Säsongssammanfattning 2013-14, Del 3: Sammanhang och kontinuitet
Mattias Herner sammanfattar i tre delar säsongen som bjöd på så mycket känslor, minnesvärda ögonblick, tilltagande förväntningar, brustna drömmar och kanske framför allt: mål, mål och mål.
Förstås först i ett sammanhang
Det är först om några år som vi kan sätta in den här säsongen i ett sammanhang och verkligen bedöma den och detsamma gäller förstås alla andra säsonger. Säsongen 2001-02, när Gérard Houllier ledde Liverpool till en andraplats bakom Arsenal, hade laget år för år successivt tagit högre och högre slutplacering och förväntningen var att Liverpool kommande säsong skulle göra en verklig attack på ligaguldet och etablera sig som en titelutmanare under de följande åren.
Andraplatsen 2001-02 blev dock inte början på en framgångsperiod, och inte ens slutet på en dito, utan mer en enstaka lyckträff under en era av tredje- och fjärdeplatser. Det samma kan sägas om säsongen 2008-09 som blev en sista uttömning innan Rafael Benítez kungadöme föll. Liverpool tappade 23 poäng till den efterföljande säsongen och sjönk från andra till sjunde plats. Exakt det omvända i poäng och placering jämfört med vad som skedde 2013 till 2014 alltså.
Vi får inte bli en dagslända
En del klubbar lägger alla ägg i en korg, vrider in och ut på finanserna och storsatsar en säsong när det får bära eller brista. Det är fullt medvetna om att de lever på lånade tillgångar, men fixar de en tung titel har de åtminstone något att hålla i när allt rasar. Dock kan inte ens det motivera en totalt grundlös satsning och Leeds United får agera som avskräckande exempel här. Sedan har vi lag, eller snarare årgångar av lag, då allting faller på plats i en mix av maximerad potential och tillfälligheter. Här hittar vi typiskt en samtida utveckling och utväxling av flera vid det laget rätt så okända spelare, den där forwarden som en säsong i sitt liv sätter 25-30 baljor, en sjukstuga som dammar igen för att det finns så lite att göra, billiga fynd under transferfönstret, och så vidare. Ofta brukar man rätt snart få känslan av att de bara får en chans, för att det just då är så mycket gynnsamt och så många planeter som radar upp sig att det omöjligt kan hålla ihop längre och att storklubbarna kommer att rycka iväg de nya stjärnskotten. Ett sådant lag kan mycket väl rasa till en mittenplacering nästa säsong, men har en helt annan sund bas att stå på och kommer i alla fall att dra in stålar på att sälja sina bästa spelare.
Framför oss kan ligga en säsong där Liverpool lottas mot Real Madrid, PSG och Roma i gruppspelet i Champions League och inte ens går vidare till åttondelsfinal, en höst där splittringen mellan liga och cup gör att vi halkar efter i tabellen och till slut trillar in på en femteplats, följt av en sommar då Luis Suarez lämnar samtidigt som Steven Gerrard lägger skorna på hyllan. I så fall kommer vi att står där och börja om igen och blicka tillbaka på säsongen 2013-14 som Chansen med stort C.
Min poäng, snarare än att det föregående stycket återger det mest troliga scenariot, är att det absolut viktigaste är att Liverpool lyckas etablera en stabilitet och kontinuitet. Ett lag som hela tiden är med uppe i toppen kommer förr eller senare att vinna titeln. Se bara på hur Liverpool under flera år tog sig till kvartsfinal, semifinal, final och totalseger i Champions League. Marginalerna var med oss ibland och mot oss ibland, men i grunden var vi år efter år ett av Europas bästa cuplag och då kommer till slut (i det här fallet omedelbart) utdelningen. Det finns bara en väg uppåt från en andraplats, men det finns många vägar ner.
En optimistisk och stabil utgångspunkt
Med det sagt står Liverpool FC på en fastare grund än på 10, 15, kanske 20, år. En skuldsanering är inte avklarad på några få säsonger, men blodflödet är stoppat och hjärtat pumpar i lugnare takt nu. Där det tidigare har funnits egenintressen, dolda agendor och direkta maktkamper har vi nu ett samförstånd mellan manager, styrelse och ägare. Självklart ska vi inte blunda för att Liverpool FC i grund och botten är en investering för John W Henry och Tom Werner, men den transparens och ömsesidighet i beslutsfattandet som nu sker har vi inte varit i närheten av på mycket, mycket länge. Vad gäller utbyggnaden av Anfield har det bara det sista året tagits fler konkreta steg i rätt riktning än på de föregående fem. Det finns en godkänd detaljplan som varit ute på remiss och uppköpet av fastigheter i hela förnyelseområdet är inne i sin absoluta slutfas. Det har tagit alldeles för lång tid och det är fortfarande flera år kvar innan den första matchen spelas på nygamla Anfield, men vi kan följa tydliga fotspår mot målet som inte längre är ett diffust luftslott.
Medan ägarna jobbar för en sund ekonomi, där prestation går före lönelyft och truppen inte får bli ett äldreboende, står Brendan Rodgers för ett sunt ledarskap och en hantering av spelarna på individnivå som Melwood inte har sett på decennier. Klubben står i dag inte på randen till ett avgrundshål där minsta felbeslut kan skicka allt till botten och varenda liten detalj måste inte finjusteras till perfektion nästa säsong. Dock har flera av konkurrenterna redan i dag ett försprång och kan fortsätta att rusta upp, så för att ta sig ikapp måste Liverpool agera lite snabbare, lite smartare och lite mer strategiskt.
Tomt bakom startelvan
Liverpool gjorde den gångna säsongen 13 ligamål i minut 80 eller senare, men bara i två matcher – 3-3 borta mot Everton och 3-2 borta mot Fulham – var något av målen poänggivande. På de avslutande åtta omgångarna gjorde laget inte ett enda mål efter minut 80.
Problemet är givetvis inte de elva målen som ”bara” ökade på ledningen, de hade gärna fått vara tjugo, utan att de sena poängavgörande målen var så få och att de sena målen inte dök upp alls under den sista femtedelen av säsongen. För mig är det här ett kvantifierbart bevis på att vi inte hade bänkspelare som kunde förändra en matchbild eller ens bidra med förnyad kraft och kreativitet. De spelare som byttes in och åstadkom något vettigt var de som togs in för att stänga igen butiken.
Att så få sena avgöranden kom och att de var ännu färre under slutet av säsongen ger också en stark indikation på att Liverpools ”fullt ös, medvetslös”-spel från minut ett tog rejält på krafterna. Under slutet av säsongen fick vi också smärtsamma exempel på att slutet av andra halvlek bara handlade om att hänga i för glatta livet.
Det här kommer inte som någon överraskning och det stod klart redan i augusti att den truppen Rodgers skulle ha att förfoga över var anpassad efter att vare sig matcherna eller pengarna från Champions League fanns att tillgå, men jag kan inte komma ifrån hur avgörande en värvning under januarifönstret hade kunnat bli och vilket pris sätter man på ett ligaguld?
Ny säsong, nya förutsättningar
Förutom förbättringspotential på en och annan position i startelvan är det uppenbart att Rodgers måste stärka upp truppen ganska rejält och kunna rotera kommande säsong utan att mönstra ett betydligt mindre slagkraftigt lag, men vad kan vi då vänta av våra konkurrenter?
Med en mindre övertro på sin egen förträfflighet hade Arsenal haft bättre chans i matcherna mot topplagen (3-6 mot City, 0-6 mot Chelsea, 1-5 mot Liverpool) och kanske blivit mästare. Rättar de till det blir de en titelkandidat nästa säsong. Med en bättre forwardsuppsättning, eller om vi ska vara ärliga en enda riktigt bra forward, hade Chelsea vunnit ligan. De kommer garanterat investera i frontlinjen under sommaren och med ligans bästa defensiv och förmåga att taktiskt utmanövrera toppkonkurrenterna delar de favoritskapet nästa säsong med Manchester City. De var det enda laget utan svagheter den här säsongen och jag ser dem inte bli sämre till nästa säsong. Addera en frisk Kun Agüero till målskörden och kanske en mittback så får vi ett ännu bättre lag.
Manchester United då? De har sågats rätt hårt, men likväl tog de 34 poäng på bortaplan, lika många som Chelsea och Manchester City, och bara 1 poäng färre än Liverpool och Arsenal. En starkt bidragande orsak till att United hamnade där de hamnade var om ni frågar mig att Moyes på Old Trafford försökte spela som det självsäkra vana-att-ha-spelet-laget som United var, men inte längre är. Hade Moyes anpassat spelet efter materialet och accepterat att inte alla prawn eaters applåderade efter varje anfall hade de inte exponerat sig så brutalt och tagit betydligt fler hemmapoäng. Det hade knappast räckt till att ta sig förbi Arsenal på fjärdeplatsen, som i år krävde rekordhöga 79 poäng, men prestationen på bortaplan gör att jag aktar mig noga för att räkna bort de röda djävlarna från topp 4 nästa säsong.
Trots att de kroknade på slutet i duellen med Arsenal blir det mycket intressant att se vad Roberto Martinéz gör med Everton framöver. Han har redan satt sin prägel på laget och fått utdelning både spel- och resultatmässigt. Nu stundar ”den svåra andrasäsongen” med spel i Europa som distraktion och före dess ett väldigt viktigt transferfönster för att kliva upp ett snäpp. Totteham slutade bara 3 poäng bakom Everton och de hade hjälp av att United hade en mellansäsong. De behöver förstärka på målgörarsidan och vågar de bara öppna plånboken och satsa på en forward i £25M-klassen kan de säkert… eller vänta nu.
En del klubbar genomgår en transformation, andra är inne i en evolution och ytterligare några måste säkra den nivån de befinner sig på. Flera manager står inför ytterst viktiga transferbeslut – det är alltså precis som vanligt – och mitt i allt har vi ett fotbolls-VM i Brasilien kloss inpå försäsongen. Det går inte att säga annat än att det är spännande tider som väntar och mycket kommer att ske som kastar om maktförhållandena och förväntningarna på vägen dit, men en sak vet jag: om 3 månader kör vi igen, i världens bästa liga.
