Wolverhampton Wanderers - Liverpool 3-0: Nu är det kris
Det var ett, redan på förhand, sargat Liverpool-lag som äntrade Moulinex Stadium under lördagseftermiddagen. Det var ett, om möjligt, än mer sargat Liverpool-lag som lämnade arenan några timmar senare.
Ändringarna i startelvan sedan FA-cup uttåget veckan innan var inte särskilt många. Joel Matip ersatte Ibrahima Konate, då den sistnämnde ådragit sig en skada, och Darwin Nunez återfanns i laguppställningen, som tog plats i Harvey Elliots ställe. Utöver det var det samma elva som vi i mångt och mycket har börjat vänja oss vid på den senaste tiden. Mittfältstrion Keita - Bajcetic - Thiago har uppenbarligen gjort ett bra intryck hos Jurgen Klopp, då man återigen blev belönade med startplatser.
Innan matchen ens blåstes igång befann sig Liverpool på en riktigt dålig plats som fotbollsklubb, sett till förväntningarna på klubben. Ungefär 10 minuter efter att matchen blåstes igång, kunde man för sig själv konstatera att uppförsbacken återigen hade växt sig än brantare. Efter ett ruggigt passivt försvarsspel signerat Joel Matip, råkade han på egen hand styra in ett lågt inspel från höger i eget mål och 1-0 var ett faktum. För många lag i fotbollsvärlden kan ett tidigt insläppt mål ses som en väckarklocka. Men uppenbarligen inte för dagens Liverpool. I stället för att vakna av väckarklockan, snoozade man vidare och somnade om. 2-0 kom bara av farten på en fast situation av hemmalaget. Alissons och Joe Gomez kommunikation verkade icke-existerande och den sistnämndes nickrensning rätt in i den farliga zonen i eget straffområde, där det kryllar av motståndare, får ses som ett kvitto på det hela. Efter lite studsar hit och dit kunde mittbacken Craig Dawson dundra in bollen i mål och fira framför hemmafansen. Jag drog mig till minnes 7-2 förlusten mot Aston Villa för ett par år sedan och konstaterade att det här mycket väl kunde bli en repris på det hela.
Men när andra målet kom vaknade Liverpool till och klev i alla fall halvvakna upp ur sängen. Man fick i alla fall stopp på blödningen. Man började ta över lite kontroll i matchen och skapade ett par målchanser, men inte mycket mer än så. Faktum var att när bägge lagen klev in i halvtidsvilan, var 2-0 underläget inte på något sätt oförtjänt. Liverpool hade uppträtt energifattigt och arrogant. Känslan var att andra halvlek inte kunde bli mycket sämre.
Det blev en rejäl uppryckning från Liverpool efter pausvilan. Nu var det ett lag som kämpade, spelade med intensitet och kreativitet. Stundtals pulveriserade man motståndarna, som under de senaste glansdagarna, och tryckte ner hemmalaget lågt på egen planhalva. Men den viktigaste faktorn för att förändra fotbollsmatcher saknades fortfarande. Mål. Visst var man nära vid ett par tillfällen och hade kanske lite otur med både studsar och domslut. Men som det så bekant heter så förtjänar man tur och kanske är det så enkelt att Liverpool i dagsläget inte förtjänar tur på fotbollsplanen.
Den här positiva scenförändringen pågick under halvlekens första cirka 20 minuter, men sedan verkade energin ta slut. I stället gick man tillbaka till ett långsamt bolltempo, slarvigt passningsspel och ett spel som präglades av låg intensitet. Wolverhamptons 3-0 mål fick bli ett kvitto på det hela. Slarvigt bolltapp på mitten och en kontring i baken, där defensiven återigen gav motståndarna oceaner av ytor att löpa in i.
Därefter kändes det som en evig lång väntan på slutsignalen. Det var ett sargat Liverpool som uppträdde under slutskedet och när domaren blåste av kunde man konstatera att man fortfarande går och väntar på årets första ligavinst.
Härnäst besöker Everton Anfield i ett klassiskt Merseyside-derby. Ett Everton som tidigare under dagen besegrade Arsenal och verkar få ett uppsving med en ny tränare vid rodret. Och på andra sidan ett nedslaget Liverpool. Förhoppningsvis kan truppen ladda om under kommande vecka och prestera något mycket, mycket bättre än vad vi fick bevittna idag. För annars kan även den matchen bli väldigt, väldigt svettig.
