Šmicers sista spark
Idag ska vi minnas en hjälte i Liverpooltröjan. En skadedrabbad tjeckisk figur som våren 2005 var slut som spelare och som nog hade gjort sitt på den stora scenen. Att Vladimír Šmicer där och då skulle komma att spela en avgörande roll i tidernas mest ihågkomna Champions League-final hade nog ingen kunnat föreställa sig. Vi minns en fin karriär som många trodde var slut innan det sista kapitlet hade skrivits.
Vi tar det hela från början. I maj 1973 föddes Vladimír Šmicer i Decín, en stad i norra delarna av dåvarande Tjeckoslovakien. Sin fotbollsfostran fick han först i det lokala laget TJ Kovostroj Decín innan en av storklubbarna från huvudstaden lockade över honom. I rödvita Slavia Prag tog utvecklingen fart ordentligt då Šmicer tog steget från junior till seniorfotboll. Fina prestationer under flera år kröntes med en tjeckisk ligatitel 1996 under sista säsongen i klubben. Den sommaren skulle ju även EM i England komma att avgöras. Šmicer hade redan då slagit sig in i landslaget och i mästerskapet som följde tog sig Tjeckien hela vägen till final där man dock fick nöja sig med silvret.
Efter fina insatser i EM-slutspelet, där Šmicer gjorde ett viktigt mål mot Ryssland, var det dags för nya utmaningar och flyttlasset gick då vidare till Lens. Det blev tre säsonger i klubben och än idag är tjecken oerhört populär i norra Frankrike. Inte så konstigt eftersom Lens under säsongen 1997-98 tog sin hittills enda ligatitel, mycket tack vare Šmicer som var en av nyckelspelarna som bidrog med både mål och framspelningar. Det var nog också under denna tid i slutet av 90-talet som Šmicer spelade sin allra bästa fotboll. I Confederations Cup 1997 slutade han bland annat tvåa i skytteligan efter Romário med fem mål på lika många matcher.
Trots att Šmicer där och då hade uppnått mer än vad många andra fotbollsspelare har gjort så fanns det ju ytterligare ett kliv att ta. Då Gérard Houlliers Liverpool ville värva honom sommaren 1999 tvekade han inte en sekund och förväntningarna var såklart höga på den tekniske tjecken. Hur bra kunde han bli var frågan där och då? Potentialen till att bli en riktig världsstjärna fanns där, men de skador som nu började uppkomma med jämna mellanrum satte dock käppar i hjulen för honom. Efter att ha plågats av skador under sin debutsäsong skulle den andra säsongen på Anfield bli lite ljusare. Säsongen 2000-01 vann ju Liverpool som bekant en cup-trippel vilket innebar väldigt många matcher. Šmicer spelade den säsongen fler matcher än han någonsin gjort och bidrog till de olika cuptitlarna man vann.
Efterföljande säsonger skulle dock som sagt påverkas av skadeproblem. Nu och då fick fansen ändå se lite ljusglimtar, bland annat genom en del snygga mål. Šmicer var en teknisk offensiv spelare och hans position varierade en del mellan ytter, offensiv mittfältare och även anfallare. Flera tidigare lagkamrater har pratat om hur bra han kunde vara på träningar, men att oturen med skador alltid dök upp just när formen började återkomma. Med de skador han drog på sig tappade han också den fart som han tidigare hade utnyttjat så bra under första halvan av sin karriär. För varje säsong som gick blev det mindre och mindre matcher och när han väl var skadefri ansågs han inte längre vara tillräckligt bra.
För Tjeckien levererade han däremot hela tiden och när man summerar hans landslagskarriär blev det imponerande 27 mål på 81 matcher. Han blev målskytt i tre olika EM-turneringar (1996, 2000 & 2004) och gjorde bland annat det avgörande målet i den otroliga vändningen mot Holland i EM-2004, en match som rankas som kanske hela EM-historiens bästa.
När Rafa Benítez påbörjade sin första höst som Liverpooltränare 2004 hade man nästan glömt bort att Šmicer fortfarande var en del av truppen. Efter EM-slutspelet i Portugal gjorde Šmicer en omfattande knäoperation som innebar att han missade halva säsongen. Det var inte ens säkert att operationen skulle lyckas och det fanns en risk att tvingas avsluta karriären vid 31-års ålder.
Liverpool var som ett nytt lag efter Benítez inträde, med mycket spanska influenser och nya roller för en del tidigare spelare. När Šmicer i februari 2005 äntligen återvände efter sin skadefrånvaro var det nog inte många som räknade med att han överhuvudtaget skulle ingå i tränarens planer. Om han inte redan tidigare var slut som spelare så hade knäskadan definitivt satt spiken i kistan.
Våren 2005 var ju dock en mycket speciell vår. Liverpool hade ju nämligen tagit sig vidare till slutspelet i Champions League. Skadeproblem fanns det även gott om hos de andra spelarna i laget, vilket gjorde det omöjligt för Benítez att inte spela Šmicer mellan varven. Han började sakteliga få lite inhopp här och där. På vägen till finalen i Istanbul hoppade Šmicer in i en del matcher då Liverpool slog ut Leverkusen, Juventus och Chelsea. I ligaspelet där man jagade en fjärdeplats blev det också några framträdanden, men överlag gjorde tjecken inget större väsen av sig överhuvudtaget.
I säsongens sista betydelselösa ligamatch hemma mot Aston Villa valde Benítez att vila flera spelare inför Champions League-finalen och ställde därmed upp med ett reservbetonat lag. Šmicer fanns då inte ens med på bänken. Det hade under våren blivit klart att klubben inte skulle förlänga hans kontrakt och Šmicer var väldigt besviken över att inte ens få ta farväl av Anfield-publiken där han ändå hade spelat i sex säsonger. Šmicer insåg där och då att hans Liverpoolkarriär fick ett tråkigt slut, han räknade inte överhuvudtaget med att ingå i truppen som skulle spela final i Turkiet tio dagar senare.
När jag själv var på plats i Liverpool och Echo Arena 2015 för tio-års jubileet av miraklet i Istanbul så var största delen av truppen samlade. Šmicer avslöjade då att han helt enkelt hade släppt fotbollen totalt efter petningen mot Aston Villa. Han hade tagit sina grejer och åkt ut till golfbanan där han tillbringade kommande dagar. Medan de andra spelarna var totalt fokuserade på finalen mot Milan stod Šmicer och tränade på sin golfsving då telefonen plötsligt ringde. ”-Kom tillbaka till Melwood, du ingår i truppen som ska åka på Champions League-final”.
Hur historien sedan skulle komma att skrivas hade nog varken Šmicer själv eller någon annan kunnat föreställa sig. Trots att han nu hade fått en plats i truppen sågs det ju ändå som osannolikt att han skulle få någon speltid. I startelvan fanns han givetvis inte med och knappt hade domaren blåst igång matchen innan Milan tog ledningen. Halvvägs in i första halvleken brast dock ljumsken för Harry Kewell. Den skadedrabbade australiensaren tvingades utgå, men att en lika skadedrabbad tjeck skulle vara den första som byttes in var minst sagt oväntat. Hur som helst så dog ju matchen ändå när Milan av bara farten sprang in med två mål till innan paus och därmed punkterade tillställningen.
I andra halvlek inträffade dock sex oförglömliga minuter som förändrade allt. Steven Gerrard reducerade först innan Didi Hamann två minuter senare spelade bollen i sidled till Šmicer som befann sig i en position utanför straffområdet. Tjecken drog till med ett lågt skott som Dida i målet hade problem att se. Bollen smet in i ena hörnet och om man bara ryckte på axlarna vid Gerrards reducering så infann sig plötsligt hopp och tro på att matchen på riktigt levde nu. Ni har säkert sett gubben som håller sig för pannan när målet visas på TV-bilderna, han symboliserar nog vad vi alla kände där och då. Några minuter senare kom ju ytterligare ett mål som innebar 3-3 och en mirakulös upphämtning.
Nu ska vi dock inte beta av varje detalj från denna magiska kväll utan vi fokuserar ju på en av de osannolika hjältarna. När 90 minuter och förlängning var färdigspelade hade Šmicer spelat fler minuter fotboll än han hade gjort på evigheter. Ställningen var fortfarande 3-3 och straffar skulle avgöra finalen. Benítez klargjorde för den rutinerade tjecken att han räknade med honom som en av fem straffskyttar. Efter tre Liverpoolstraffar hade Hamann och Cissé gjort mål, medan Milan hade satt två av fyra och utjämnat inför Liverpools fjärde straff. Då var det Šmicers tur.
Tjecken skulle som sagt lämna klubben till sommaren och detta var hans sista insats i den röda tröjan. Med sin sista spark för klubben visste han vad som stod på spel. Han stegade fram, tog en lång ansats och placerade sedan in bollen till höger medan Dida gick åt vänster. Šmicer kysste klubbmärket och lämnade över all press på Milan. När Dudek sedan räddade Shevchenkos straff var miraklet fullbordat. En av fotbollshistoriens mäktigaste vändningar var ett faktum.
Historierna och anekdoterna kring Liverpools femte europacuptitel är näst intill oändliga. Vi kan prata om Gerrard, Carragher, Alonso eller Dudek hur länge som helst, men att en slutkörd tjeck skulle ha en så stor inverkan på det hela är som sagt en story i sig. Šmicer hade gott och väl kunnat spela en avgörande roll i en Champions League final i slutet av 90-talet, men att han som en bortglömd haltande 32-åring med enorm skadehistorik skulle bli en av de stora hjältarna hade nog inte ens den galnaste människan kunnat fantisera om. Ett mål i matchen och ett i straffsparksläggningen skrev om manuset i sagan som ju egentligen redan var slut. Šmicer har senare berättat om hur karriärsdefinierande hans sista spark för Liverpool var. ”Hade jag missat och vi hade förlorat hade jag aldrig kunnat återvända till Liverpool, alla hade kommit ihåg mig som den som missade en straff i Istanbul”. Nu är Šmicer istället ihågkommen som en hjälte och trots att hans karriär innehöll så mycket mer så är det tveklöst Istanbul 2005 de flesta förknippar tjecken med.
När Liverpool hade firat klart med pokalen inne på Atatürk-stadion fortsatte firandet sedan på spelarhotellet. Šmicer i sällskap med Milan Baroš och Igor Bišcan valde dock att smita ut på stan och fira med fansen denna episka natt. Enligt legenden gick Šmicer hela natten runt med en enorm segercigarr, tydligen den största cigarr som någonsin hade skådats!
När det värsta firandet hade lagt sig var ju dock Šmicers Liverpoolkarriär över. På sommaren flyttade han gratis till Bordeaux där han gjorde en fullt godkänd första säsong innan skadorna återigen hindrade honom andra året. På ålderns höst återvände han sedan tillbaka hem till Slavia Prag där han fick vara med och hjälpa klubben tillbaka till den tjeckiska ligatronen. Våren 2010 tackades Šmicer av och fick motta enorma hyllningar i sin avskedsmatch.
Jag nämnde tidigare att jag var i Liverpool 2015 för evenemanget på tio-årsdagen av miraklet i Istanbul. Šmicer och de andra hjältarna berättade då om sina minnen, drog anekdoter och kollade på höjdpunkter av finalen och vägen dit. Mellan varven stämde de tusentals fansen i konsertarenan upp i sång för de olika hjältarna och Šmicers sång dundrade på lika högt som alla andra spelarsånger.
”He's Czech, he's great, he's Paddy Berger's mate, Vladimiiiiir, Vladimiiiiir.”
På flygplatsen dagen efter råkade jag få syn på ett bekant ansikte. Jag rös till när jag insåg vem det var som kom gående. Just det, Vladimír Šmicer. Jag inväntade hans toalettbesök och gick sedan fram och frågade efter en bild. Han var hur trevlig som helst och vi pratade kort om hur mäktig kvällen innan hade varit med alla supportrar som hyllade hjältarna. ”It was really, really amazing, with all the fans”, konstaterade han. Jag passade även på att nämna den anekdot han hade berättat om från golfbanan, då han mitt i allt fick reda på att han skulle åka med till Istanbul. Han skämtade om situationen och var glad över att telefonen hade ringt. Jag tackade för stunden och önskade honom lycka till på golfbanan dit han ironiskt nog erkände att han var på väg även denna gång.
Källor: Liverpool Echo, lfchistory.net, theanfieldwrap.com
