The Kop Stand - Känslorna inför United
Imorgon förmiddag, 13:30 svensk tid, ställs ligagiganterna Manchester United och Liverpool mot varandra i ett tungviktarmötet. Ligatvåan och ligatrean är långt ifrån Manchester City men slåss för att säkra Champions League-plats nästa säsong. I The Kop Stand denna vecka berättar redaktionsmedlemmarna om sina känslor inför matchen.
Liverpool - Manchester United (eller Manchester United - Liverpool som imorgon) är definitivt däruppe bland de allra största matcherna i Europa, om inte i världen. Det är Englands två mest framgångsrika klubbar som ställs mot varandra inför rekordhöga tittarsiffror och med den egna stadens ära på spel. Merseyside- och Manchesterderbyt får ursäkta - det här den stora matchen i nordvästra England.
Spelet har dock inte levt upp till matchens magnitud de senaste åren och vi får backa nästan på dagen två år tillbaka i tiden innan vi hittar en vinnare (2-0 till Liverpool i Europa League den 10 mars 2016). Sedan dess har lagen, efter flera sömnpillerhistorier signerade José Mourinho, delat på poängen.
Min känsla är att morgondagens drabbning kommer att gå i samma spår som de gjort sedan Mourinho tog över United; ett Liverpool som går för tre poäng stängs ned av ett lågt stående försvar och en makalös sista utpost i David De Gea. Matchen slutar 0-0 alternativt 1-1 och Mou håller avståndet ned till Liverpool och övriga konkurrenter om andraplatsen till två pinnar.
Drömscenariot vore dock att Liverpool (nästan) upprepar den magiska veckan i mars från 2009 då man följde upp 4-0 och avancemang till CL-kvartsfinalen hemma mot Real Madrid med 4-1 mot Manchester United på Old Trafford.
/Erik Segerström
Känslan inför Manchester United borta är blandad. Vi har spelat upp oss, agerat som ett mer sammansatt lag och vunnit det mesta under senare tid ganska komfortabelt. Därför finns det fog för att ha bra känsla inför helgen, samtidigt som denna period som sett positiva känslor växa fram bestått i matcher mot lag Liverpool ska slå. Imorgon kommer ett av vårens stora test som Jürgen Klopp och Liverpool ska bestå. Det är lite svårt att veta var Mourinhos lag står för närvarande, men känslan är att de också har en uppåtgående trend.
Rent taktiskt är det aldrig lätt att möta Mourinho på bortaplan. När de reser handlar det som bekant ”bara” om att få hål på bussen, men imorgon lär matchen vara desto mer öppen. Däremot vill Mourinho aldrig ha böljande fotboll utan vill kontrollera tempot själv. Nyckeln blir att inte låta de göra det utan att i vanlig ordning störa med hög press och frenesi över längre perioder, samt att under övriga stunder kunna bevaka, stänga till och stå upp fysiskt för det kommer det sannerligen också att krävas. Sannolikt kommer det sättas en fysisk prägel på matchen för Mourinho vet att Liverpool till större del gynnas av att få pressa och kontra mot lag som försöker spela sig igenom längs marken. Med det sagt kanske inte Mourinho inser att deras eget spel längs marken inte är tillräckligt bra för att ta sig igenom Liverpool utan att ta för stora risker om att bli utsatta för omställningar. Men lite självinsikt har nog karln fortfarande kvar.
I det fysiska spelet har Mourinho många vassa kort att spela ut och han gynnas nog av att slå en del långt och utnyttja Lukaku, Pogba och kanske Fellaini i delar av eller hela matchen. På så vis kan de vinna ner bollen högre upp och sätta Alexis, Martial och Lingard i spel i farliga ytor. En sådan matchbild ställer höga krav på Henderson, Can, van Dijk och Lovren att mäta sig i duellspelet. Matchar vi Manchester United där kan vi alltid ge oss själva möjligheten att ställa om och såra dem. Jag tror dock inte på en alltför chansrik tillställning.
Tippar 1-1, Firmino hänger.
/Ludvig Lundqvist
Känslan är oviss. En efterhängsam irritation att United lyckades vända på steken mot Crystal Palace är fortfarande påtaglig. En poängförlust för Mourinho i den matchen hade smakat bra inför lördagens drabbning. Ett oavgjort resultat i den matchen hade inneburit att lagen gått in i matchen med samma poäng – men så kul fick vi inte ha det.
En klassisk sex-poäng väntar och med den en känsla av att det finns mer att förlora än att vinna för Liverpool. En förlust skulle öka avståndet till fem poäng i ligan – ett ganska kraftigt försprång med åtta matcher kvar av säsongen. Jag är sällan förhoppningsfull inför matcher av stor dignitet som denna. Men jag känner en försiktig optimism.
Oavgjort har varit melodin på senaste tid för dessa möten och tycks vara ett sannolikt scenario även denna gång. Men det känns som att Liverpool har bra momentum just nu och kan med lite tur lyckas få med sig ett drömresultat från Old Trafford. Jag tror att det slutar 2-1 till Liverpool med den evigt heta Salah som matchvinnare.
/Johan Cedervall
Egentligen kan mina funderingar inför matchen sammanfattas i en önskan. Eller två. Att vi efter matchen vare sig kommer att prata om domaren eller David de Gea.
Vi är många, i alla fall i Liverpoollägret, som har slagits av hur ostrukturerat, svagt och obefintligt Manchester Uniteds kreativa och offensiva spel har sett ut i flera matcher. Trots beskedligt motstånd och hemmaplan har det varit svårt att hålla sig undan att byta kanal eller gå och göra något nyttigare som att rensa golvbrunnen i badrummet. I början hette det att de hade lätt spelschema, sedan att deras små marginaler och tur skulle ta slut, sedan att det svaga spelet inte kunde hålla och… och ändå har de hållit andraplatsen bakom Manchester City i stort sett hela säsongen. Det går ju inte att undvika foliehattstämpel utan att erkänna att det måste finns något de gör bra.
Matchen mot Crystal Palace innehöll två nyckelmoment till Manchester Uniteds fördel. Det första var den pojklagsartade oförmågan att hålla offsidelinjen i samband med Chris Smallings 1-2-mål. Reducering var billigare än gratis och kom alltför snabbt för att inte svänga på vågskålen vad gällde psykologiskt övertag i matchen. Det andra nyckelmomentet sker i det första anfallet efter Romelu Lukakus 2-2-mål, när Crystal Palace har chansen att returnera en omedelbar snyting och David de Gea i stället bjuder på en väldigt, väldigt vass räddning. Efter det kunde det bara finnas en vinnare.
Jag tänker inte prata mer om de Gea än så eftersom hans betydelse för laget, än mer i fjol, är välbehandlad. Jag vidhåller att jag har sett knappt ens en kompetent 60-minutersinsats av Manchester United den här säsongen, jag har kanske valt fel matcher, men något mer än en vettig målvakt måste de ju ha bland sina styrkor.
En annan sak som José Mourinhos lag alltid har varit bra på är riskminimering och skadebegränsning och här fungerar de elva spelarna som ett kollektivt. Genom att stänga ner ytor och tvinga motståndarna till avslut från fel ytor blir det mesta de Gea har att stå i rutinfångster och en och annan blockering ut till hörna. Som ett resultat av att de håller nere motståndarchanserna, och därmed baklängesmålen, till ett minimum är de också nästan alltid med i matcherna resultatmässigt, något som är viktigt för att mentalt orka hänga i och kraftansamla för en måljakt under slutet av matcherna. Det är inte många minuter under säsongen som de har varit i ett tvåmålsunderläge exempelvis.
En tredje faktor är att även om det offensiva laget Manchester United inte flyter fram har de tillräckligt med individuellt skickliga spelare för att maximera utdelningen under de perioder när de får det att stämma och har övertaget i matcherna. Då kvittar det att 40, 50, 60 eller 70 minuterna är smönpiller av Mourinhomördande fotboll.
Det omedelbara resultatet som poppar upp vid spekulation om slutresultat är 1-1 och detta "okej för båda, men inte jättebra"-resultat får bli min gissning. Lukaku och Virgil van Dijk står för målen.
/Mattias Herner
