23), Andy Cole 32, Wayne Rooney 94, Frank Lampard 47, Fernando Torres 91, Daniel Sturridge 28, Luis Suarez 126 (varav 49 kommer säsongen han fyller 23), Michael Owen 111.
Bland namnen hittar vi forna Liverpoolspelare, de senaste årens överlägset bästa spelare som i nuläget gör löjligt mycket mål och alla de Premier Leaguespelare med fler Premier Leaguemål än Fowler. Bara Suarez har bättre siffror än Fowler, och då har han (och många andra) gjort väldigt många mål säsongen de fyller just 23. Suarez spelar också i en ”sämre” liga under den här tiden vilket gör det lättare att göra många mål. Fowlers, och till viss del även Owens, siffror sticker verkligen ut och kanske är det inte så konstigt att kraven på unga anfallslöften som hamnar i Liverpool blir obegripligt stora när supportrar har dessa spelares målskytte i närminnet.
En populär förklaring till detta fenomen är att målvakterna och till viss del försvararna är så oerhört mycket skickligare i a-lagssammanhang än vad de är på juniornivå. Många anfallslöften bokstavligen öser in mål i juniorfotbollen men har svårt att upprepa detta när de tar klivet upp i vuxenfotbollen. Enkelt sagt så kan det tidigare ha räckt att dribblat av en försvarare och tagit ett helt okej avslut för att göra mål – på seniornivå krävs det plötsligt betydligt mer för att ta sig förbi försvararen och om du lyckas (förmodligen med sämre förutsättningar att avsluta) krävs det att du placerar bollen perfekt för att det skall bli mål. Den omställningen tar för de allra flesta tid, se bara på den ganska usla målskörden för några av Premier Leaguehistoriens bästa målskyttar i Shearer, Cole, Henry och van Nistelrooy som behöver flera år innan de når de siffror Fowler levererade omedelbart. Det är kanske inte så konstigt att Fowler kallats den mest naturlige avslutaren i den engelska fotbollshistorien.
Mål i debuten, fem mål i samma match och ett fantastiskt facit är givetvis stora saker, men allra störst och det flest kanske tänker på när det kommer till Fowlers målskytte är matchen mot Arsenal den 28 augusti 1994. 4 minuter och 33 sekunder var allt Fowler behövde för att göra processen kort med Arsenal och Premier Leaguehistoriens snabbaste hattrick var ett faktum, ett rekord som fortfarande står sig. Fowler själv konstaterade att det var obegripligt där och då, men lyfter fram en detalj som kanske kommer i skymundan från de snabba målen: ”Det som gjorde målen speciella för mig var att det var mot ett väldigt starkt lag med ett bra försvar. De fem längst bak var ju i princip landslagets försvarsenhet.”
Det var med andra ord David Seaman i mål och den klassiska fyrbackslinjen med Lee Dixon, Tony Adams, Martin Keown och Nigel Winterburn som inte hade en chans att stoppa Fowler den där augustisöndagen 1994. Svensk kuriosa är att även Stefan Schwarz spelade för Arsenal i den matchen. Då spelarna kom på tal kom frågan om hur Fowler förberedde sig upp varpå Fowler svarade så här: ”jag brukade inte förbereda mig på något speciellt sätt. Motståndarna hade inte så stor betydelse, det viktiga var att tro på min förmåga. Jag trodde alltid att jag var bättre än de försvarare jag skulle möta”.
Tron på den egna förmågan är givetvis alltid nyttig, men det finns saker som kan sätta käppar i hjulen på de bästa. En sådan sak är skador, och den knäskada som stoppade Fowler från spel en halv säsong 1997-1998 kom inte särskilt lägligt. Han missade bland annat VM i Frankrike, en turnering som blev det stora genombrottet för en annan ung Liverpoolspelare i Michael Owen. Att plötsligt ha konkurrens om en startplats bidrar givetvis inte till pluskontot och ännu en faktor är att ha en tränare som föredrar medspelare i startelvan framför dig själv. Kombinationen av knäskadan 1998, Michael Owens genombrott och så småningom Gerard Houllier som tränare kom att vara början på slutet för Fowler i Liverpool. Visst var det ett antal framgångsrika år kvar, men han var aldrig i närheten av de fenomenala siffror han hade sedan tidigare. Var det då någon han hade haft riktigt svårt att komma överens med? Vi har ju till exempel den ökända dusten med Phil Thompson på träningsanläggningen.
Fowler svarar undvikande, det märks att han ofta talat om detta och att han vet att han är ute och representerar klubben för istället för att lägga fokus på att prata om just Thompsonincidenten går han genast över och pratar om alla tränare i allmänhet. ”Jag hade inget problem med Houllier. Eller jo, jag har alltid haft problem med alla tränare jag har haft. Alla spelare vill spela, och när du inte får göra det är du inte överens med tränaren. Där var det ingen skillnad på Roy Evans, Houllier eller Rafael Benítez. Jag ville spela och jag ansåg att jag var bra nog för att få spela. Ibland resonerade tränarna på ett annat vis, och då kunde jag vara irriterad.” Samtidigt som Fowler ger detta svar dyker det upp ett flygplan på teveskärmarna inne på O’Learys. ”Rodgers out Rafa in”. Det sjunker sakta in att vi inte längre är en klubb som kan påstå sig vara unik och bättre än andra. Det här var ett tilltag som jag räknade med att andra lag höll på med, inte Liverpool.
När dessa tankar snurrar i huvudet på mig får Fowler tillfället att säga några väl valda om Brendan Rodgers. ”Jag tycker att han skall få fortsatt förtroende. Efter fjolårssäsongen som nästan var för bra för att vara sann försvann Luis Suarez och egentligen också Daniel Sturridge med tanke på alla skador han har haft den här säsongen. Det var svårt att ersätta alla deras mål vilket den här säsongen tydligt visar. Det är givetvis ett problem för ett lag som Liverpool att den bästa målskytten inte når upp i tvåsiffrigt antal gjorda mål.” Så Liverpool skall försöka värva en anfallare med andra ord? ”Ja, jag tycker det är en bra prioritering. Vi värvade många spelare för Suarezpengarna, nu är det uppenbart att vi behöver fler mål och det bästa är nog att försöka få tag på en riktigt bra anfallare som levererar mål på regelbunden basis.” Men har Liverpool förmågan att attrahera en sådan spelare i dagsläget? ”Jag tror det. Visst, det blir svårare utan Champions Leaguefotboll men Liverpool är fortfarande ett av fotbollsvärldens största varumärken. Vi kan fortfarande locka till oss väldigt bra spelare.” De bästa kommer ibland från de egna leden, finns det några spännande löften du tror lite extra på? ”Cameron Brannagan har ju suttit på bänken de senaste matcherna, det är en intressant spelare som kan komma att utmana om en plats framöver. Jordan Rossiter är en annan, han har ju redan debuterat och gjort mål dessutom.”
Trots alla målen Fowler gjorde för Liverpool tidigt i karriären har han endast en titel med sig från den perioden, en ligacuptitel från 1995. Houllier föredrog ofta Owen i anfallet, och med Emile Heskey värvad var Fowler ofta ett alternativ från bänken. Något han inte alls var nöjd med och det var ofta skriverier om att han var på väg bort. Gång efter annan var Arsenal intresserade, men även klubbar i Italien sades vara intresserade av Fowler. Den sista hela säsongen Fowler gjorde i Liverpool var hans mest framgångsrika ur ett titelperspektiv. Våren 2001 vann Liverpool tre cuptitlar i vad som i modern tid får betraktas som en av de bästa säsongerna Liverpool presterat. Fowler var förvisso en spelare som sällan startade de viktigaste matcherna under den här perioden, men han satte onekligen sin prägel på framgångarna genom att göra mål i Ligacupfinalen, FA-cupens semifinal, komma in och vara en del av vändningen i FA-cupfinalen mot Arsenal, komma in och göra mål i UEFA-cupfinalen och avsluta med att i säsongens sista match säkra Champions Leaguespel med två mål mot Charlton.
Året efter de mest framgångsrika Liverpoolåret för Fowlers del var det dags att göra verklighet av alla tidningsskriverier. Säsongen inleddes med Phil Thompsonincidenten där det skall ha gått hett till mellan dem på träningsanläggningen. En konsekvens var att Fowler petades från truppen som spelade Charity Shield. Med Owen och Heskey som radarpar spelade han endast sporadiskt och mot Sunderland 25 november 2001 gjorde han sitt sista framträdande. Laget vann matchen, men en utvisning på Dietmar Hamann precis före paus innebar att Houllier möblerade om i laget och Fowler fick kliva av i pausvilan. Några dagar senare var han klar för Leeds. Det är ingen spelare som orsakat en sådan känslostorm inom mig vid en försäljning som Fowlers gjorde. Min omgivning uppfattade mig som så bedrövad att jag fick blommor, vilket exklusive födelsedagar och studenten aldrig har hänt, varken före eller efter Fowlers flytt.
Efter några år i Leeds och Manchester City (vilket lär göra honom till den potentiellt mest avskydda Liverpoolspelaren hos Manchester Unitedsupportrar, en scouser som spelat för de tre värsta rivalerna) hände det som många kanske skulle anta vara naturligt, återkomsten. Det är väl på många sätt uppenbart att en spelare med smeknamnet gud skall återuppstå. På frågan om det verkligen stämde att han inte ens tittade på kontraktet innan han skrev på igen för Liverpool berättar Fowler om hur den dagen utspelade sig för honom. ”Jag visste att det förekom diskussioner, men jag var inte en part i dessa samtal då det var Liverpool och City som diskuterade med varandra. Jag var ute på golfbanan när jag fick samtalet om att jag kunde förhandla med Liverpool, då åkte jag direkt till Melwood och skrev på omedelbart.”
Det var givetvis inte samma spelare som kom tillbaka, skador och ålder hade tagit ut sin rätt, men på många sätt var det ändå ett smart drag av Benítez. Fowler fyllde en funktion som truppspelare, och även om han inte erkänner det själv så var han nog mer beredd att acceptera en sådan roll 2006 än hur det såg ut i början av 2000-talet. Under våren 2006 visade Fowler tillräckligt mycket för att få ytterligare en säsong och ett mer värdigt avslut än att tas av i halvtid för att sedan försvinna från klubben kom då i maj 2007 startade på Anfield mot Charlton vilket kom att bli hans sista match i Liverpoolrött. Han bar kaptensbindeln den matchen och klev av med några minuter kvar att spela till publikens ovationer. Den här gången fick publiken chansen att säga farväl, och Fowler fick samma möjlighet själv. Jag vet att alla inblandade kände att det var ett katharsisögonblick.
Fowler har ägnat tiden efter Liverpoolkarriären med att spela för olika klubbar på olika nivåer, men det är bara i Liverpool som Fowler nått några högre höjder som spelare. Utanför fotbollen har han lyckats väldigt väl med sina investeringar, och äger ett flertal fastigheter både i England och andra länder. Som de flesta andra profilspelare får han ägna en och annan dag åt att vara expert i en fotbollsstudio och han har själv planer på att bli manager. Om han skulle kunna träna Liverpool i framtiden? ”Självklart!” är Fowlers svar.
Robbie Fowler i Sverige med matchen mot Queens Park Rangers som en slags kuliss. Givetvis fick Fowler frågan om hur han trodde det skulle gå i matchen. Han trodde på en målsnål affär då han ville minnas att det varit uddamålssegrar mellan lagen när de spelat mot varandra och efter en ganska lång betänketid svarar han att det kommer sluta 2-1 till Liverpool. Det är dumt att tvivla på gud, för givetvis vann Liverpool matchen med 2-1 efter ett sent nickmål av Steven Gerrard.
