Säsongssammanfattning 2013-14, Del 1: Borta nja, hemma bäst
Mattias Herner sammanfattar i tre delar säsongen som bjöd på så mycket känslor, minnesvärda ögonblick, tilltagande förväntningar, brustna drömmar och kanske framför allt: mål, mål och mål.
Säker start
Brendan Rodgers första säsong bjöd på en riktigt tuff inledning (det här året var det David Moyes som fick det hårda paketet) och vi vet sedan tidigare hur viktigt det är att få en bra grund att stå på när höstvindarna friskar i och att det mentalt adderar extra press att redan efter en handfull omgångar ha ett gap på 7-9 poäng till toppen. Även om det inte alltid är ligaguld som är det realistiska målet, och säg nivån för fjärdeplatsen är det intressanta, är det knäckande att redan under senhösten vinka titeln adjö. Utrymmet för marginaler är absolut noll och laget måste hålla jämna steg OCH prestera ytterligare bättre för att knappa in.
Den här gången blev det annorlunda. Spelschemat var hyggligt i starten och Liverpool sparkade igång med 3x1-0. Det var ett kontrollerat, ganska cyniskt Liverpool som i matcher som präglades av ytterst få målchanser åt något håll och begränsat med anfallsfotboll såg till att Liverpool under långa perioder hade fullt kommando över händelserna och genom Daniel Sturridge gjorde det målet som var nödvändigt för att bärga 3 poäng. Laget började pressen längre ner i planen först när motståndarna utgjorde ett hot och hushöll oerhört smart med krafterna, särskilt när laget gick ut i andra halvlek med en 1-0-ledning. Var det här "det nya Liverpool" vi skulle vänja oss vid att få se? I efterhand kan vi svara ett rungande NEJ på den frågan.
Annars var det ögonblick som stack ut mest under augusti troligtvis Simon Mignolets straffräddning på stopptid mot Stoke i premiären efter att belgarens debut annars präglats av många darriga insatser. Hur många Liverpoolfans dolde inte ansiktet i händerna när domaren blåste i minut 90 och tänkte "det blir en sådan säsong igen" efter att Liverpool ånyo misslyckats med att avgöra en match och knyta ihop säcken.
Skilda världar hemma och borta
Tre raka segrar och serieledning – det är såg ju alldeles strålande ut och Luis Suarez frånvaro hade än så länge inte satt några spår resultatmässigt. Spelmässigt var det dock inte bländade i offensiven och hemma mot Southampton i omgång fem var det ett mycket fantasilöst Liverpool som genomled en frustrerande hemmamatch. Trots att backlinjen formerades enligt Touré-Skrtel-Sakho-Agger (hemma mot ett mittenlag…) tilläts bortalaget kvittera på en fast situation där hela sekvensen från att stressat spel ger bort en hörna till ”bevakningen” på den samma är riktigt uselt agerat. Lägg till en svängig match på Liberty Stadium dessförinnan där Jonjo Shelvey spelade 2-2 med sig själv och vi var nere på jorden igen. Men, 10 poäng efter fem matcher höll snittet för kvalplatsen till Champions League (det har blivit lite av en vedertagen sanning att 76 poäng ska räcka, ofta med lite marginal, till fjärdeplatsen i Premier League) och Suarez avstängning var nu avklarad.
Omgång 5-6 bjöd på omvända världen sett till övriga säsongen så till vida att Liverpool förlorade hemma och vann borta. Vad som följde resten av året kanske inte ska beskrivas som blandade resultat eftersom trenden var högst tydlig: Liverpool vann hemma och fixade max oavgjort borta med ett undantag. För att bredda bilden något var spelschemat klart svårare på bortaplan och de tre svåraste matcherna under året – på Emirates, Etihad och Stamford Bridge – återfanns under den här perioden. På hemmaplan hittade laget dock spelglädjen och målen började rulla in i en strid ström framåt.
År 2013 avslutades med sex raka segrar på Anfield med totalt 23-5 i målskillnad, men Liverpool vann bara 1 av 7 bortamatcher (rätt imponerande dålig utdelning med tanke på att laget hade 13-17 i målskillnad) september till december, den egentliga orsaken snarare än snedstudsar och halkningar till att det inte blev någon busstur genom centrum den 12 maj det påföljande året.
Från den här tiden på säsongen minns vi i positiv bemärkelse Suarez uppvisning hemma mot Norwich, hur firma S&S lyfte mot allt högre höjder, att Sterling började hitta in i målprotokollet samt 5-0-utskåpningen av Tottenham på White Hart Lane. På minussidan är det svårt att undkomma underprestationen borta mot Hull City, Rodgers val att matcha en trebackslinje borta mot Arsenal samt ”nästan”-insatserna mot Manchester City och Chelsea. Att en av Mignolets få tavlor under säsongen kom i ett så kritiskt skede av en match mot en toppkonkurrent var högst olycklig och lägg till en svag effektivitet framåt samt svajande domslut så firade vi nyår med känslan av att Liverpool på allvar tack vare hemmaformen höll CL-tempo, men inte riktigt räckte till mot de allra största.
Vad gäller Raheem Sterlings avblåsta friläge på Etihad håller jag inte det som särskilt avgörande. Liverpool tog ledningen med 1-0 snart efteråt och det vore en alldeles för förenklad kontrahistorik att påstå att matchen efter 1-0 (om Sterling inte blivit avblåst och nätat) hade utvecklat sig exakt likadant så att Liverpool hade gjort 2-0 enligt vad som faktiskt hände. Snarare hade Manchester City ökat trycket precis likt det som hände efter 1-0-målet (det verkliga).
Tabelltoppen på nyårsafton
Arsenal 42 p
Man City 41 p
Chelsea 37 p (en match tillgodo)
Everton 37 p
Liverpool 36 p
Stabilitet sökes
Så här halvvägs in på säsongen hade vi börjat vänja oss vid målföreställningar på hemmaplan efter en explosion i första halvlek, med ett irriterande stående baklängesmål efter paus. Överlag var defensiven ett problem och laget höll bara nollan i två av sexton matcher från mitten av september och året ut. José Enriques långtidsskada med spridda skurar av frånvaro hos framför allt Daniel Agger (dansken spelade bara 357 minuter i ligan 1 sep-29 dec) ställde till stora problem för Brendan som tvingades flyttade runt i variant efter variant utan att hitta en stabil backfyra. 2014 inleddes dock med en ny nolla, men det blev trots hemmaplan bara 2 mål framåt den här gången när Hull kom på besök.
Den 12 januari tog så Liverpool en efterlängtad 3-poängare på bortaplan i en match mot Stoke City som lika många andra matcher var ett koncentrat av hela säsongen. Liverpool gjorde 5 mål utan att direkt förta sig och så fort det behövdes, men lät samtidigt motståndet gång på gång promenera genom mittfältet och in för att reducera eller kvittera.
Man kan tycka att Rodgers och laget skulle ha blivit förvarnade med tanke på hur öppet det var mot Stoke, men i stället åkte laget på en käftsmäll i den följande hemmamatchen mot Aston Villa. Efter sju raka hemmavinster och max 1 insläppt mål skar Aston Villa upp Liverpool med samma enkelhet som en obducent sprättar en död buk och Birminghamslagets 2-0-ledning efter 36 minuter var i underkant. En mycket viktig reducering alldeles före halvtidsvilan gav Liverpool fotfäste, men efter Steven Gerrards kvittering i minut 53 fanns inte riktigt kraften i laget att gå efter segern. På 40 minuter skapade sedan laget bara en riktig målchans.
Mot Everton i matchen efter var det dock Liverpool som styckade upp motståndet. Liverpool rivstartade i Merseysidederbyt på Anfield och 3 mål inom en kvart i första halvlek avgjorde det hela som tävlingselement. Hade Sturridge agerat mer kyligt från straffpunkten med timmen spelad hade det här kunnat rinna iväg till en riktigt pinsam historia för Everton. Som en parentes kan noteras att Liverpool och Manchester City gjorde 13 av de 39 mål som Everton släppte in under säsongen.
Bortaspöket hemsökte dock fortsatt laget och efter fotbollsgodiset i derbyt väntade en torr levergryta på The Hawthorns. En bra, stabil matchöppning av Liverpool som tar ledningen i första kände vi igen, men den här gången var det inte totalpressen framåt utan mer en kontrollerande insats i stil med de tre matcher som inledde säsongen. Men som vi hade lärt oss så dags kunde det när som helst droppa in något bakåt. En hemskt vårdslös passning av Kolo Touré gav Anichebe öppet mål och psykologiskt var det för mycket för laget som mest svor åt sig själva och spelade på domslut resten av matchen. Det här var en av de matcherna under säsongen där ett enda mål så tydligt ändrade förutsättningarna och för mig är de här två bortkastade poängen en av de mest konkreta sakerna på listan över vad som kostade oss guldet.
Trots att fler och fler offensiva spelare på individuell basis hade börjat blomma ut under säsongen fanns inte den sammansvetsade lagmaskinen där, vare sig spelmässigt eller mentalt. Tron på att kunna fixa det efter att ha hämtat upp eller att ha tappat en ledning, ledarna som kliver fram och visade vägen och en erfarenhet som håller huvudena kalla i pressade lägen var alla ting som Rodgers unga elva ännu inte riktigt hade förvärvat. Drygt 3 månader senare var just detta faktorer som hade kommit väl till pass och vars avsaknad kan sägas ha fällt laget på sista sträckan, men innan vi hamnar där väntade en extraordinär och underhållande resa.
Fortsättning följer under söndagen i Del 2.
