You'll Never Walk Alone - musikallåten som kom att bli den största fotbollshymnen av dem alla
Med anledning av Gerry Marsdens bortgång har vi på liverpoolsweden.se valt att återpublicera Mattias Herners genomgång av hur You'll Never Walk Alone gick från en amerikansk musikallåt till den kanske största symbolen för Liverpool Football Club. Trevlig läsning.
"Bajen, bärs och rakade brudar" får ursäkta, den idag mest välkända fotbollssången är med största säkerhet You'll Never Walk Alone. Det som en gång började som en gimmick på The Kop har idag blivit lika intimt förknippat med Liverpool FC som "the liverbird" - en klubblogo är inte längre komplett utan de världsberömda fem orden. You'll Never Walk Alone har successivt spridit sig till fotbollsvärlden utanför Anfield och kan nu för tiden höras på så vitt skilda arenor som Celtic Park och Bernabeustadion i Madrid. Och varthän i världen Liverpoolsupportrar reser då förstås. Men låt oss ta det hela från början.
Sambatakterna når Europa
Det kan kanske vara svårt att tänka sig, men organiserade sånginsatser från supportrar på fotbollsmatcher är en relativt ny företeelse. Ifall du bevistade en engelsk ligamatch i början av det förra seklet kunde du, förutom applåder, på din höjd få höra enskilda personer högljutt ventilera sina åsikter rörande det egna lagets spelare, motståndarna och som vanligt domaren. De första rapporterna om sång på Anfield dateras visserligen ända tillbaka till säsongen 1905-06, men jämfört med idag skulle de "sånginsatserna" stå sig rätt slätt.
1962 hölls VM i fotboll i Chile. TV:s intåg gjorde att fotbollsintresserade runt om i världen för första gången nu kunde följa matcher från andra sidan jorden. Förutom att européerna blev varse brasilianarnas fantastiska spel och teknik lade de märke till att den brasilianska publiken biföll sitt lag på ett sätt som man dittills inte hade upplevt: "Bra-zil, cha, cha, cha". Jag vet, varenda dagisunge kan fixa "röda laget, sha-la-la-la-la", men ni får tänka på att på den tiden var det här något helt nytt. Man kan kanske jämföra med att det i Italien är kutym att spontant applådera på operan efter ett särskilt snyggt eller svårt solo, på en svensk operaföreställning hade du förmodligen blivit utslängd om du började skrika och klappa händer mitt i akten.
Hur som helst, detta gjorde intryck på fotbollssupportrar i England som när höstsäsongen drog i gång den 18 augusti 1962 ville prova de sydländska takterna. Det har tvistats om vilket lag som var allra först, men eftersom Liverpool, som den hösten gjorde återtåg till den högsta divisionen, inledde ligaspelet på Anfield blev det just de, tillfällighet eller ej, som fick äran att starta en ny trend i England - ja kanske rent av i Europa. Någon gång under matchen mellan Liverpool och Blackpool började ett par i publiken försiktigt med "Liv-er-pool, klapp, klapp, klapp". Sakta men säkert hängde fler och fler på, en del torde ha vridit på sig besvärat, och tillslut rungade Liv-er-pool, klapp, klapp, klapp runt hela stadion. Vad spelarna tänkte när de hörde det hela kan man fråga sig (ironiskt nog förlorade Liverpool hemma för första gången på 29 matcher), men fotbollsvärlden skulle aldrig mer bli sig lik.
Från Broadway till Anfield
1942 inledde kompositören Richard Rodgers och textförfattaren Oscar Hammerstein II ett musikalsamarbete som bland annat gav världen Oklahoma! (1943), Carousel (1945), South Pacific (1949) och deras mest kända alster, Sound of Music (1959). I musikalen Carousel, som filmatiserades 1956, dök den så upp för första gången: You'll Never Walk Alone. Eftersom sången alltså komponerades för musikalen och inte bara plockades för att den var "inne", kan det vara av intresse att känna till i vilket sammanhang sången figurerar.
Som den grävande journalist undertecknad är, sprang jag naturligtvis genast ut och hyrde filmen (eller så skulle det kunna vara så att jag av en tillfällighet råkade hitta den på biblioteket när jag letade efter en dokumentär om Velvet Underground). Hur som helst fick jag en inlevelse att se mitt livs första musikal och ja, det kan nog mycket väl vara den sista. För oss som brukar börja skruva på oss när utökade instrumentalpartier hamrar in något sentimentalt och gråtfyllt budskap i filmer, är en musikal inte rätt väg att gå. Lita på mig.
Carousel är baserad på pjäsen Liliom av Ferenc Molnar och jämfört med musikalen innehåller filmen betydligt färre sånginslag (det kunde alltså ha varit värre). En intressant parentes är att den manliga huvudrollen i filmversionen ursprungligen skulle ha spelats av ingen mindre än Frank Sinatra. Men Frankie Boy tvingades hoppa av efter att ha ådragit sig en stämbandsinflammation och i stället valde man Gordon MacGrae. MacGrae är inte bara porträttlik Matt Le Blanc (Joey i "Vänner") utan hans rollkaraktär har ett minspel och kroppsspråk som är så nära "How yo' doin"-Joey att det nästan är löjligt.
Gordon MacGrae spelar Billy Bigelow som jobbar som inropare på ett tivoli. Hans uppgift är att se till att så många besökare som möjligt åker karusell (därav namnet, men troligen också för att sensmoralen i historien är att allt du gör kommer tillbaka till dig, ungefär). Billy är tydligen känd som en kvinnokarl, men en kväll dyker Julie Jordan (Shirley Jones) upp och på känt filmmanér går de från smågnabb till förlovning på tre minuter. Äktenskapet blir nu inte särskilt lyckat. Julie drar visserligen in tillräckligt med pengar för att de skall gå runt, men Billy drar rastlös runt utan jobb på dagarna. Dessutom behandlar han inte sin hustru särskilt respektfullt, vare sig i ord eller handling, och Julies vänner förstår inte hur hon kan hålla fast vid sin man.
Men Billys attityd förändras när han får reda på att Julie är med barn. Problemet är att Billy vill att hans barn skall få en trygg uppväxt och helst skulle han vilja ta sin familj bort från den lilla hålan i Maine. Men för det här krävs pengar och Billy övertalas av den skumme Jigger att genomföra ett rån. Rånet misslyckas dock och Billy blir dödligt sårad. Med orden att han älskar henne och att han gjorde det för deras dotter, dör Billy i sin hustrus armar. Julie vänder sig till sin kusin Nettie och frågar med rinnande tårar hur hon skall kunna klara att fortsätta leva och dessutom ta hand om barnet på egen hand. Nettie påminner då Julie om psalmen som hon lärde sin kusin för länge sedan. Som uppmuntran sjunger Nettie sedan You'll Never Walk Alone.
Väl i himlen får Billy ett erbjudande om att återvända en dag till jorden någon gång i framtiden, men han tackar nej. Flera år senare kallas han dock till Sankte Per som säger att hans dotter Louise har fått problem och frågar om Billy verkligen inte vill ta del av erbjudandet om en dag på jorden och dessutom få möjlighet att återupprätta sitt rykte. Till slut tackar Billy ja och återvänder till jordelivet på dagen för Louises examen. Där finner han sin dotter utan större framtidshopp. Hon har hela livet fått höra om "sin oduglige far" och att det kommer att gå lika dåligt för henne. I stället för att satsa på en utbildning tänker hon rymma från staden och bli skådespelerska.
Billy gör ett försök att övertala henne, men faller in i de gamla takterna och slår istället till henne lite lätt. Tiden börjar rinna ifrån honom och han beger sig till examensceremonin där rektorn håller ett avskedstal. Billy lyckas [osynlig] få Louise, och i förlängningen Julie, att tro på rektorns uppmuntrande ord om att alla där kan nå framgång om de bara tror på sig själva, och att så länge "she has hope in her heart, she'll never walk alone". Det hela avslutas med att rektorn säger: "låt oss så avsluta med en psalm jag lärde mig redan som liten". Och så stämmer samtliga elever, föräldrar, rektorn och Billy upp i You'll Never Walk Alone och inte ett öga är torrt (nåja).
Gerry Marsden (från Gerry & The Pacemakers) har berättat att han efter att ha sett filmen Carousel inte kunde få You'll Never Walk Alone ur huvudet och till slut lyckades han övertala resten av bandet att spela in den. You'll Never Walk Alone hamnade så på topplistan och eftersom det var ett Liverpoolband som hade spelat in låten, var det självklart att The Kop sjöng den. Det berättas att låten dessutom brukade spelas matchdagar på Anfield, men så en lördag dök den aldrig upp (det var kanske dags att förnya repertoaren och övergå till "nästa hit"). Då tog The Kop själva till ton och på den vägen är det.
You'll Never Walk Alone
You'll Never Walk Alone har spelats in av otaliga artister och grupper genom åren. Själv föredrar jag Elvis Presleys något "fläskigare" version framför Gerry & The Pacemakers, men även artister som Aretha Franklin, Louis Armstrong, Pink Floyd, Led Zeppelin och Placido Domingo har framfört sina tolkningar.
Hur kan det då komma sig att just You'll Never Walk Alone fastnade, många måste de låtar vara som har passerat revy på The Kops läppar genom alla år? Ja, till att börja med är den väldigt allmängiltig. Till skillnad från hyllningar till specifika tränare eller spelare, som är dömda att bli inaktuella förutsatt att man inte bara kan ändra namnet i texten, är You'll Never Walk Alone användbar oavsett laguppställning, motståndare och sammanhang.
Men, om jag får ta på mig prettomössan, finns det kanske ytterligare anledningar. Rent musikaliskt är You'll Never Walk Alone väldigt effektfull. Den börjar lågmält och trevande på Boléromanér, växer sig allt starkare via crescendot som börjar med "walk on through the wind...", före den exploderar i "walk on, walk on...". I Carousel refereras You'll Never Walk Alone till som en psalm och det är kanske inte så svårt att förstå. Skulle du visa texten för någon som aldrig hört låten skulle de knappast gissa på att den erhållit störst spridning bland fotbollssupportrar. Och där har vi ytterligare en orsak till varför jag tror att You'll Never Walk Alone har fått sådan spridning och blivit så populär.
För vad You'll Never Walk Alone säger är inte: "Vi är så fruktansvärt bra, vi har den och den spelaren och vi skall krossa ert lilla skitlag som bara består av sopor", vilket ungefär är essensen av 99 % av det du kan höra från läktaren på en fotbollsmatch, utan: "Det kommer att komma tillfällen i livet när allting känns hopplöst och mörkt, men om du bara tror på dig själv och fortsätter kämpa så kommer det att ordna sig, för det finns alltid någon där för att stötta dig". Någonstans, långt ifrån dagens penninghysteri, anknyter den till fotbollen och lagidrottens ursprung av sammanhållning och laganda.
Exakt hur allmängiltig You'll Never Walk Alone är, blev Merseysideborna varse när Liverpool drabbades av klubbens, och en av fotbollsvärldens, största tragedier någonsin. Den 15 april 1989 dödades 96 Liverpoolsupportrar i samband med FA-cupsemifinalen mot Nottingham Forest. När offrens familjer och alla andra som ville visa sin respekt för de döda samlades för minnesgudstjänster, kändes det nästan som om någon hade förutspått vad som skulle hända, då You'll Never Walk Alone kändes otäckt passande för tillfället. Nästan som om den var specialskriven.
Ett par dagar senare möttes Milan och Real Madrid i en Europacupsemifinal på San Siro, en arena där många Liverpoolfans hade bevittnat stormatcher genom åren. Idén var från början att som hyllning hålla en tyst minut för offren, men efter bara några sekunder började You´ll Never Walk Alone genljuda bland de italienska och spanska fansen. Medan sången vandrade runt San Siro höll supportrarna upp röda halsdukar som en hyllning.
På årsdagen för Hillsboroughkatastrofen hölls en tv-sänd ceremoni på Anfield för offren och You'll Never Walk Alone kom över hela världen att definitivt inpräntas som synonymt med Liverpool FC. Liverpools första match efter Hillsboroughkatastrofen var en vänskapsmatch i Glasgow mot Celtic för att skaka av sig mardrömmen två veckor tidigare. 60 000 åskådare dök upp och inledde med att sjunga You'll Never Walk Alone.
Så där har ni det. En tröstande och uppmuntrande, på gränsen till pekoralistisk, musikallåt anammad av ett lokalt band, i en era då Anfieldpubliken just hade fått blodad tand för att sjunga. En sång om tro, hopp och kärlek. Kärleken till laget, tron på framgångar och så länge laget inte ger upp hoppet finns supportrarna alltid där för att stötta dem.
Och hoppet är som bekant det sista som överger människan.
