Gästkrönika: Bland hammare och baktakt
Har du någonsin varit med om en helg där verkligen allt går rätt? Jag har då varit jäkligt nära en sådan nu i alla fall. Det var egentligen bara en sak som gick fel.
Jag borde i skrivande stund syssla med de hopande högarna av skoluppgifter som trycker från alla håll och kanter, men efter en sådan här helg måste tankarna ventileras på något sätt. Jag menar, vem bryr sig egentligen om saker som litteraturhistoria, kultur och uppsatser på främmande språk? Urgamla tyskar som gör tavlor får man ju nog av ändå, se bara på Jens Lehmann…
Förutsättningarna för helgen var redan innan nästan optimala. Inte nog med att mitt favoritband sedan flera år tillbaka Svenska Akademien var i staden och körde en sjujävla spelning, City skulle spela en högintressant match mot två gamla Unitedlirare och deras hammare. Och vilken match sen! Citys första halvlek var bland det bästa de presterat på väldigt länge. Kreativ och anfallsglad fotboll med unga hungriga spelare och gamlingar med nytändning. City radar upp chanser och det stackars förvirrade Unitedbråtet i kassen fick hjälp ett flertal gånger av backar som rensar på mållinjen. Jag vågar till och med sätta ord som ”briljant” i tryck för att beskriva hur grabbarna spelade. City fick ”The Irons” att se minst sagt rostiga ut.
Det fina i kråksången är att det här i stort sett sammanfattar hur City har spelat hela säsongen. Visst, vi har haft två riktiga bottennapp i matcherna mot Bolton och Doncaster, men det visar ju faktiskt att laget har en otrolig moral som inte säckar ihop efter den tunga perioden. Och jag vågar gå emot den gode Sam Allardyce och påstå att våra blåa hjältar var det bättre laget mot Bolton, även om matchens lirare helt klart var vitklädd och aningen träaktig.
Det känns väldigt oroväckande att vara såhär pass optimistiskt, för det är då man brukar åka på de största smällarna, men man kan ju helt enkelt inte motstå. City har den här säsongen bytt system från Keegans halvtråkiga defensiva ”långa-bollar-på-Shaun”-system och istället börja spela ett av ligans roligaste spel. ”De spelar ju för faen Arsenal-fotboll” för att citera en överförfriskad gammal man från den lokala puben. Man ser fortfarande vissa drag av de ökända långbollarna, men nu har vi forwards som kan ta emot bollen och sätta igång skönliret. Ifall vi bara lyckas sno åt oss en riktig powerforward eller alternativt en måltjuv av rang, och att junisarna tar ännu ett steg i rätt riktning, så blir Europaspel en verklighet. Vår trupp är fortfarande väldigt tunn och skador på några nyckelspelare vore bekymmersamt, men i ärlighetens namn är så fallet i alla engelska klubbar förutom Ch£l$ki som spelar i en liga för sig. Det borde nästan göras en ny buckla som man kan ge till dem i början av säsongen så kan de lämna fotbollen ifred och låta människor föra en rättvis kamp. Det vore väl något?
Det var förövrigt dessa blåklädda illbattingar som förstörde ”den perfekta helgen”. Jag fick som av en slump höra på lördagen att de låg under mot våra goda vänner i Bolton, och det brukar ju inte vara en alltför bekväm situation för något lag. Inte bara skammen att förlora mot ett lag som kallar sig ”wanderers”, de är också ena jäklar på att bilda köttmur framför egen kasse. Men så blev visst inte fallet. Snarare raset. Mourinho hotade väl med ett gäng nya nyförvärv eller något, för det blev en rackans fart på urverket Chelsea i andra halvlek. Det verkar som om det blir upp till City att stoppa dem i år igen. Lampard lär ju fortfarande ha mardrömmar efter James parad i slutminuterna av senaste mötet.
Men för att komma tillbaks till min tunna röda tråd, den som får er att läsa denna lilla krönika med stor iver och åtrå efter visdomsord från undertecknad, så var det en händelse till som gjorde denna helg till något utöver det vanliga. Mina goda vänners favoritklubb Arsenal fick spö av the Albions! Ingen glädje är lika sann som skadeglädjen. Detta gav mig en öppning för åtskilliga pikar om båda det ena och det andra, men det satte också vissa orosmoln i huvudet inför mötet på lördag. Kanonerna kommer ju att vara äckligt revanschsugna, och den förbenade fransosen Henry har helt plötsligt frisknat till och smiskat in två baljor nere i Tjeckien. Med vårt irländska muskelberg Dunne skadad kommer förmodligen Onouha få äran att spela på lördag, och det bara skriker dålig karma. Man kan inte begära att en grabb på nitton år att ta hand om en av världens absolut bästa anfallare.
Jag måste av naturliga skäl varna de som fortfarande vill ha lite spänning på lördag att inte läsa kommande stycke. Det kan få er att evigt hata mig, och det vore ju förargligt med dödsfiender som man aldrig träffat. Jag kommer alltså helt sonika berätta resultatet i matchen Arsenal- Manchester City som går av stapeln den 22/10 – 05 på Highbury, så håll i hatten.
Efter tjugo minuter av intensivt studerande i ämnet, kom jag och min käre kollega fram till resultatet 4-5 till Manchesters stolthet. Om ni redan nu tycker att detta låter orealistiskt, vänta bara tills ni hör målskyttarna. Mannen med norra Europas högsta hårfäste Kizito Musampa kommer att göra hela fem mål, medan Gunners franska stolthet Pascal Cygan kommer stå för samtliga Arsenals baljor. Detta har framkommit via en hård duell i MSN-spelet ”Pegball”, som enligt rykten ska ha oanade förmågor. Denna metod har ännu inte prövats av någon officiell fotbollsundersökning, men idén har skickats iväg till Svenska Spel för vidare granskning.
Men vad är detta? Ska mannen verkligen avsluta med en sådan här lam och fullständigt ointressant undersökning? Ja, precis så är fallet. Deal with it.