Burnley - Arsenal
Inför Charlton-City
Vad som på pappret ser ut som en enkel bortamatch är naturligtvis långt ifrån det för City.
Trots att vi haft det ganska lätt för Charlton de senaste åren, och speciellt på bortaplan, så känns det alltid nervöst att möta dem där nere på The Valley. Orsaken är naturligtvis den förkrossande förlusten vi led där med Joe Royle vid rodret för några år sedan. Efter den overkliga matchen på Wembley och en osannolik säsong i ettan var man liksom beredd på att det skulle komma en verklighet och klappa till en, men inte så snabbt, och absolut inte mot uppflyttningskollegan Charlton i premiärmatchen.
Hur som helst så har vi betalat tillbaka för den förlusten flera gånger om sedan dess och nu handlar det om att äntligen göra slut på den här tröttsamma bortatorkan. Och just som jag tänkte börja om på ny kula kommer den, ångesten. Vem stod i mål den där premiärdagen för sex år sedan? Nicky Weaver. Nu fick jag riktigt ont i magen. Weavers insats den dagen var minst sagt medioker och nu finns det bara en fråga. Tror du på karma? Vare sig man gör det eller inte så var inte den där misslyckade debuten för Weaver i Premier League speciellt förvånande. Hans leverne hade vad jag förstår snabbt anpassats till ett liv i den snabba filen efter det stora genombrottet och det har han betalat dyrt för sedan dess. Frågan är som sagt om han betalt tillräckligt? Har han fått tillbaka sin goda karma?
Har han fått det så tar vi tre poäng imorgon, hoppar upp ytterligare i tabellen och börjar få användning för den nya stora arenan (publiksiffran senast var marginellt högre än vad Maine Road tog) för det är liksom nu det gäller. Det är nu tåget står där och väntar på att vi ska hoppa på. Vinner vi den här matchen, då kan vi börja drömma igen, då finns det hopp om att kanske, kanske, kanske knipa en plats på den övre halvan av tabellen (jag vet, ibland skenar mina drömmar iväg).
Men då hänger det på Weaver, det hänger på Pearce och det hänger på att vi kan göra mål. Kan Weaver visa att han är tillbaka på allvar så har vi chans på poäng. Kan Pearce visa att han har en framtid som manager och få sina överbetalda ”journeymen” att inte vara lika överbetalda längre så har vi chans på tre poäng och gör vi mål, ja, vem vet var det slutar då? Vi kanske till och med lyckas knipa en Intertotoplats!
För det är ju faktiskt så att vi ska slå Charlton imorgon. De ligger sist, de har usel form, vi brukar ha lätt för dem och de har helt tappat konceptet efter att Ian Dowie skaffade sig dålig karma i somras. Det enda som talar emot City är om de får ännu mer låsningar på bortaplan bara för att de tror att de faktiskt skulle kunna vinna en gång. Skulle det hända så får vi väl börja skramla ihop till lite Prozac åt dem inför bortamatcherna, för annars lär vi aldrig vinna borta igen.
Spelarmässigt ser det ju också bättre och bättre ut. Paul Dickov är tillbaka och helt hel och vad man än tycker om honom så är han jobbig att möta för motståndarna och det är något vi behöver just nu. Även Marcus Beasley är tillbaka om än inte till hundra procent ännu. Senast spelade han med en tejpad fot och fick krampkänningar i andra men han ska vara i ännu bättre form nu så vi borde få bättre balans på laget och bättre service till killarna där fram. I övrigt är det väl bara att hoppas på en bra match med många mål, vilket det brukar bli på The Valley för City. Låt oss bara hoppas att deras målvakt får plocka bollen ur nätet fler gånger än Weaver.