Gästkrönika: Supporterskap, del 2
Mattias "scim" Viberg följer nu upp sin uppskattade krönika med ännu en om livet som supporter.
Scenariot jag beskrev i del 1 av den här krönikan skildrar visserligen mig själv och mitt supporterskap hos Manchester City, men jag är rätt säker på att det är applicerbart på många supportrar, glory hunters undantagna. Vad är det då som får oss att beté oss på detta vis? Att utsätta oss för denna själsliga plåga vecka ut och vecka in där livet delas in efter säsonger snarare än år och veckor bara är veckor när det inte är speluppehåll. Lagets framgång blir ibland som en barometer för det egna humöret vilket blir extra tydligt under motgång när detta oftast speglas i att man är allmänt grinig emellanåt.
Innan jag börjar reda i ämnet vill jag bara klargöra en sak:
Detta gäller inte alla, Långt ifrån.
Om vi bara tar en titt på ordet supporter, och sedan ytterligare ett steg och på synonymen fan (vars pluralform fungerar som namn på denna community), som är en kortform för fanatiker, så har vi en ganska klar, om än inte så smickrande bild av verkligheten. Faktum är att vi, fans, är en klar minoritet, dock en minoritet med en naturlig förmåga att höras väl i de flesta sammanhang.
Majoriteten har en helt annorlunda inställning till fotboll och sport i allmänhet. För dessa handlar det mer om underhållning, att se en fotbollsmatch är samma sak som att köpa en produkt. Är man nöjd med produkten leder den till fler köp, om inte, byter man helt enkelt produkt.
För oss av mer fanatisk läggning till fotboll är detta snudd på obegripligt och ett kniv i ryggen på fotbollens själ. För oss handlar det inte om underhållning, det handlar om passion. Att försöka beskriva sitt supporterskap i termer som underhållning och framgång är enligt mitt synsätt en omöjlighet. Det kan vara avgörande under inledandet av ett supporterskap samtidigt som en total avsaknad givetvis renderar i förlusten av det samma, men själva grunden handlar om något helt annat, något högst individuellt som omöjligen kan definieras. Visst finns det människor som odlar ett intresse kring ett lag enbart med underhållning och framgång som grundstenar, och inte helt förvånande så intresserar sig dessa människor för lag som Manchester United, Chelsea och Barcelona. Dessa personer kallar sig gärna stolta supportrar men har en förmåga att tystna i takt med att framgångarna avtar. Dagsländor och medgångssupportrar är väl inte helt främmande begrepp gällande sådana personer.
Personligen började mitt intresse för City så sent som vid sekelskiftet, ungefär samtidigt som mitt intresse för fotboll vaknat ur sitt dvala. Anledningen till varför City är nästan främmande till och med för mig, men jag har en teori att det handlar om min förkärlek till underdogs, samtidigt som det för mig tidigare kända, stolta City, sjunkit som en sten genom seriesystemet. Förmodligen var det en känsla av medlidande som startade det hela för att sedan öka stadigt fram till idag och troligtvis under en väldigt lång tid framöver. Var underhållning avgörande för mitt val av lag? Definitivt inte. Var framgång avgörande? Njae, men ändå en viktig faktor, hade man inte tagit sig tillbaka till högsta serien så hade nog inte mitt medlidande övergått till ett fulländat supporterskap.
Vad är då kontentan av detta? Ja, jag har nog ingen poäng, syftet med det jag skrivit är snarare ett tafatt försök att legitimera mitt eget supporterskap i kontrast till andra, som gjort annorlunda lagval eller baserat sitt val på anledningar helt skilda från mina egna. Jag har ju givetvis gjort det rätta valet och har den mest legitima motiveringen. City är bäst och absolut inget kan övertyga mig om motsatsen.
