Krönika: Pölsemannen vs. Psycho
Så var det dags igen, landslagsuppehåll! Att inse att en omgång Premier League fotboll är ersatt av landslagsuppehåll är som att säga till ett barn att Go’ kväll visas istället för Bollibompa.
Efter den uppfriskande matchen mot Everton som de stolt blåklädda kämpade till sig en seger mot, tittade man med spänning på matchprogrammet för att se vilka nästa motståndare skulle bli. En lång och utdragen suckning blev resultatet när man insåg att det inte var någon Premier League utan istället landslagsuppehåll.
Visst ser man fram emot att se sitt svenska landslag spela en viktig match mot Kroatien, kanske spelar i alla fall någon av våra stjärnor, kanske bjuds man på en spännande och bra match. Att Sverige tar sig till VM är otroligt viktigt, så nära det är från Danma.., förlåt Sverige Tyskland ligger, ges man en sällsynt chans att få se sitt landslag live i VM. Men ändå, man nästan kräver att de tar sig dit, man kräver att man ska få uppleva en riktig VM-fest på plats för första gången i sitt liv. Chanserna att de tar sig dit är också ganska goda.
Allt som Manchester City gör känns däremot direkt avgörande. Det känns som om klubben står och väger just nu, ska man fortsätta vara ett jojo-lag, etablera sig i mittengänget eller har man börjat resan mot något större? Kanske är det typiskt för en supporter att känna så men de kommande värvningarna, det ekonomiska bokslutet och de närmast kommande matcherna känns otroligt viktiga. Att då inte få veta hur det ska gå tär på nerverna och man fattar inte hur man klarade sommarens uppehåll.
I landslaget får man se Zlatan, inte denna gång men annars, bjuda på hög fotbollsungerhållning, det ska erkännas. Att Ljungberg ständigt är klen och ramlar även när han själv ska skjuta är av stor glädje då man ännu en gång kan få dra upp detta samtalsämne med ett Arsenal-fan. Isaksson i mål kommer vara en stor tillgång för svensk fotboll i många år istället för Hedman som haft för många bollar i luften sedan giftermålet med Graaf-systern.
Men det kan ändå inte slå att få se Barton slita som ett djur på mittfältet, Musampa får frispak för ”hårdragning”, ännu en gång får banna Mills för alla hans onödiga gula kort. För att inte tala om glädjen av att se ännu en spelare från de egna leden göra en kanonmatch och visa att framtiden är ljusblå. Lagerbäck sitter tyst och tittar på matchen som en förlamad pölseförsäljare, Pearce kramar linjedomaren och kräver att fansen ska heja bättre.
Hur mycket jag än försöker kan jag inte låta bli att längta till nästa omgång av den ”riktiga” fotbollen. Men man får väl försöka vara lite positiv, kunde ha varit värre, kunde ha varit träningslandskamp!
